Sören Skarback – och kvinnsen i kioskhäftena

Sep 16th, 2019 | By | Category: 2019-09 sep, Artikel

Av HELENA VAN HOOF

Varför skulle spansknederländska Marcia Feenstra, som var bakgrundssångerska åt artisten Sören Skarback på fjärran turnéer 1980–81, be honom hålla utkik i Sverige efter några stycken gamla kioskhäften? Om hon inte var en stolt släkting till den Roy Vickers, som på sin tid var författare till minst sju noveller i Detektivmagasinet, Nyckel-Böckerna och Svenska Novellmagasinet?

Sören Skarback 1980

Sören Skarback med backup vocal-tjejer 1980. Marcia Feenstra, ryggtavlan till höger, var släkting till Roy Vickers, känd genom Detektivmagasinet på 40-talet. Foto: Nina Kuypers-Valk

Bland de pseudonymer som den engelske kriminal- och mystikförfattaren William Edward Vickers använde sig av var Roy Vickers den mest frekventa. Han hette även Sefton Kyle, John Spencer och David Durham i engelskspråkig veckopress men inte i svenska häften. Utöver alla sina noveller i ”vanliga” gångbara stilar skrev han också sådana där kvinnan var djärvare, mera lysten.

W. E. Vickers (18891965) hade i unga år lämnat Brasenose College i Oxford utan examen men var publicerad före tjugo års ålder. Vickers fick sedan ut tjugo berättelser i populära The Novel Magazine 19131917. Han kom att studera juridik en tid vid Middle Temple, praktiserade aldrig men hade skaplig koll på domstolsförfarande därefter.

Novellerna och pseudonymerna blev många. En komplett bibliografi låter inte sig göras, men redan de försök som gjorts visar på en starkt produktiv ådra.

I kvinnobeskrivningar fick Roy Vickers ibland bakläxa av sin holländskättade hustru Mary Van Rossem, som vid korrekturläsning inte precis censurerade utan mer bedömde huruvida kvinnsens reaktioner och funderingar var trovärdiga. De fick gärna vara udda och otrevliga – men trovärdiga i alla fall.

Detektiv magasinet och andraDetektivmagasinet och Svenska Novellmagasinet
1934 började Detektivmagasinet utges av Romanförlaget i Göteborg. Starke mannen bakom detta 64-sidiga kioskhäfte, med utgivning varje vecka, var John Lorén, som flitigt jagade noveller att till låga omkostnader översätta och publicera. Inte minst i samarbete med Norge, som var ett föregångsland i genren.

Detektivmagasinet och andra häften såldes i femsiffriga upplagor. Visst är det Bogarts fjärde hustru Lauren Bacall på omslaget till Den röda mustangen.

Första gången Roy Vickers dök upp i ett häfte från Romanförlaget var i Svenska Novellmagasinet nr 20, 1939, med kriminalnovellen Ödesmärkt.

I sin faktabok Göteborg precis som i går (Warne Förlag 1998) skriver Sören Skarback i ett särskilt kapitel om kioskhäftena: ”Det var tänkt att unga kvinnor främst skulle köpa Svenska Novellmagasinet. Det innehöll i början bara romantik. Snart kändes detta alltför förutsägbart. Även kvinnor var ju äventyrslystna. Därför fick romantiken efter hand flätas in i intriger med mord, rån och kidnappning.”

Sångerskan Marcia Feenstra fick sannolikt inte häftet med novellen Ödesmärkt i sin samling av salig släktingens alster. Däremot har hon Detektivmagasinet nr 9, 1947, där novellen i fråga är återutgiven under nya titeln Vapen åt fienden.

Missnöjd Lorén startade Alibi-Magasinet
Vickers gör ett handlingskraftigt kvinnoporträtt, med dåtida mått mätt, i sin första novell för Detektivmagasinet (nedan kallat DM). Novellen var En kvinnlig detektiv i nr 8, 1941. Samma år publicerade DM i nr 35 hans Oskyldigt dömd.

Alibi-Magasinets upplaga var på topp just i slutet av 1940-talet. Författaren Jack Morris hette enligt sitt körkort Uno Modin.

1941 var emellertid året då redaktör Lorén gjorde myteri. Han slutade sitt arbete åt DM med omedelbar verkan. Popartisten Sören Skarback, som genom bakgrundssångerskans envishet rotat sig allt djupare in i ämnet kioskhäften och själv fått det som intresse, beskriver målande i sin ovan nämnda bok:

”Lorén hade blivit osams med den göteborgske förläggaren. Precis som en missnöjd kriminalare skulle slängt sin buckliga polisbricka på chefens prydliga skrivbord, vaggat iväg och blivit privatdeckare i stället, hade Lorén vänt på klacken och blivit sin förre chefs irritationsmoment nummer ett.”

Följetonger i populärpress
Jodå, John Lorén blev anställd på Allas förlag. Därifrån tog han snart steget över till Romantidning AB i Stockholm, som utgav diverse kriminal- och kärlekshistorier. Dess på 1930-talet kortlivade tidning Alibi-Magasinet återuppväcktes och stöptes om i häftesformat med veckoutgivning på Loréns manér från 1945.

Lorén fick åtskilliga nordiska DM-författare med sig till AM. Dock inte britten Vickers, som då var flitigt utgiven i hemlandet och även i USA. Vickers längre berättelser var följetonger i stort säljande tidningar.

På Romanförlaget i Göteborg ses Roy Vickers sista gången för våra ögon i serien Nyckel-Böckerna – nr 156, hösten 1944 – med novellen Högtalar-rånet. Han hade tidigare där stått för titlarna Jack Radford i kniptången (1939) och Ralf Stranacks stora flygkupp (1940).

Men… sista gången? Kan vi utesluta att en senare novell, Hiss till helvetet i DM nr 45/1956, var hans? Kan inte författarnamnet D. A. Kyle då ha varit en utveckling av hans pseudoym Sefton Kyle?

Kvinnorna inte bara skräckslagna våp
I Vickers England hade adelsdamer, prästfruar och flickor i rikemansfamiljer varit återgivna med viss vördnad och anständighet. De vulgärare och kriminellt benägna kvinnorna var hämtade ur lägre samhällsklasser – eller från det moraliskt lägre stående ”utlandet”.

Den i sammanhanget revolutionäre författaren D. H. Lawrence hade med skandalromanen Lady Chatterlys älskare och dess halvråa sexuella frispråkighet dock betonat att kvinnor är kvinnor, och män är män, oavsett samhällsklass. (Den trycktes först bara privat i Florens 1928 och smugglades runt i världen.)

Därefter kom vågen av hårdkokta författare, som amerikanen Mickey Spillane och britten James Hadley Chase att influera litteraturen med sina kurviga gangsterbrudar och kallt beräknande intelligenta mörderskor, ofta chefer för egna firmor.

Sören Skarback, Sture Hegerfors med flera har oblygt i radio-intervjuer vittnat om hur de i unga år slukade denna lågt ansedda sorts litteratur och tänkte sig avsevärt mer än vad som skrevs om brudarna där i.

Vissa av de unga läsarna, som hälsingen Kjell E. Genberg, hade dessutom talang att så småningom själva skriva noveller i samma anda, men då mest för ”vanlig” veckopress och tidskrifter.

Vettskramd blondin pa Detektiv MagasinetSkrämda blondiner – sansade brunetter
Åtskilliga kioskhäftens omslag visar skräckslagna kvinnor, företrädesvis blonda.

En vettskrämd blondin hade på omslag ofta sitt ansikte upplyst av gärningsmanens ficklampa. (DM nr 21, 1951)

Men så kom också de hårt kriminella, som på omslaget av DM nr 8, 1955 (Knockout-flickan av M. Manners), där den snofsigt klädda spionkvinnan sitter i telefonhytten och avlossar lilla revolvern i ryggen på karlen som just kliver ur, efter deras förtroliga samtal.

Agentkvinna Det. Mag

Agentkvinnan från öst skjuter lugnt och behärskat den intet ont anande vännen i ryggen. (DM nr 8, 1955)

Det äventyrets hjälte Johnny Dell har en rödhårig flickvän, som inte är tillnärmelsevis så hård. Dock inte vettskrämd för agentkvinnans hårde hejduk:

”Han skrattade elakt. Rödhåringen bet sig om underläppen, försökte kämpa tillbaka förödmjukelsens tårar. Hon flög på honom med krökta fingrar och klöste honom i ansiktet. Han sidsteppade och slog henne med flata handen över ansiktet så hon sjönk ihop mot väggen.”

I numret som utgavs veckan därpå – Mord bland maskiner av Richard Deming – ses på omslaget dock åter en vettskrämd blondin med paniskt uppspärrade ögon. Man kunde sedan förutspå en sansad brunett med tillfälligt veckad panna, grubblande på något djävulskap att iscensätta.

På smekmånad med Gröna Skräcken
Det är de kyliga hänsynslösa brudarna som etsat sig fast i minnet. Kvinnan benämnd Gröna Skräcken blev legendarisk såväl i Sverige som i ursprungslandet Norge.

I sin insiktsfulla faktabok På smekmånad med Gröna Skräcken (1995), med dess ovärderliga bibliografi i ämnet kioskhäften, förklarar journalist Johan Wopenka sin boktitel med att Gröna Skräcken (Den Grønne Redsel) är den hypnotiskt vackra Olga Barcowa, som är ärkefiende till Knut Gribb – Norges ”störste litteräre detektiv någonsin och hjälte i ett otal kioskhäftesäventyr”.

Olga Barcowa skildrades i äventyr av åtskilliga författare, inte minst den vasse Stein Riverton. Som så många andra ärkeskurkar man älskat att hata, har Olga en förmåga, när hon är besegrad av hjälten, att på sista sidan undkomma – för att i nya äventyr återkomma och göra livet mer än surt för honom.

Fram till närmare 1955 sålde häftesförläggare tiotusentals exemplar varje vecka. Men vissa hade då på omslagens insidor tecknade deckarserier – ”forts. följer i nästa nr.” – och i inlagan även kontaktannonser, där någon äventyrerska diskret sökte äventyrare för ”ev. äktenskap”.

Television, serietidningar, pocketböcker
Mot slutet av 50-talet hade televisionen sitt genombrott. Samtidigt minskade läsekretsen hastigt för kioskhäftena, inte precis på grund av TV-tittandet utan för att de varit föregångare till vad som blivit två oslagbara hybrider – nämligen serietidningar och pocketböcker.

DM och andra anrika häften fick gå ner på utgivning varannan vecka. Men deras tid var ute. Alibi-Magasinet lades ner 1957, Svenska Novellmagasinet likaså. DM förde en tynande tillvaro med röda siffror i bokföringspärmen till sitt slut 1963.

Inom den svenska häftesepoken var den nämnde Roy Vickers inte något av de ledande namnen. Han nämns i regel inte alls då epoken diskuteras. Men just för sin relativa medelmåttighet är han ett belysande exempel på typisk författare.

Alfred Hitchcock i rutan
Den 10 juli 1958 började Sveriges då enda TV-kanal sända serien Alfred Hitchcock presenterar, dels med deckarintriger, dels mystik som förblev oförklarlig.

Ett avsnitt var en halvtimme långt, med cirka 25 minuter film, föregången av denne världsledande skräckregissörs kluriga presentation. Efter intrigen följde förstås eftertexterna och den avrundande musiken. Många minns hur Hitchcock i varje avsnitt kom in i bild och blev stilla stående, synlig i sin välkänt pösiga profil, likt en karikatyr på sig själv.

Serien sändes i flera säsonger, långt in på 60-talet. Starkt etablerade författare nästan tävlade om att få bidra med stories till avsnitt. Här fanns Roald Dahl och Evan Hunter, mer känd under namnet Ed McBain. Men tre av avsnitten var Vickers upphovsmannen till.

Inte har alla novellförmåga
Under sent 1970-tal frilansade Skarback vid sidan av sjungandet och låtskrivandet tidvis som producent, bland annat för den legendariska skivetiketten EMI Columbia med säte i Hayes, London, där han periodvis bodde. På en litterär afton där ansåg Daphne du Maurier (hon som skrev romanerna Rebecca och Värdshuset Jamaica som Hitchcock gjort tidiga filmer av) att egentligen alla kan skriva noveller.

Nej, det kan verkligen bara ett fåtal, om vi ska vara ärliga. Inte ens alla stora romanförfattare passar till att berätta kort och koncist. Vissa stora, som Leslie Charteris med exempelvis novellsamlingen Helgonet sviker inte och romanen Helgonets vendetta, har lyckats. Men man valde i regel att göra ”antingen eller” – medan noveller ännu var i ropet.

Fackboksförfattare Sören Skarback, som bland dryga dussinet boktitlar har Läkarna i gamla Göteborg och Brott och straff i Göteborg 16211900, har aldrig ansett sig ha novellfantasi utan får utlopp för sina känslor i sin framgångsrika sånglyrik.

Novellmästare i förgänglig villa
Under bokmässor i Göteborg, främst åren 19942005, har dock en del verkliga novellmästare tillbringat lediga kvällar med deckarprat i mellanvåningen hos Skarback, på den i västsvenskt litterära kretsar kända adressen Gröndalsgatan 10.

Carlösten Nordmark 1996Där satt Olov Svedelid, Ove Allansson, Rolf Åsare, dansös Doris Moon, illustratören Lars Gillis, thrillerförfattaren Carlösten Nordmark (bilden, 1996. Foto: Alice Radomska) och andra som kunnat slita sig loss från förläggarnas och bokhandlarnas krav på att mingla i mässhallarna på kvällstid efter stängning.

De snackade om hur bra Svedelids Roland Hassel-serie gick i tysk TV, vad Allansson före sitt författarskap upplevt som svarvare till sjöss på handelsfartyg och om vilka ungdoms- och barnböcker man i sina yngsta åldrar fått livssynen präglad av. De snackade om hårda storstäders så kallade glädjekvarter och idylliska nejders små anspråkslösa tivolin.

Skarpe kriminal- och westernförfattaren Kjell E. Genberg nämner i sina memoarer Ur min skottvinkel (2005) en bilresa till Spanien med unge sonen Johannes: ”På andra sidan Göteborg började utlandet. Vi hade legat över i villan hos Sören Skarback och Alice Radomska och åkte färja till Danmark. Johannes var inte vuxnare än att han ville kolla in Legoland.”

Villan revs 2017 men är odödliggjord i Christian Aages polisromaner, där stockholmske kommissarie Nyman får bo i just den, på autentisk adress.

Christian Aage beskriver villans opraktiska vrår och synnerligen branta innertrappa, då Nyman i tjänsten förvånansvärt ofta hamnat i Götet i dessa även till nederländska översatta böcker. Faktiskt även i romanen Brug naar Malmö (Uitgeverij De Rode Kamer, 2007), som i original hetat Rockad med drottning (Tre Böcker Förlag 2002).

Skrivarlyans foajé – där tiden stannat 1967
Sin skrivarlya, lindrigt sagt, har Skarback numera i en tvåvånings tegelfastighet i gamla brukssamhället Göta, inom Lilla Edets kommun vid Göta älv. Foajén med dess biljettlucka andas gammal landsortsbiograf. Där syns inte en sak tillverkad efter 1967. Det gäller bioaffischerna, äventyrs- och deckarböckerna i väggfasta hyllorna, grammofonskivor i vinyl, skivspelare, radioapparat, skrivmaskiner, tidskrifter, serietidningar, porslins- och plastfigurer och allmän kuriosa.

Är då samlingen kioskhäften imponerande? Nej, den utgörs av bara 80 eller 90 titlar. Han är inte samlare på det viset utan vill ge en helhetsbild av allt som hörde de optimistiska 1950- och 60-talen till.

Malaysiskor som Gröna Skräcken x 2Dubbel grön skräck
Musik och litteratur flyter över nationsgränserna. Sören Skarback arbetar via datorn med Robert Baitinger i Delbrück, Tara-Lynn Sharrock i Melbourne, Anna Kiara Moiseeva i Moskva, Lena Drameus-Åberg i Ystad, Bob Evans i Crawley och mängder av andra. Och lokalt i Sverige anordnas kollegiala litteratur- och musikaftnar. 

Tillsammans med översköterska Tanja Virtanen arrangerade Sören Skarback i Göta en liten deckarafton, där kvinnor fick tävla i att kostymera sig till Gröna Skräcken, den svunna epokens mest oberäkneliga vackra novellfigur.

Vem vann? Två malaysiskor ställde upp och utgjorde tillsammans Gröna Skräcken, i verkligen skarpaste gröna och bedrägligt smakfulla dräkter.

Gröna Skräcken x 2: Fräscha malaysiskor gestaltande den kriminella Olga Burcowa, beryktad för sina duster med deckaren Knut Gribb. Foto: Alice Radomska

De luddiga tävlingsreglerna förbjöd inte Gröna Skräcken att vara två. Detta kunde därför, precis som ett och annat i de gamla häftena av så skiftande kvalitet, mycket väl gå för sig.

De namnbrickor som dessa brudar bar på kavajslagen var dock inte från ett deckar- utan från ett resebokförlag.

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22