Skräckmästaren fyller 50: Städande hustru gav ny framtid åt familjen

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-2, Artikel

Av ROLF NILSÉN

Stephen King fyller 50 i år, vilket bevisas av att han föddes 1947 i Portland, Maine på Nordamerikas ostkust, där också de flesta av hans många romaner utspelas. Det påstås att han fortfarande är oerhört mörkrädd, att han inte törs sova utan att ha nattlampan tänd i sovrummet. I en intervju har han sagt:

– Jag drar upp täcket över huvudet för att känna mig tryggare och jag är väldigt noga med att inte någon fot får sticka ut. För tänk om jag skulle vakna min i natten av att en kall hand har gripit om min fotled!

Det är kanske inte så underligt att Stephen King anses vara ett slags världsmästare i skräck. Den som är så skraj bör ha förmågan att förmedla sin rädsla. Osäkerheten och rädslan hade förstås sina skäl. När Stephen just fyllt två förklarade hans far att han skulle gå ner till butiken på gatan och köpa cigaretter. Ännu har han inte kommit tillbaka och Stephen menar att pappan troligen är död vid det här laget, för han levde inte precis något lugnt liv. Yrkesmässigt hade fadern svensk anknytning, han var nämligen dammsugarförsäljare åt Electrolux i Amerika. Kvinnotycke hade han i övermått, så pass att han brukade sälja sina varor åt snygga hemmafruar nattetid.

Stephen King började skriva tidigt. Redan innan han fyllt tio hade han noveller producerade – fast han fick förstås ingen såld. Så blev han tonåring – liten, tjock och finnig, har han berättat, en sådan som alltid togs med sist när det skulle väljas spelare till det viktiga skollaget – och eftersom ingen ville ha honom med sjönk han ner i skrivandet igen. Det var en tröst.

Högstadielärare utan jobb

Så han utbildade sig till högstadielärare vid University of Maine, gifte sig med studiekamraten Tabitha, Tabby kallad, och fortsatte att skriva medan han undervisade sina elever. Fast lärarkarriären blev kortvarig, det fanns inga fasta jobb att få, så han tog påhugg på en tvättinrättning där han strök lakan för ett knappt 50 dollar i veckan. Tabby knegade som servitris på en restaurang och brukade komma hem och dofta flottyrmunkar. Stephen King påstår sig inte tåla munkar sedan dess. Något måste han emellertid ha stått ut med doften, för paret fick tre barn, trots slitningar i äktenskapet.

En dag 1967 fick han ett brev från tidskriften Startling Mystery Stories där redaktören skrev att de antagit hans novell The Glass Floor. Därmed var stenen i rullning.

Fast den rullade sakta. Han var 28 år gammal, inte värst road av att lära skolbarn saker i det engelska språket de inte ville veta någonting om. Han ville skriva men hade väl egentligen inte råd med det. Fast det var precis vad han sysslade med. Med så få dollar i plånboken att han räknade sig själv som utfattig satt han och Tabitha tillsammans med ungarna i en husvagn som sett sina bättre dagar. Han hamrade fram noveller till herrtidningar på en Olivetti som var lika bra som husvagnen. Gång på gång refuserades han, fordringsägarna stod på kö utanför vagnen och telefonen stängdes av för att han inte kunde betala räkningen. Han tyckte att allt var hopplöst och började supa.

Så ljusnade det något. Stephen fick jobb som engelsklärare på ett college, men lönen var skral så livet fortsatte att vara ganska eländigt.

Frun fann framtiden

Men en dag städade Tabby husvagnen grundligare än annars och hittade ett halvfärdigt manuskript som Stephen kastat. Hon läste det och blev alldeles till sig. Detta var en story som hette duga, en berättelse om en tonårsflicka som mobbades svårt men till sist tog en fruktansvärd hämnd på sina plågoandar.

Boken skrev klar och fick titeln Carrie. En liten förläggare köpte manuset mot nära tvåtusen dollar i förskott. 1974 kom den ut och upplagan slutade på för USA blygsamma 13.000 sålda exemplar. I stort sett fick Carrie blandad kritik, men en krönika i New York Times framhöll boken som en ”som garanterade läsaren gedigna rysningar”.

Det där uppmärksammades av regissören Brian de Palma som bestämde sig för att göra film av boken. Den kom 1976 och hade Sissy Spacek och John Travolta i ledande roller.  Kritikerna föll, folk gick på bio och Stephen King kunde grina upp sig hela vägen till banken.

Det dröjde fram till 1976 innan det slog till på riktigt allvar, men då gjorde det så med besked och mister King kom att personifiera den amerikanska drömmen om framgång och rikedom. Detta år kom nämligen hans roman The Shining (på svenska Varsel) ut. Folk köpte böcker av King i stora mängder och Stanley Kubrick lät filma The Shining. Därmed var Kings publika genombrott ett faktum. Han lade läraryrket på hyllan och blev författare på heltid.

Nu har han råd med lyx, men har nöjt sig med att skaffa ett stort hus i den lilla fiskestaden Bangor i delstaten Maine. Jo, ett par Mercedesbilar är också inregistrerade på författarfirman, för nu har också Tabitha börjat skriva böcker.

Mest läste författaren

Sedan flera år tillbaka är han världens mest läste levande författare, om man skall tro statistiken. Det mesta han skriver i bokform blir sedermera film, TV-serier eller seriemagasin.

– Nej, jag lever inte loppan för att jag blivit rik, har han sagt. En firma i New York sköter mina affärer, placerar mina inkomster så att de förräntar sig och ser till att jag får ett par hundra dollar kontant i veckopeng. Jag vill inte försvinna alltför långt från minnena av tiden i husvagnen på 70-talet då ingen var mer misslyckad än jag, då jag låg och svettades om nätterna, oroade mig för familjen.

En stor del av denna vardagsskräck hittar man i hans berättelser. Han förlägger sina intriger till de genuina amerikanska miljöer han känner till och kan beskriva. Ondskan skall, menar han, inte förpassas till slott eller ruckel i ett avlägset land. Precis som i verkliga livet skall man hitta den i kåken man ser på gatan där man bor. Det är ett slags biblisk skräck han skriver om, vilket troligen hänger samman med att han uppfostrades som metodist och hela tiden itutades att om han inte gjorde rätt skulle han hamna i det brinnande gehenna.

– Jag har lärt mig att min funktion i livet är att skriva, har han sagt ganska ofta i intervjuer. Andra får bedöma om böckerna är bra eller dåliga. För mig är det nog att jag skrivit dem. Jag förmedlar mina känslor i skrift. Troligtvis är min oro och ångest av samma slag som den som finn s inom nästan alla människor, skillnaden ar att jag berättar om den.

Det är kanske där alltsammans bottnar.

Feminist på gamla dar?

På senare tid har det blossat upp en debatt i amerikansk press, som ställer frågan om King blivit feminist. Han skriver numera mest ur ett kvinnoperspektiv har man märkt, eftersom minst fyra av hans senare thrillers, senast Rose Madder, haft hustrumisshandel som tema. Någonting liknande fann man i Dolores Clayborne. Recensenterna fick hicka, för de fann att King börjat skriva ”seriöst”. Dolores Clayborne är en bok om hur en alkoholiserad man utnyttjar sin psykologiska och fysiska makt mot hustrun som han misshandlar å det grövsta. Med det mordanklagade hembiträdet som avstamp blir det också en skildring av kampen mellan män och kvinnor, överklass mot underklass. Medan kvinnorna i USA jublar över den ”nye” King och hans nyanserade porträtt av kvinnor har manliga recensenter börjat knorra. De karlar han beskriver är skamfläckar, rent förnedrande mansporträtt.

Kanske är det pappa som dyker upp mellan bokstäverna .

Rickard Beghorn som ger ut sf-tidskriften Minotauren, arrangerar pubmöten om skräck-, sf- och fantasylitteratur på pubar i Stockholm. Hans Arnold brukar höra till besökarna.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22