Som att korsa Atlanten i badkar

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-1, Artikel

Av JAN SIGURD

Det är sen kväll. Jag har tagit en promenad i höstrusket och stannar till vid skyltfönstret till bokhandeln på Södergatan. Innanför rutan ligger böcker i staplar, upplysta av strålkastare: Kurt Vonnegut, Stephen King, V.S. Naipaul…

Jag stirrar in och upptäcker plötsligt ett litet djur, en insekt av något slag, närmast lik en silverfisk, ett sådant kryp som man ibland hittar i badkaret, som smiter upp ur rören, ur underjorden. Ett sådant man inte lägger märke till på dan.

Hur som helst pilar detta lilla djur från bok till bok, än hit än dit, i strålkastarnas sken. Likt en förvirrad läsare. Eller kanske snarare en förvirrad författare. Som liksom frågar sig: vad är värt att läsa? Och hur ska man skriva, egentligen. Som vem?

Den amerikanske författarikonen Kurt Vonnegut menar att författande är ett enda stort practical joke – att med några ord i en boksida få folk att bry sig om, skratta eller gråta, eller till och med må illa av någonting som absolut inte sker på riktigt. Det är som att ropa Hallå, dina byxor brinner! och hoppas bli trodd.

Det här är prov ur hans lista över punkter den blivande författaren bör tänka på:

• Använd en vilt främmande persons tid så att han eller hon inte tycker att den är bortkastad.

• Ge läsaren åtminstone en rollkaraktär som han eller hon kan heja på.

• Alla karaktärer bör vilja något, om det så är att få ett glas vatten.

• Varje mening bör göra minst en av två saker – skildra karaktär eller föra handlingen framåt.

• Börja så nära slutet som möjligt.

• Var sadist. Oaktat hur söta och oskyldiga dina huvudpersoner än är, låt hemska saker hända dem – på det att läsaren själv skall upptäcka hurdana de egentligen är.

• Skriv för att glädja en person. Om du öppnar ett fönster och tar hela världen i famn, så att säga, är det risk för att du får förkylning.

• Ge dina läsare så mycket information som möjligt så fort som möjligt. Åt fanders med spänning. Läsare bör ha full insikt om vad som händer, var och varför, så att de skulle kunna fylla i resten själva, om kackerlackor skulle äta upp resten av boken.

När Vonnegut undervisar i skrivande lär han i första hand ut konsten att umgås med hjälp av böcker, därför att det är vad han anser att många unga författare inte behärskar.

”Jag försöker förklara hur man umgås med läsaren på ens första blind date (det vill säga när en okänd läsare för första gången läser ens bok), helt enkelt hur man skriver med läsaren i åtanke. Unga författare vältrar idag allt de har att säga över den stackars läsaren utan en tanke på om det underhåller vederbörande eller ej.”

Skriva utan att läsa?

Varje gång jag själv håller skrivarkurser blir jag alltid lika förvånad; många elever tror att man kan lära sig skrivkonsten utan att själv läsa böcker.

Stephen King, som är en framgångsrik deckarförfattare och som ägnat en hel bok åt skrivkonsten, säger:

”Den som inte har tid att läsa har inte heller tid eller erforderliga verktyg till att skriva.”

King tar inte bara läsandet och skrivandet på allvar, han tar också läsaren på allvar och begär att vi ska göra detsamma inför vad han själv har att säga i ämnet:

”Du må inte möta det skrivna bladet förströdd. Du må möta det vita arket med hopp om att förändra världen, att bli sedd eller för att ge igen. Jag ber dig inte att komma vördnadsfull eller utan tvivel. Jag begär inte att du ska vara politiskt korrekt eller lägga bort din humor. Att skriva är inte en popularitetstävling, inte heller olympiska spelen i moral eller som att gå i kyrkan. Att skriva är definitivt inte att tvätta bilen eller att sminka sig. Om du kan ta arbetet med pennan på allvar kan vi göra affärer. I annat fall är det dags att slå igen boken och göra något annat – tvätta bilen till exempel.

Lärdom om stilar

Varför är det då så viktigt att läsa. Vi utökar vårt ordförråd men vi lär oss också något om stilar. Sedan blir vi bekanta med det mediokra och det geniala och kan på så sätt särskilja bra text från dålig. Vi får i de goda exemplen en fantastisk känsla för vad som kan åstadkommas. För hur magi kan uppstå. Till syvende och sist handlar det faktiskt om magi.”

Oavsett vad man anser om Kings litteratur är han en bländande pedagog i skrivandets konst. I boken Att skriva illustrerar han med lärdomar han tillägnat sig under livets gång, från barndom via tiden som diversearbetare, journalist, lärare och fram till en tillvaro som självförsörjande heltidsskribent.

Språklig inflation är ett kärt ämne. Det klassiska exemplet är satsen ’Jag älskar dig mycket’ som naturligtvis är mindre starkt än ’Jag älskar dig’. Men detta visste redan Evert Taube på sin tid. Den klassiska Hemingwayskolan föreskriver: inga adjektiv! King går ett steg längre; undvik passiva verb och var sparsmakad med adverb. Och hans argument är övertygande. I stället för att klargöra, förstärka och nyansera så försvagar de oftast en sats och ger snarare uttryck för en osäker, timid skribent som vill ge sken av auktoritet.

En ekonomisk stil är vanlig hos de amerikanska författarna i dag. Richard Ford följer denna tradition medan Raymond Carver (numera död) intar en särställning. Han tillbakavisar etiketten minimalism utan talar istället om precisionism.

Det är rörande när King talar om skrivande som telepati. Men det ligger mycket i det. Författaren tänker något och skriver ett ord. Tvåtusen år senare och tvåtusen mil därifrån läser någon detta ord och gör sig en föreställning om detta något.

Varför skriver författare?

Varför vi skriver? För ära och berömmelse, naturligtvis. Av fåfänga. Men de flesta skriver nog för att överleva, för att hålla fattigdomen från dörren. Med existensen hotad skärps våra sinnen och förmågan att formulera oss väl tycks öka. Eller som Samuel Jonson lär ha sagt: Det finns ingenting som gör en dödsdömd mer fokuserad än åsynen av galgen.

Vad nyckeln till framgång består i är svårare att säga. I en bok i samma ämne (Romanen och författaren) påstod John Gardner att förutsättningen för att lyckas som författare är en relation med en rik försörjande partner. King har hållit fast vid sin inte särskilt rika, men kloka fru genom alla år och nämner dessutom god hälsa, vilket kan tyckas självklart men i hans fall verkligen inte är det. För ett par år sedan höll han på att mista livet i en trafikolycka och har arbetat sig tillbaka till livet just med hjälp av skrivandet.

Att bearbeta och skriva om är alltid betungande, men nödvändigt. Budd Schulberg, som bland annat skrivit boken Varför springer Sammy lärde sig den konsten i och med arbetet med manuskriptet till Storstadshamn. Varje gång han var klar med vad han trodde var den slutgiltiga versionen dök producenten upp med repliken ”Let’s break up the book!”.

King berättar den formel han fått lära sig: Andra versionen = första versionen minus tio procent. Effekten av omdömesgill revidering blir ”litterär Viagra”. Därmed är vi inne på ämnet potenta metaforer.

Användandet av liknelser och bildspråk är en av läsandets såväl som skrivandets fröjder. Sammanförandet av på ytan sinsemellan orelaterade objekt får att på så sätt belysa ett djupare samband kan vara hisnande. I detta sammanhang redovisar King, i sin bok om skrivandets konst, några av sina personliga favoriter ur metaforsamlingen. Vad sägs om: ”Det var mörkare än en vagnslast rövhål” (George V Higgins) eller ”Cigaretten jag tände smakade rörmokarnäsduk” (Raymond Chandler).

Själv är han inte mycket sämre: ”Att skriva en bok, särskilt en lång bok, kan vara ensamt och svårt. Som att korsa Atlanten i ett badkar.”

Mer innehåll än form

En författare som i sin gärning bokstavligt talat korsat Atlanten såväl som Indiska oceanen och därutöver ett antal kontinenter är nobelpristagaren V.S. Naipaul. Han har publicerat en liten essäsamling, Reading & Writing, a personal account, i vilken han uppehåller sig mer kring innehåll än form. Han redogör för hur man som blivande författare finner sitt stoff. Född på Trinidad av indiska föräldrar, utvandrade han som artonåring till England på stipendium. Han berättar vidare om den smärtsamma process under vilken han lärde sig hantera erfarenheten av att vara en rotlös främling i nya stater och hur han gjorde den erfarenheten till sin kreativitets motor.

Sina första skrivarmödor ägnade han åt reselitteratur, varigenom han tillskansade sig en författarmetod som bygger på forskning. Från början hade han problem med subjektet det allvetande jaget, som för talan i resehandboken. Men efter hand insåg han an han måste hitta ett eget perspektiv och det klokaste var att se saker genom de ögon man var född med, det vill säga i hans fall genom de koloniserade staternas invånares ögon. Naipaul hade i sin ungdom alltid levt med en gnagande känsla av att ha ”kommit in på bion när filmen redan börjat”: historielöshet är något som varje människa uppvuxen i kolonierna upplever. Och det är inte så konstigt. Enligt den lättare reselektyren är ju kolonierna orörda platser där tiden ”står stilla”. Därför har hans skrivande varit ett sätt att kreera både sin egen men också ett lands identitet.

Identitet är ett nyckelord. Att lära sig skriva blir jakten på den egna rösten, det personliga tilltalet. Det är det som är stil. Ens egen stil.

Jag blir stående en stund framför skyltfönstret till bokhandeln. Det är attraktivt med väl dekorerade och snyggt ordnade skyltfönster.

Men man måste gå därifrån.

Det gjorde jag.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22