SNABBT TORKANDE CEMENT Om F. Wills Crofts ”Mysteriet vid ön Wight”

Sep 12th, 2009 | By | Category: 1996-2, Artikel

Av JEAN BOLINDER

Härom dagen fick jag tag på en hög gamla F. Wills Croftsdeckare på Olins utmärkta antikvariat i Lund. Jag slängde mig över dem och hade ohemult trevligt i min trädgård medan solen steg och sjönk över gräsmattor, träd och mina vackra guldfiskar i sin näckrosdamm. Det var nästan så att jag tyckte mig vara i det klassiska engelska deckarlandskapet. När som helst kunde man hitta en baronett drunknad i dammen och förvänta sig att Miss Marple eller själve kommissarie French skulle komma in genom den gröna trädgårdsgrinden för att lösa fallet.

Motvilligt måste jag medge att det är något alldeles särskilt med gamla trettiotalsdeckare allra helst de engelska. Inte är det i allmänhet någon stor litteratur och inte tycker i varje fall jag, som själv emellanåt skriver kriminalromaner, att jag som författare har så mycket att hämta hos de gamla stötarna. Däremot fungerar de bästa böckerna från trettiotalet precis så som fördomsfulla människor anser att deckare skall fungera som avkoppling i stil med korsord. Något man kan läsa i hängmattan och sedan snabbt glömma…

Ingen litteratur

Crofts menade att deckare inte var litteratur. I en intervju som Torsten Ehrenmark gjorde med honom 1947, och som återgavs i DAST nr 3 1970, sade han: ”Man får inte vara för ambitiös. Man måste komma ihåg att detektivromanen aldrig kan bli sann och äkta människoskildring, för i så fall skulle ju mördarens karaktär avslöja honom långt tidigare än författaren avsett.”

Jag håller inte med för ett ögonblick, men njuter lika fullt av till exempel Mysteriet vid ön Wight, som kom ut i Sverige samma år som jag föddes, 1935. Redan Gunnar Lindvalls omslagsteckning får mina förväntningar att stiga. Det är månskensnatt och en motorbåt med läckra linjer ligger på skickligt målat vatten. I bakgrunden en fabriksbyggnad med kontrast mellan månbelysta ytor och skarpa skuggor. Två män klättrar över en mur och deras skuggor förenas till en blå fläck över murens vitgula. Det är en bild med stark spänning under den disciplinerade ytan. Lindvall (1896-1960) var en lysande skicklig illustratör och speciellt duktig på vatten och båtar. Jag har i min ägo originalet till Dokumentstölden (1929), med en tuff passbåt i storm, och där kan man se att även författar- och förlagsnamn samt boktitel är omsorgsfullt ritade på samma papper som bilder – det var långt före datorernas tid det!

Järnvägsingenjör

Egentligen är F. Wills Crofts (1879- 1957) en totalt omöjlig författare. Hans persenteckning är på sin höjd tvådimensionell, han kan fördjupa sig i totalt oviktiga smådetaljer sida upp och sida ned och kanske är det, som jag har för mig att jag läst någonstans, så att hans miljöteckningar ibland är tagna efter vykort – i varje fall är de inte mycket bättre än så. Ehrenmark berättar att Crofts var järnvägsingenjör på Belfastbanan i nordöstra Irland. Det var ”en liten järnväg och han tvingades syssla med allting”. Så blev han sjuk och under en lång och tråkig konvalescens totade han ihop sin första deckare. Intresset för tåg och tågtider är enormt hos Crofts – hans tidsscheman blir nära nog till besvärjelser.

Detektiv är en kommissarie French och om honom citerar Bo Lundin i Spårhundarna följande slående omdöme: ”Det enda som är originellt med French är att han fullkomligt saknar originalitet”. Och i Ehrenmarks artikel berättar Crofts att de var förlaget som sade åt honom att ha samma detektiv i alla böckerna. ”Det blev större intresse för mitt namn då, och det hade jag förstås inte en aning om.”

I Mysteriet vid ön Wigh inleds boken med ett långt styrelsesammanträde i en fabrik som tillverkar snabbt hårdnande cement. Det visar sig när man läst och läst i åtskilliga sidor att detta företag har problem, man säljer inte så mycket som man borde. Och vi får med siffror belyst hur denna industri utvecklats från år till år och när det riktigt hettar till, månad för månad. De olika styrelsemedlemmarna diskuterar och resonerar om detta, men så får man till slut reda på att det är en konkurrentfabrik tvärs över ett brett sund och ute på ön Wight som utgör hotet. Där har man tydligen kommit på en bättre cementblandning och kan sälja billigare…

Så här kan det låta (översättning Hildegard Wieselgren): ”- I juni 1933, återtog Tasker, inträdde en förändring till det bättre som var ytterst välkommen. I juli sjönk vår genomsnittliga förlust till något över 80 pund i veckan. I augusti var vi nere på 50 och i september på 10. I oktober kunde vi…”

Trolleri

Låter det långtråkigt som en långfredag på ett religiöst pensionat? Det borde vara det, men är det inte för ett ögonblick och fråga mig inte varför. Genom något trolleri får Crofts mig intresserad av snabbstelnande cement och de problem fabriken har.

Kanske ligger knepet i att Crofts själv tycks finna saken så intressant, man lyssnar till hans berättelse som till en fanatikers torra, men under ytan febriga redogörelse för något i sig ointressant – man väntar hela tiden att galenskapen skall få ett utbrott.

Det får den inte hos Crofts – och hade den det skulle spänningen sedan vara borta. Nu får vi i stället veta att man planerar försöka forska fram hemligheten och komma ikapp konkurrenten. I centrum för handlingen står en fåraktig och lättledd ung man; Walter Brand, bolagets kassör. Han lieras med kemisten King och bolagets tekniska chef James Tuskor, den senare ”en mycket duktig karl” med ”torr men kultiverad röst”.

King jobbar på men kommer inte fram till hemligheten. Han beslutar då att stjäla den och tar med sig den godtrogne Brand på expeditionen det är den som skildras på omslagsteckningen.

Nattvakt dödas

Allt ihop går snett. en nattvakt dödas och King sätter igång ett komplicerat spel för att dölja brottet. Den fånige Brand är förtvivlad, hans tillvaro har förvandlats till en mardröm. Och en rad tekniska vågspel beskrivs i boken – det är den knepige King som låter sin kreativa fantasi blomma. En direktör på konkurrentfabriken har lurats i sömnmedel under en tågresa och fått sina nycklar avtryckta i vax och kopierade, en bilolycka arrangeras, småningom sprängs en båt i luften med en knepig apparat som exploderar när propellern gjort ett visst antal varv och kluriga alibin konstrueras. Vid ett sammanträde skapas till exempel ett ”vattentätt” alibi genom att man spelat in en grammofonskiva och låter den ljuda i angränsande rum!

Allt är fascinerande men orealistiskt krångligt.  Dock tycks det, som så ofta i Crofts böcker, som om bovarna klarar att begå det perfekta brottet. Men… så kommer kommissarie French in i handlingen. Crofts lyckas bli aningen poetisk när han skildrar Frenchs hänryckning över att få fara ut på landet och undersöka: ”Om han trott på förebud, skulle French stämt upp en tacksång, när han vaknade på morgonen. Det var första augusti, och himlen var klar, och solen sken så härligt varm. French älskade värme. Så ljuvligt! Det var allt bättre än att sitta på sitt rum på Scotland Yard.”

French mal så på med sina trista och perfektionistiska undersökningar och då spricker förstås bubblan. Och lika oomkullrunkeligt som brottet tycktes vara, lika ihåligt är det nu. Enda överraskningen i upplösningen är att den lättledde Brand anses oskyldig och inte får något straff. Han blir till och med erbjuden att bli den efter båtexplosionen kvarvarande konkurrent chefens kompanjon! Men han ”var inte hågad att stanna kvar på trakten. Han for till Sydamerika och där lyckades det honom att slå sig fram”.

För de verkliga mördarna finns emellertid ingen nåd. ”Nådeansökningarna avslogs och de dömda måste lida det straff deras brott drog med sig.” Straffet var förstås hängning. Och jag måste tillstå att även om jag är motståndare till det vedervärdiga som kallas dödsstraff så är det en krydda i en trettiotalsdeckare. Kampen som förs mellan ”gott” och ”ont” är verkligen på liv och död.

När jag läst färdigt, matade jag mina guldfiskar och kollade var musslorna lagt sig i dammen. Sedan blev jag sugen på mera Crofts och började på Brottets skugga (1941). Den handlar om ett apoteksbiträde som försöker snuva ett rufflarföretag på inkomster genom att göra en egen magmedicin och sälja. Gissa om man får reda på allt om patentmediciner…

BIBLIOGRAFI F. WILLS CROFTS (1879-1957)

Romaner:

Parkmordet (Skoglunds, 1927). The Groote Park Murder (Collins, 1923).

Vinfatet (Skoglunds, 1927), The Cask (Collins, 1920).

Utpressaren (Skoglunds, 1928), Inspector French and the Stravel Tragedy (Collins, 1927), The Stravel Hollow Tragedy (Harper, 1927).

Diamantrovet (Skoglunds 1928), Inspector French’s Greatest Case (Collins 1924).

Dokumentstölden (Skoglunds, 1929), Inspector French and the Cheyne Mystery (Collins, 1926), The Cheyne Mystery (Burt, 1926).

Gåtan från havet (Skoglunds, 1929), The Sea Mystery (Collins, 1928).

Biomysteriet (Skoglunds, 1930), The Box Office Murders (Collins, 1929)

Vattenfallet [även utgiven som Fallet Ponson] (Skoglunds, 1930). The Ponson Case (Collins, 1921).

Mysteriet i engelska Kanalen (Skoglunds, 1931), Mystery in the Channel (Collins, 1931). Mystery in the English Channel (Harper, 1931).

Sista resan (Skoglunds, 1931). Sir John Magill’s Last Journey (Collins, 1930).

Smuggelbolaget (Skoglunds, 1932), The Pit Props Syndicate (Collins, 1922).

Som en tjuv om natten (Skoglunds, 1932), Sudden Death (Collins, 1932).

Hur var det möjligt? (Skoglunds, 1933), The Hog’s Back Mystery (Hodder, 1933), The Strange Case of Dr Earle (Dodd, 1933)

Vem var det? (Skoglunds, 1933), Death on the Way (Hodder. 1932 ).

12.30 från Croydon (Skoglunds, 1934), 12.30 from Croydon (Hodder, 1934).

Mysteriet vid ön Wight (Skoglunds, 1935) Mystory on Southampton waters (Hodder, 1934) Crime on the Solent (Dodd. 1934 ).

Juvelkuppen (Skoglunds, 1936), Crime of Guilford (Collins, 1935), The Crime at Nornes (Dodd, 1935).

Skeppsbrottet (Skoglunds, 1936), The Loss of the ”Jane Vesper” (Collins, 1936).

Man överbord (Skoglunds. 1937), Man Over board (Collins. 1936).

Mysteriet i Medelhavet (Skoglunds. 1938), Found Floating (Hodder, 1937).

Hur dog Andrew Harrison? (Skoglunds, 1938) The End of Andrew Harrison (Hodder, 1938), Futile Alibi (Dodd, 1938).

Gift och motgift (Skoglunds, 1939), Antidote to Venom (Hodder, 1938).

Ett vågspel (Skoglunds, 1940), Fatal Ventur (Hodder, 1939)

Brottets skugga (Skoglunds, 1941), Circumstantial Evidence (Hodder, 1941). James Tarrant Adventurer (Dodd, 1941).

Fångad i nätet (Skoglunds, 1942), A Losing Game (Collins, 1941).

Faran kommer (Skoglunds, 1943), Fear Comes to Chalfont (Hodder, 1942).

Ett perfekt alibi (Skoglunds, 1944), The Affair at Little Wokeham (Hodder, 1943), Double Tragedy (Dodd, 1943).

Okänd fiende (Skoglunds, 1945 ), Enemy unknown (Hodder, 1945).

Den stora tavelsvindeln (Skoglunds, 1945), Golden Ashes (Hodder, 1940).

Tåg 127 mördat (Skoglunds. 1947), Death at a Train (Dodd, 1946)

Mördare begår misstag (Skoglunds, 1949), Murderers Make Mistakes (Hodder, 1946) .

Döden i skuggan (Skoglunds, 1950). Silence for Murdorer (Dodd, 1948).

Mord i mörker (Skoglunds, 1952). Dark Journey (Dodd, 1951).

Något att förtulla? (Skoglunds, 1957), Anything to Declare? (Hodder, 1957).

Mysteriet på nattexpressen och andra berättelser (Skoglunds, 1958), The Mystery of the Sleeping Car Express and Other Stories (Hodder, 1956).

Icke översatta:

New Zealand Tragedy (1936)

Double Death [tills. m. Dorothy Sayers] (1939)

The Hunt Ball Murder (1943)

Mr Sefton. Murderer (1944)

Young Robin Brand, Detective (1947)

Four Gospels in One Story … [With difficult passages clarified with explanatory notes by Crofts] (1949)

Specialutgåva:

Sir John Magill’s Last Journey [utgiven på iriska] (1933)

Omnibus-utgåvor:

Inspector French’s Casebook: (1928)

The Great Case

The Cheyne Mystery

The Starvel Tragedy

The Freeman Wills Crofts’ Omnibus: (1932)

The Groote Park Murder

The Pit-Prep Syndicate

The Ponson Case

The Cask



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22