Smärre funderingar

Mar 10th, 2010 | By | Category: 2005-3, Artikel

Av Bertil Falk

När det gäller satsning på forskning så ligger humaniora illa till bland allmänheten. En ny undersökning visar att medan 80 procent av tillfrågade stöder satsning på medicin så hamnar humaniora långt ner i botten på listen. Ca 35 procent av tillfrågade anser sådan forskning värdefull.

På 1950-talet, långt innan den av mig då djupt beundrade Strindberg började stå mig upp i halsen, inte bara på grund av bristerna i hans personlighet utan framför allt på grund av tjafsandet omkring honom, läste jag massor med doktorsavhandlingar.

Stellan Ahlströms Strindbergs erövring av Paris, som kom 1956 formligen slukade jag och kanske hinner jag läsa om den innan jag bärs bort. Nu, 50 år senare frågar jag mig dock, vilket värde denna och liknande avhandlingar egentligen har. Min slutsats är att den är betydelsefull på något sätt, men jag kan så här på raken inte direkt fastställa hur. Med åren har jag, inte minst därför att jag själv rotat i en massa, ofta bortglömda och förbisedda författares liv och verk, låt vara ytligt, kommit att anse att det primära lätt hamnar i skuggan av det sekundära och det tertiära.

Med andra ord. Inferno och Ett drömspel är primära och förblir viktiga. Strindbergs erövring av Paris är sekundär och mindre viktig medan Augustpriset är en del av den tertiära parasitsvansen, som kulturetablissemanget viftar med, och är minst viktig, rentav oviktig. (Apropå. Synd att Ingmar Bergman bara satte upp drömspelet på teatrar och aldrig gjorde film av det, fast Elizabeth Sprigge redan för ett halvsekel sedan menade att filmtekniken hunnit ikapp Strindberg på drömspelspunkten.)

Sekundärt, tertiärt och kvartärt hamnar man lätt i den skvallriga ”Hänt-i-veckan”-attityden, där det rotas i folks privatliv, som egentligen borde vara privat. Eller borde det inte det? Men det finns en sak när det gäller humanistisk forskning som jag odelat menar att man bör satsa på. Paradexemplet är Dag Hedmans Prosaberättelser om brott på den svenska bokmarknaden 1885-1920. En bibliografi. Denna utomordentliga kartläggning tog femton år att göra och borde vara ett måste i alla referensbokhyllor. Detta kärleksfulla pionjärarbete, som också fått ett supplement, sågades av Bibliotekstjänsts arrogante, hånfulle och okunnige Johan Backlund i en tarvlig tvåminutersrecension, där det påstods att bokens användningsområde var begränsat och att Hedman begått brottet att han uttryckligen ”tagit med för mycket än för lite och urvalsdefinitionerna hellre gjorts för vida en för trånga.” Backlund fortsätter: ”Detta har medfört att bibliografen valt att t.ex. ta med Selma Lagerlöfs Herr Arnes penningar.”

Alla som läst Herr Arnes penningar vet att denna mordhistoria, som Yvonne Lefiler kallat vår kanske första svenska thriller, i allra högsta grad är en prosaberättelse om brott. Hedmans bok är, vad charlatanen Backlund än säger mycket användbar.

Viktiga kartläggningar av populär-litteratur har gjorts av många andra, Johan Wopenkas På smekmånad med Gröna skräcken är ett utmärkt exempel. I USA är så gott som hela den enorma pulplitteraturen kartlagd. Det faktum att det mesta är kartlagt där har inte minst stor kommersiell och ideell betydelse, då förläggare, fazineutgivare och andra kan hitta bortglömd läsning av primär karaktär, som kan återutges till fromma för oss läsare. Tänk bara på Crippen & Landru.

När jag nyligen frågade Yvonne Lefiler, vars forskning verkligen haft betydelse, om

hon kände till om Hastfordska vapnet gick som följetong någonstans innan den publicerades i bokform 1873 inom ramen för Aurora Ljungstedts samlade skrifter, så konstaterade hon att1800-ta1ets svenska tidningar inte finns ordentligt kartlagda och att man helt enkelt måste söka och leta med ljus och lykta om man vill ha fram en sådan uppgift. Hartfordska vapnet gick först som följetong i Nya Dagligt Allehanda år 1870.

Hela tiden dyker det dock upp tillfälliga fynd, som när en bortglömd Pippi Långstrump-berättelse av Astrid Lindgren hittades i en jultidning och när Lars-Erik Nygren fann att Edgar Allan Poes upp-i-rök novell The Purloined Letter publicerades som Det bortsnappade brevet. En anekdot hemtad ur en Amerikansk Dagbok i ”Det Nionde Dagligt Allehanda i Stockholm” så tidigt som 1847, bara tre år efter publiceringen på engelska. Dessförinnan trodde man att den tidigaste Poe-historien kom på svenska i slutet av 1870- och början av 1880-talen. 1877 har nämnts.

Humanistisk forskning lär ha svårt att bli lika populär bland allmänheten på samma sätt som medicinsk forskning. Litterär forskning botar ingen cancer, men från det begränsade ”DAST-perspektivet” skulle jag vilja hävda att inom litteraturforskningen bör kartläggning prioriteras så att vi kan hinna i kapp eftersläpningen inom den närmaste femtioårsperioden.

Det skulle inte bara underlätta för primärläsarna, det skulle också underlätta för sekundärjobbarna. Men det kräver också att det som är nuet kartläggs efter hand och inte i efterhand, annars hamnar vi i bakvatten även vad beträffar tjugohundratalet. Slutligen: Är den här artikeln sekundär? Troligen, men jag är inte helt säker.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22