Spaning efter nöjen rena deckarjobbet!

Sep 15th, 2009 | By | Category: 1998-2, Artikel

ERIKSSON ÄR INGEN MYGGA!

Av ROLF NILSÉN

Det här handlat om underhållning och nöjen för Uno Myggan Ericson i större delen av hans 71-åriga liv. Han har ägnat sig åt nöjets estrader, folkliga underhållare, allehanda artister, kluriga krumelurer och andra exponenter för sånt som har lockat till glädje och skratt.

Myggan (som denne son av småländska Nässjö har kallats så länge han kan minnas) startade som journalist och blev 1958 intendent vid Göteborgs Stadsteater; en syssla som han upprätthöll fram till sin pensionering, med ett mycket motvilligt mellanspel ett år som chef för teatern också.

Myggan är en av de garanterat få personerna i världen som har fått ett helt nöjeslexikon uppkallat efter sig (det publicerades i 13 band av förlaget Bra Böcker åren 1989-1993 och är en klenod samt en sannskyldig guldgruva av fakta och kuriosa från nöjets estrader att förlora sig i) och som även upprätthåller en jämn utgivning av andra böcker inom det nöjesrelaterade området.

Han är själv ett kringvandrande uppslagsverk om nöjen och artister och även om han stundtals kan lägga sig till med en rätt butter uppsyn, så behöver man bara skrapa lite lätt på ytan för att en mycket god, glad och gemytlig personlighet besvärsfritt ska ge sig till känna.

Myggan Ericson har i höst utkommit med den tredje volymen i sin serie böcker som samtliga inleds med titeln Historier…

Nu har Historier om artister fogats till Historier från Götaplatsen och Historier från cirkus.

Och det är om just dessa böcker vårt samtal rör sig. Fast associationerna får ofta ta den fria väg de själva vill.

30 års forskning

– Den senaste boken startade egentligen med kabaréartisten Sigge Wulff (1869-1891), som var sin tids store sångidol och som jag har försökt forska omkring i snart 30 år, berättar Myggan. I början av 70-talet fick jag faktiskt träffa en mycket gammal man som varit skolkamrat till honom. Men dessvärre var han inte kontaktbar och det gick inte att få några uppgifter alls från honom.

– Men tänk dig det: bara att få träffa någon som faktiskt hade känt den store Sigge Wulff!

I Historier om artister berättar Myggan också, både sakligt och korrekt, om forna tiders underhållare som Ernst Rolf (som han publicerade en banbrytrande bok om redan 1968), Albin Ahrenberg, teaterdirektören Axel Engdahl och Lale Andersen hon som sjöng in Lili Marlene långt innan Marlene Dietrich gjorde det.

Och ur sitt rymligt innehållsrika minne plockar han även fram möten med Ludde Gentzel och Sten-Åke Cederhök; som Myggan för övrigt berättar om utan att väja för de inte alltid fullt så gemytliga sidor som denne genuint folkkäre artist också kunde vara innehavare av.

Klen återväxt

– Det som bekymrar mig numera är ju att det så gott som inte alls finns någon återväxt inom det område som jag håller på med, säger Myggan och ser något förtörnad ut. När gamle cirkusdirektören Trolle Rhodin avled nyligen så var det ju inte direkt mycket som åstadkoms om honom i tidningarna, när det handlade om minnesord.

– Själv befann jag mig utomlands och kunde inte skriva. Nu ringde GöteborgsPosten upp mig häromdagen och frågade om jag kunde skriva om den gamle fine revyskådespelaren Georg Adelly, som hade dött.

Memoarerna på is

– Visst gör jag gärna det, sa jag. Men har ni verkligen ingen på redaktionen som kan det? Svaret blev att det hade dom inte. Vilket ju är mycket synd. Det är en konst att skriva dödsrunor. Dem läser folk alltid. Och jag tycker att det borde vara en verklig plikt att skriva om artister som faller ifrån. Fast tydligen är det inte många som klarar av det.

Och apropå cirkusdirektören Trolle Rhodin så vet Myggan att berätta att Bonniers förlag omedelbart placerade hans memoarer på is. Så fort budet om hans död anlände.

– Då var de uppenbarligen inte intresserade längre, säger han syrligt.

Historier som monologer

Myggan Ericson har massor av anekdoter och historier att berätta och har lagt upp sina senaste böcker på just det viset. Han resonerar och håller monologer helt enkelt, med iakttagande av massor av fakta. Mycket stimulerande och lärorikt. Och signifikativt för Myggans personlighet också.

– Det var ju rätt mycket historier som jag fick lov att utesluta från den senaste boken. Den hade lätt kunnat bli dubbelt så tjock. Men är folk verkligen intresserade av sånt här? undrar Myggan med lätt skepsis i sin av småländskt språkliga diftonger fortfarande särpräglade röst.

Myggan har sitt hus i Göteborg, i lämplig närhet av nöjesfältet Liseberg, ”intill kaos” sprängfyllt av böcker, klipp, tidningar, skivor och andra påtagliga minnen från scenens värld.

– Nu försöker jag sälja i väg åtminstone mina skivor, till Ernst Rolfarkivet. Men jag har en förstående fru och det är ju tur det, konstaterar Myggan lugnt.

Först att ta nöjen på allvar

Det var Myggan som var den förste som tog nöjet på riktigt allvar här i landet.

– Men jag kan fortfarande känna föraktet mot ”den lätta underhållningen”, försäkrar han mig. Fast jag tycker ju också att det är lika roligt att få hålla på. Och regelbundet ger jag mig av på upptäcktsfärder ut i landet: försöker se alla shower och musicaler som visas och även så mycket av amatörrevyer som möjligt.

Det finns så mycket som han tycker sig ha ogjort också: en ordentlig bok om Karl Gerhard (”men då måste hans homosexualitet förstås också belysas”), en bok med historier från Dubrovnik, dit Myggan och hans hustru reste på semester varje år från 1954, utom 1992 och 1993, och ett och annat för övrigt också.

Myggans egen plats

– Vi har de nöjen som vi förtjänar, konstaterar Myggan kärnfullt till sist och tillägger skrockande att han blev ombedd att inviga McDonald’s nya restaurang i sin gamla hemstad Nässjö, Den ligger faktiskt bredvid min egen plats – Myggans plats!

Bara en sån sak. Hur många i livet befinnande sig personer kan ståta med att ha en geografisk plats som man har fått ge sitt namn till?

Men det kan alltså det gemytliga nöjesoraklet Uno Myggan Ericson göra. Om han vill.

BÖCKER AV UNO MYGGAN ERICSON:

Jugoslavien (med Margit Miholic) (1964)

Gator i Dubrovnik (1967)

Ernst Rolf (1968)

Vita murar, svarta berg (1970)

På nöjets estrader (1971)

Människor bakom schlager (1976)

Från scen och cabaret (1978)

Karin Kavli, från Kassandra till farmor (tillsammans med Karin Kavli) (1984)

I Myggans vänkrets (1984)

Myggans Nöjeslexikon (huvudredaktör) 1989-93

Den sista lyckliga sommaren (1993)

Historier från Götaplatsen (1995)

Historier från cirkus (1996)

Historier om artister (1997)

”På en annan resa åt vi lunch på Danny LaRues slott Walton. Damimitatören hade köpt eget slott som han höll på att inreda i showbusinesstil mer eller mindre. Slottet sköttes av hans syster och svåger. Vi åt en bra lunch och besåg det, som vi tyckte, jättelika slottet. Vi stod utanför. Sten-Åke Cederhök sa:

– Så kan det gå när man lyckas i det här jobbet. Man kan bli med slott. Men själv föredrar jag nog att bo kvar i Sävedalen”.

Ur Historier om artister av Uno Myggan Ericson, Tre Böcker, 1997.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22