Smutslitteraturen en alternativ svensk litteraturhistoria!

Sep 5th, 2009 | By | Category: 1999-3, Artikel

”Hos oss har en snobbig form av kulturjournalistik varit och är fortfarande dominerande. De som har makt att formulera vad som är rätt och riktigt och för stunden politiskt korrekt, har upprättat en brandmur mellan finlitteratur och smutslitteratur – trots att författarna som skrev och skriver ofta spelade och spelar i båda serierna. Det är hög tid att avskaffa denna litterära form av apartheid, rasera berlinmurarna i kulturåtskillnadspolitiken och ersätta tyckarsegregationen med överbryggande öresundsbroar”, påstås det i följande artikel.

Av BERTIL FALK

Jag har i det mumiefierande skick som pensioneringen innebär ägnat en hel del tid åt att läsa gamla veckotidningar från de årtionden, då de innehöll stora mängder skönlitteratur i form av noveller och följetonger. Deckare och thrillers, rysare och mysrysare, kärleksberättelser och romanser, flygäventyr, vildmarkshistorier, tågskrönor, sportnoveller, sjörövarsagor och så vidare.

Inte sällan är det svårt att fastställa vilken genre en berättelse ska räknas till. Den kan bestå av lika delar kärleksproblematik, thriller, flygäventyr och vildmarksromantik. Lektyr hade ofta sådana följetonger, där dessa fyra ingredienser ingick. En del är bra, annat är mindre bra, det finns en och annan riktigt usel text, somligt är lysande.

Vad som öppnar sig när dammet har lagt sig då man slår i gamla veckotidningslägg är en alternativ svensk litteraturhistoria, som med största säkerhet betytt mycket mer för svenska folket under 1900-talet än den officiella litteraturhistorien, som tillrättalagts av kulturella makthavare och besserwissrar av en viss tillskärning.

Ty likaväl som exempelvis Nobelpristagaren Pär Lagerkvist förvisso presterat rimmad lyrik som i dag närmast kan betecknas som pekoral, så har de illa sedda författarna av kolorerad veckosnittstyp till dels presterat utmärkta och läsvärda saker.

Pionjärlandet Norge

Oavsett vad man har för mening om detta är det emellertid helt klart att miljontals svenskar under ett enda år på fyrtiotalet läste oerhört mycket veckotidningar. Jules Verne Magasinet hade som bäst en upplaga om cirka 80000 exemplar i veckan och lästes i det dåvarande Sverige med en befolkning om fem miljoner säkerligen av bortemot trehundratusen människor eftersom de asdyra magasinen (35 öre stycket) gick ur hand i hand. Så även om man ogillar Tidsfördrif och Rekordmagasinet och 25:an så representerar de en förbisedd sida av svensk kulturhistoria.

Arbetet med att kartlägga all denna underhållning har knappt börjat i vårt land medan man i vårt grannland Norge – vilket Johan Wopenka påpekat i Kolportageromanernas myllrande värld ” (Alla Tiders Böcker 23/1999) – ligger långt före oss. Där liksom i USA och England – har föraktet för normallitteraturen inte varit lika starkt som i Sverige.

Eftersom berättelserna i magasinen illustrerades av skickliga konstnärer som Tullia, Nimöller, Lüsch-Olsson osv., så handlar det också om en alternativ konsthistoria, som så smått börjat uppmärksammas i och med att illustratörer som Bovil, Hegland och Ib Thaning ägnats monografier under 1900-talets sista årtionde.

Litterär apartheid

Hos oss har en snobbig form av kulturjournalistik varit och är fortfarande dominerande. De som har makt att formulera vad som är rätt och riktigt, för stunden politiskt korrekt etc., har upprättat en brandmur mellan finlitteratur och smutslitteratur – trots att författarna som skrev och skriver ofta spelade och spelar i båda serierna.

Men jag anar sprickor i muren.

Det är också hög tid att avskaffa denna litterära form av apartheid, rasera berlinmurarna i kulturåtskillnadspolitiken och ersätta tyckarsegregation en med överbryggande öresundsbroar. Inte längre ängsligt dölja sambandet mellan skrönorna i 1940-talets Jules Verne Magasinet och magasinsläsaren Harry Martinssons epos om generationsrymdskeppet Aniara. Utan i stället bejaka denna påverkan och växelverkan.

Många författare skämdes för att de läste veckotidningar och skrev ren underhållning. De gömde sig därför bakom signaturer. Eller hur ska man annars förklara att t.ex. en författare som den nyligen bortgångne Gustaf Rune Eriks skrev deckare under annat namn?

Det tråkiga är att de berättelser som skrevs under det gångna seklets 30-, 40- och 50-tal bara blixtrade till och lyste upp tillvaron en vecka. De lästes av flera hundratusen människor och föll så gott som omedelbart i glömska för nästa veckas stora utbud av berättelser. Men – kvar i läsarnas medvetande och undermedvetna låg ändå en kondensstrimma kvar länge, länge och den dog nog i allmänhet aldrig riktigt ut förrän läsaren avled. Enstaka noveller glömdes kanske bort, men synintryck, repliker och fragment fanns ändå kvar i människornas drömmar.

Den kolorerade veckopressens författare påverkade helt enkelt livsåskådningar och ändrade eller bekräftade förhållningssätt hos sina läsare. Eller – för att citera Julian Symons förord till antologin Strange Tales from the Strand Magazine, en brittisk Lektyr eller Levande Livet som kom ut mellan 1891 och 1950: ”Detta är typiska Strand- berättelser – robusta, opretentiösa, utan pretentioner på psykologisk subtilitet. De flesta skrevs utan någon annan allvarlig avsikt än att fånga läsarens uppmärksamhet under någon timme, ändå gör de flesta mer än så, de lämnar ekon i sinnet.” Detsamma kan sägas om de bästa berättelserna som skrevs av Sture Lönnerstrand, Harry Macfie, Torsten Scheutz och många fler.

En sky av noveller

Jag skulle gissa – om jag nu får höfta till det – att det på 40-talet varje vecka publicerades långt utöver 100-talet noveller och 20-talet följetonger – om det nu räcker – i tidskrifter som Vårt Hem, Rekord Magasinet, Allers, Lektyr, Hemmets Journal, Vecko Revyn, Levande Livet, Tidsfördrif, Allas Veckotidning, Hela Världen, Folket i Bild, Jules Verne Magasinet/Veckans Äventyr, 25:an, Året Runt, Hemmets Veckotidning med flera. En rad damtidningar som t.ex. Svensk Damtidning ej att förglömma. Liksom inte heller fackföreningspressen, som försåg sina läsare med fiction. Vid sidan om allt detta fanns dessutom magasinen med avslutade kortromaner som Alibimagasinet, Detektivmagasinet, Äventyrsmagasinet, Nyckelböckerna, Novellmagasinet etc.

Det fina i kråksången är att alla dessa berättelser av kända (Eyvind Jonson, Gustav Sandgren, Sigge Stark, Jan Fridegård, Evert Taube, Bernhard Nordh etc.) och mer okända (Rolf Wiesler, Astrid Birgers, T. Stenbeck, Bertil Widerberg, Harald Wictorin, Holger Boëtius m.fl.) författare finns bevarade på KB i Stockholm, UB i Lund och andra bibliotek samt hos privatpersoner, som lagt sina årgångar på vinden, och hos renodlade samlare.

Intresset för äldre svensk underhållning tycks nu vara på gång. Gamla veckotidningar är eftersökta på antikvariat och loppmarknader. Många är ute efter dåtida filmstjämebilder, andra vill ha tag i tecknade serier. Men där finns också de som söker gamla tidskrifter för berättelsernas skull eller för de lysande illustratörernas, sådana som Allan Löthman i Levande Livet och Ib Thaning i Femina.

Vad den skönlitterära sidan beträffar så har det funnits och finns kartläggare och sammanställare som verkat vid sidan av vägkanten i många år. Om vi bortser från delvis anonyma pionjärer i science fictionsvängen har vi sådana entusiaster som Arne Eriksson, Iwan Hedman-Morelius, Kjell Hjalmarsson, Jan Hultgren och Bengt Olof Ringberg. Vi kan också notera insatser av professor Johan Svedjedal, litteratursociologen Dag Hedman samt kioskhäftesspecialisten Johan Wopenka, den sistnämnde både entusiast och väl strukturerad i sin kartläggning. Man får inte glömma Gunnar Lundins ”svenskt novellregister” (book-Lund) i flera ”volymer”, som gör avstamp först 1973 och innehåller noveller publicerade i dags- och fackföreningspress samt böcker. Även Dast finns med. Lundin noterar att det ”föreligger register över svenska noveller från 1943-1949 och 1951-1977” som ”utgör specialarbeten vid Bibliotekshögskolan i Borås. Dessa förtecknar ej noveller publicerade i tidningar eller tidskrifter.”

Den oerhörda uppgiften att gå igenom den kolorerade veckopressen för att få fram en heltäckande kartläggning återstår. Först då blir det lättare för både läsare och forskare att gå på en speciell författare. Som det nu är har enstaka genrer uppmärksammats, men inte ens där kan man säga att kartläggningen är fullständig.

Smakligt för antropologer

Jag är övertygad om att själva kartläggningen, som går tillbaka till kolportageromaner från 1800-talets slut, kommer att fortsätta. Liksom försöken att analysera vad all denna textmassa av underhållning innebar i det samhälle som då var Sverige och innebär för det Sverige som i dag är.

I takt med att ”kalenderbitarna” gör sin kartläggning så bereds nämligen väg för analytikerna och historikerna att komma in. Det hela borde vara gefundenes fressen inte bara för konst- och litteraturhistoriker utan också för kulturantropologer och sociologer!

I förlängningen av allt detta ser jag att vi i Sverige precis som i England och Norge samt naturligtvis i USA i framtiden ska kunna läsa ett urval av det bästa som skrevs på den tiden.

Hittills är det egentligen bara Per Stigman noveller från Rekordmagasinet och Jan Myrdals antologi med ett urval noveller ur Jules Verne Magasinet som återutgetts i bokform.

Den ljusnande framtid är förhoppningsvis snart här.

Nämligen den dag då en eller annan förlagsredaktör vaknar till liv och i stället för att vara en copycat, som sträcker upp ett blötlagt finger i luften, vågar komma med nya djärva satsningar.

Däribland förhoppningsvis lite guld som håller 24 karat från veckopressens guldålder.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22