Skräcknovellen är död – leve skräcknovellen!

Sep 4th, 2009 | By | Category: 2002-3, Artikel

Varför finns det så lite bra skräck när genren som sådan är så löftesrik? Mattias Holmesson undrar om det möjligen är ett resultat av att noveller som uttrycksform är satt på undantag i litteraturen. Många redaktörer – historiska, estetiska, berättartekniska, med mera – talar för att novellformatet erbjuder den bästa jordmånen för genren.

Av Mattias Holmesson

Novellen är inget att satsa på. Den begränsar författaren i sitt skrivande och ger varken pengar eller prestige. Resonemangen känns igen från många håll. Exempelvis beklagar sig den brittisk-amerikanske spänningsförfattaren Clive Barker, under en Internetkonferens för tidningen People som anordnades 1998, över svårigheten att sälja korta berättelser i det nuvarande marknadsläget:

”Mina novellsamlingar säljer vanligtvis hälften så mycket som mina romaner.”

Novellen är ett redskap för många unga, spirande författare – ett sätt att komma igång med skrivandet och att utveckla hantverkskonsten. Är detta allt? Man behöver inte sträcka sig längre i tanken än till Edgar Allan Poe och H. P. Lovecraft för att komma till insikt om att många av de mest lästa och stilbildande historierna är noveller. Även många av de riktigt bra skräckromanerna – nu som förr – är stramt och koncentrerat berättade, som till exempel Robert Louis Stevensons Dr Jekyll and Mr Hyde, Mary Shelleys Frankenstein, Stephen Kings Bachman-böcker (Maratonmarschen, Den flyende mannen, med flera) och Clive Barkers The Hellbound Heart.

Vad är det då som gör det korta formalitet så passande för skräckberättelser? Kanske kan vi besvara frågan utan att ge oss in i alltför knepiga diskussioner om mål och mening. Vi kan konstatera att det finns ett otal tänkbara syften. Till exempel sådana som utgår från någon särskild frågeställning om vår existens och den värld vi lever i. I de enklaste fallen, som i bröderna Grimms sagor, handlar det om att hamra in en sedelära av typen ”ta inte emot godsaker från främlingar”. Det kan vara samhällskritiskt, som i tidigare nämnda Bachmanböcker. Kings beska kommentarer om förnedrings-tv i Den flyende mannen och elitdyrkan i Maratonmarschen tycks vara på väg att helt tappa sin futuristiska karaktär. Ofta handlar det dock mer om att ställa frågor. Ett lysande exempel är Clive Barkers novell  Jacqueline Ess: Her Will and Testament som på ett mycket djärvt sätt undersöker sambanden mellan erotik och skräck och mellan sex och död, utan att leverera några färdiga svar. Ett annat syfte kan vara att fånga och bearbeta en känsla eller erfarenhet som en dröm eller ett ruggigt barndomsminne.

Många skräckberättelser, som till exempel Kings roman Varsel och Barkers novell The Midnight Meat Train, är inspirerade av en konkret situation som författaren befunnit sig i. Den förre led av lappsjuka på ett ödsligt hotell i Coloradobergen och den senare åkte vilse med New Yorks tunnelbana för att hamna på en mörk och tom ändhållsstation. Den drömlika karaktären i exempelvis Lovecrafts berättelser, inte minst i utsökta Beyond the Wall of Sleep, ger stöd åt uppfattningen att en upplevd stämning eller ett tillstånd kan arbetas in i en intressant och novellistisk slutprodukt. Ett tredje syfte kan helt enkelt vara att få utlopp för en sadistisk böjelse för att skrämma byxorna av folk.

När man tänker på det är det ganska svårt att skilja mål från vad som själva verket är medel för något annat mål, och dra gränsen för vad som är övertolkning och överintellektualisering.

Det finns emellertid en rad karakteristiska drag som är vanliga i såväl bättre som sämre skräckberättelser, och som är förenliga med flera av ovannämnda syften. Det finns en ambition att provocera fram någon slags känslomässig reaktion. Här återfinner vi hela paletten av känslor, från chock, via äckel och förfäran, till mild paranoia. Det finns en nyfikenhet inför det extrema, det abnorma och det motsägelsefulla – vi vill tränga djupare in i oss själva och den värld vi lever i och förstå mer. Samtidigt finns en romantisk vurm för det okända – en skräckblandad förtjusning. Lovecraft skriver i The Call of Cthulhu:

”We live on a placid island of ignorance in the midst of black seas of infinity, and it was not meant that we should voyage far.” Måhända är skräckförfattaren lika mån om att bevara mysteriet som att utforska det. Förmodligen lika mycket för att behålla stämningen som för att inte göra bort sig. Att närma sig det oförklarliga med en ambition att förklara det förefaller inte särskilt klyftigt.

Av dessa och andra anledningar kommer skräck att handla om tillstånd snarare än skeenden. Vi tänker oss en dragning mot det komplexa och motsägelsefulla snarare än det tydliga och logiskt följdriktiga. I skräck mer än någon annanstans gäller den slitna klyschan om att det är vägen som är målet. Slutet är i själva verket det stora problemet med många skräckberättelser, såväl i bokform som på vita duken. Jag erinrar mig Patrick McGraths utmärkta roman Spindeln, som på en och samma gång är en avbildning av en sinnessjuk människas inre liv och en mordhistoria. Uppslukade i huvudkaraktärens förvridna värld och klaustrofobiskt kallsvettiga låter vi upplösningen på historien passera med en axelryckning.

Ett annat skräckögonblick som fastnar hos läsaren/tittaren är mötet mellan det oändligt skrämmande, överlägsna och listiga odjuret och den lilla tafatta och osäkra människan i William Peter Blattys Exorcisten. Det är känslan av vanmakt och tvivel som är det centrala, inte den evigt uttjatade kampen mellan gott och ont. Det kommer ändå inte som någon direkt överraskning vilken sida som vinner i slutänden…

Möjligheterna att sträcka ut dessa ögonblick över hundratals sidor och minuter är dock begränsade. Inte konstigt då att exemplen på riktigt lyckade skräckromaner och -filmer är få. Och inte undra på att många goda syften förfelas och skräcksuffléer sjunker ihop. Detta tycker jag är särskilt påtagligt i det jag läst av Dean R. Koontz, som förefaller ha problem att så att säga ro i land sina berättelser. En av de tidigare romanerna, Phantoms, är ett bra exempel. Under loppet av hundratals sidor bygger han upp en spänning och mystik som inte förefaller kunna bottna i någon verklig förklaring eller något till räckligt suggestivt påhitt – och som inte heller gör det, till läsarens stora besvikelse. Skräckberättelser som inte rinner ut i sanden övergår istället i rena desperationen i hollywoodskt effektsökeri med allt vad det innebär av töntheroism, kamp mot klockan, etc.

Dessutom är det nästan enbart noveller som ger utrymme för verkligt udda och långsökta idéer och företeelser. Det är exempelvis tveksamt om vi skulle få uppleva någon historia om en hämndlysten liksvepning (som i Confessions of a (Pornograper’s) Shroud) eller en cineastisk tumörklump (som i Son of Celluloid) om Clive Barker ansåg sig för god för att skriva noveller. Absurditeter ligger bakom många av genrens pärlor, som Poes Sanningen i fallet Valdemar och David Cronenbergs tidiga utslag av venerisk filmskräck: Shivers, Rabid och The Broad. Novellen tillåter en närmast poppersk djärvhet som måste sägas ha bidragit till att föra genren framåt. Detta trots att utrymmet främst det ekonomiska – är minst sagt begränsat.

Situationer av skräck, vanmakt, ångest, aggression, med mera – i vilken form de än presenterar sig – är korta och intensiva. De vägrar låta sig inordnas i linjära förlopp och smälta samman med helheten. Här förefaller det som om det är romanen som är det mer begränsande formatet och novellen det mer effektiva och förfinade uttryckssättet. Novellen ger den litterära frihet som krävs för att förverkliga genrens potential och föra den framåt.

Novellen förtjänar alltså en mer hedervärd placering än i genrens slummiga utkanter. Kommersiellt eller icke-kommersiellt, det är till stor del en fråga om bokförlagens prioriteringar. Medieföretag i Sverige och i utlandet är inte så maktlösa som de vill påskina. Mångfald är kommersiellt. Ett första steg skulle kunna vara att ge ut Clive Barkers sexdelade novellsamling The Books of Blood – som jag med vad som liknar en dåres envishet klängt fast vid i denna artikel – i sin helhet på svenska. Det kan de svenska läsarna vara värda, efter att närmare 20 år förflutit sedan de första volymerna kom ut i original.

Om författaren:
Mattias Holmesson är 30 år och bosatt i Lund. Född och uppvuxen i Karlskrona, utbildad i medieproduktion och har arbetat som nyhetsreporter i Blekinge. Studerar nationalekonomi och statsvetenskap i Lund och extraknäckar som nyhetsreporter i Malmö. Han har medverkat med kriminalnoveller i CDM. Per Olaisens förlag har gett ut Mattias Holmessons utmärkta krimsamlingar Deadline och andra kriminalberättelser (1993, med Per Olaisen) och Omslag (1998, CDM-biblioteket 4).



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22