Snuten som blev författare: Jag skall skriva om er kolleger och det kommer ni inte att gilla!

Sep 19th, 2009 | By | Category: 1995-2, Artikel

Av URBAN BOO

Joseph Wambaugh är polisen i San Diego utanför Los Angeles som hoppade av kåren och började skriva böcker. Den första hette ”The New Centurions” och togs emot som en kriminalroman av det slag av vilka det gick minst tretton på dussinet. Det tog faktiskt ett tag innan publik och kritiker fann att det här var en frispråkig (ja, riktigt ful i mun) författare som skrev för att han hade något att säga och inte var en berättare för bara skrönans skull.

Hans första bok på svenska hette ”Korgossarna” (The Choirboys, översatt av Einar Heckscher) och kom på Askild & Kärnekull 1978. Den handlar om ett gäng snutar vars största intressen är sprit och sex i vilken ordning som helst. Den mötte visst motstånd bland de kritiker som vant sig vid ett mer städat språk och vid intriger som inte tog ut så yviga svängar. Någon ansåg att detta var ”rena kioskboken”, vad det nu innebär…

Det har kommit många böcker sedan dess och med åren har Joseph Wambaugh blivit respekterad.

Novelluppslag

Wambaugh påpekar gärna att folk sällan ser sig själva på samma sätt som andra ser dem. Han satt under sina arbetspass som polis och gjorde anteckningar som sedan bildade underlag till noveller vilka i nio fall av tio handlade om polismäns vardag. Han försökte sälja dem men framgången uteblev ända till dess en förlagsredaktör uppmuntrade honom att skriva en roman. Innan han gjorde det varnade han kolleger och överordnade i polishuset:

– Jag kommer att skriva om er som jag uppfattar er och det är troligt att ni inte kommer att tycka om det. Ja, faktum är att jag garanterar att ingen av er kommer att gilla ett dugg av vad jag skriver.

Han lämnade det yrke som försörjt honom i 14 år. Nu är han, sägs det, en mycket ensam människa sedan hans son förolyckades i en bilkrock.

Men ensamheten får honom – enligt vad han själv säger – att tänka. Wambaugh är något av en undersökande journalist. Han granskar noga ett ämne innan han börjar skriva och då drar han sig inte för att föra fram de sanningar han hittat.

En av hans uppmärksammade böcker heter på svenska ”Skuggor i natten”. Det är en redogörelse om en kortlivad specialgrupps försök att hejda mexikanska banditer som lever på att röva från illegala invandrare vid gränsen.

En av de polisbefäl han skrev om i den boken stämde honom. Var och en av hans senaste romaner har förresten gjort att han blivit stämd.

Svårt hitta uppslag

Han skriver helst om fall ur levande livet.

– Fast det är ytterst svårt att hitta autentiska fall som är riktigt intressanta, erkänner han.

Ändå var det en sådant som drog fram honom i rampljuset. Boken hette på svenska ”Domen” (”The Onion Field”, första upplagan hos nu avsomnade bokförlaget Plus 1980, och sedan hos Prisma 1984) och handlar om en ung Los Angelespolis som mördas, om hur hans kollega får ett nervöst sammanbrott och om den svåra, tunga rättsliga process som ledde till de två mördarnas dom.

– Det var Truman Capotes bok ”Med kallt blod” som fick mig att våga skriva ”Domen”, säger han.

Sedan dess har han skrivit och undersökt verkligheten för att skriva mera. Och eftersom han vet så mycket om verkligheten har han också en unik förmåga att skildra den så att man som läsare befinner sig mitt något man helst vill slippa i det dag liga livet.

Efter första ”Domen” kom, också på Plus Förlag, ”Det kortaste strået” 1981. Den hette i original ”The Black Marble” och var liksom föregångaren översatt av Elisabet och Stig Kågerman. När Plus gick i konkurs övertogs utgivningen av Wambaugh av Prisma som kom med ”Brottsplats Los Angeles” (The Delta Star) 1985 och följde 1986 upp den boken med ”Skuggor i natten” (Line of Shadows), som beskriver ett autentiskt mordfall i Marlborough Village. Därefter kom ”Harry Brights hemliga liv” (The Secrets of Harry Bright) 1987, ”Ekon i mörkret” (Echoes in the dark) 1988. Därefter hoppade den svenska utgivningen över ett år för att 1990 resultera i ”Blodspår” (The Blooding). Sedan avslutades (?) Joseph Wambaughs svenska karriär med ”Final i Orange” (Golden Orange) 1991. Prismas utgivning har översans av Boo Cassel.

Wambaughs författarskap följer egentligen två linjer – en som beskriver polisers arbete och fritid i ”nära verkligheten romaner” och arbeten om autentiska brottsfall i skönlitterär form.

I Sverige hade Wambaughs in storhetstid under 80-talet, men lyckades inte helt förtjusa deckarpubliken till att köpa böckerna i sådan utsträckning att han blev en riktigt lönsam liten vän.

Dock fortsätter han att producera sig, och eftersom han fortfarande är en lönsam affär på andra sidan Atlanten kan man hitta hans senare böcker i originalpockets hos välsorterade bokbutiker och på världens flygplatser.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22