Skendöd bevisbörda

Feb 15th, 2008 | By | Category: 2002-1, Artikel

TEXT & BILD: BERTIL FALKKALMAR (DAST) Senhöstens mörker sänker sig över Nordens huvudstad och ljusen tänds på Ölandsbron. Det är lite småruggigt när DAST kommer till sjukhuset för att träffa författaren till de båda thrillerbetonade deckarna Skendöd och Bevisbörda, som slagits ihop till rubrik för denna artikel. Det handlar om Per Källén, 39, läkaren som arbetar på sin tredje roman med rättsmedicinaren och köldforskaren David Lagerquist som impulsiv privatspanare, så impulsiv att han allt som oftast slår huvudet i väggen. Intrigerna håller högsta klass och lösningarna har carrsk klurighet. Det som en del iakttagare menar ligger Per Källén i fatet är det faktum att han inte tagit till sig devisen “Kill your darling!” Och Per Källén är fullt medveten på den punkten.

“Jag har till och med fått rådet av någon kritiker att jag över huvud taget inte borde skriva om mitt eget medicinska område utan lämna det därhän i nästa bok för att jag har svart att släppa detaljrikedomen och noggrannheten”, säger han. “Att jag skriver så noga beror på att jag inte kan fuska, för jag vet ju att de som kan skulle avslöja mig direkt. Därför blir det kanske för mastigt och jobbigt för en icke insatt att läsa.

Å andra sidan vet jag inte vad jag ska säga, för samtidigt är ju det jag skriver om sånt som jag tycker är spännande, så det är svårt att släppa det. Det finns kanske läsare som köper det ändå eftersom det verkar trovärdigt. Frågan är om jag ska anpassa mig för att fler ska njuta eller nöja mig med att några läsare tycker att det är okej. Jag vet inte om jag ska kompromissa eller fortsätta i samma spår.”

Som så många andra blivande författare böjdes Per Källén i tid. Den första bok han minns att han läste var Till Jordens medelpunkt av Jules Verne.

“Min brorsa han läste mycket tidigare än vad jag gjorde. Så han gav mig väldigt komplicerade böcker. Jag blev en riktig bokslukare och läste allt. Äventyrsromaner – inte så mycket indianböcker och inte så mycket Biggles. Det blev mysterier, lite rysare och deckare.

Vic Suneson var min första bekantskap med svenska deckare. Först fick man ett persongalleri och så dog utpressaren alltid efter tre-fyra kapitel. Och så var det “the hidden room”. Sedan skulle man lista ut vem som var mördaren. Jag gillade det. Så var det lite ledtrådar och en kommissarie som bet på tändstickor eller vad det var. Mördaren har matchboll hette en och en annan var I dimma dold. Fantastiska böcker som jag kanske inte skulle gilla nu.

Jag försökte lösa problemen, men lyckades väl inte alltid, men efter ett tag lärde man sig hur Vic Sunesson tänkte, så man kunde kanske nån gång få till det. Jag brukar säga att jag skriver böcker som är en blandning av Ian Fleming och Vic Sune­son. Det vill säga traditionen utpressaren ska alltid dö som hos Suneson och det ska alltid vara ett stort party med smoking (frack går bra också) som has Fleming,

Därefter läste jag Allistar MacLean, Desmond Bagley och den typen av äventyrsthrillerförfattare. Sedan kom perioden med Hemingway och Steinbeck samt mycket äventyr och sjöromaner, som Conrad. Det skulle vara storartat och lite exotiskt.

Bland klassiska deckarförfattare har jag läst en del Patricia Highsmith. De där riktiga klassikerna var liksom pappas böcker, så jag hoppade över ett steg där. Men jag har läst allt av Agatha Christie och puzzlet ska också vara med i intrigen.

När jag skrev Skendöd hade jag inte intrigen helt klart för mig innan jag började skriva. Hade jag haft det så hade berättel­sen kanske blivit klarare men jag ville lämna kvar lite åt mig själv för improvisation, så att jag själv kunde känna spänning när jag skrev.

Jag visste att jag ville skriva om skendödbegreppet. Jag hade varit på en föreläsning och hört talas om mycket intressanta fall, då patienter kommit in som betraktats som döda, men som visat sig vara levande på grund av att de var gravt nedkylda.

Det tyckte jag var väldigt spännande. Så ville jag ha en person som jag kunde bygga händelseförloppet kring. Eftersom jag inte hade en tid och ork att ägna mig åt en massa research, så valde jag det jag själv hade lite erfarenhet av: en läkarutbildning. Men då skulle det vara en spännande person inom den gruppen. Jag valde en rättsmedicinare, som man mycket väl skulle kunna tänka sig forska på nedkylning.

Sedan byggde jag historien kring detta. Jag strukturerade berättelsen så att det blev ett mysterium som det nystades i och skulle leda fram till en dramatisk upplösning. Sedan var det bara att köra på.

Men vägen till författarskapet blev lång.

Per Källén var väl 11-12 år när han fick sin första skrivmaskin och började knappa ned berättelser.”Men sen så blev det ju andra saker som lockade mer”, konstaterar han. “Man började med sport, skolan tog mycket tid och tjejer och så där. Så när färgbandet gick sönder slängde jag väl in maskinen där i garderoben och den var tyst i tjugo år tills jag skaffat familj och blivit läkare. Jag hade väl ägnat mig åt att leva livet i stället för att skriva kanske.

Det blir så att där nånstans vid 30+ ligger vägen liksom öppen och då dyker det upp konstiga tankar. Var det så här? Var då nåt annat jag skulle göra? Jag hade då alltid burit med mig det där att jag kanske skulle försöka att uttrycka mig i skrift med något spännande eftersom det låg mig så nära. Då dök ett tillfälle upp som jag fångade. Jag blev pappaledig med vårt tredje barn. Det var några månader då jag hade det ganska bra tidsmässigt för det hade ordnat sig med dagisplats. Då tänkte jag att som projekt skriva en bok. Det var ingen som trodde att det skulle bli en bok, allraminst jag, men det blev Skendöd.

I Bevisbörda sitter huvudpersonen David Lagerquist i Nepal och han har skrivit en bok som det anspelas på då och då. Den där boken påminner på något sätt om Per Källéns egen första bok.

“Jodå”, medger han. “Det är väldigt intrikat och det har förvirrat väldigt många, speciellt de som känner mig väl, för de ser den här David Lagerquist som mig och då har han skrivit en bok och jag sitter i Nepal och det blir besvarligt att hålla isär det hela. Men David Lagerquist var ju med om alldeles förskräckliga saker i skendödboken, så det är väl ganska naturligt att han skrev av sig om det och gav ut en bok.”

Nu ska den läsare som förirrar sig bland alla tänkbara mördare och missförstå de olika spåren och villospåren i Bevisbörda inte vara ledsen. Huvudpersonen David Lagerquist själv går på pumpen och som Per Källén säger “så löser han egentligen ingenting”.

Ändå är denne impulsive hjälte den drivande kraften, katalysatorn, som aningslöst och utan att märka det bryter den tystnadsplikt han har som läkare och därmed drar i gång en karusell av sällan skådat slag. Och visst fattar han till slut schäsen och inser vem som är mördaren, men då är det på sätt och vis för sent och när han ändå till sist för fallet till ett lyckligt slut, så är det för att han får upplösningen serverad åt sig på fat. Men fram till den punkten är romanen en snitslad bana mellan druidsällskap, isländska gener, giftiga svampar, DNA, segeltur, medeltidsfest. Med mycket mera.

När en av bokens viktigaste personer får sin levr utslagen av ett otäckt gift, så får läsaren följa ett förlopp som är realistiskt och autentiskt.

I Skendöd tog Per Källén upp det faktum att folk dör av egendomliga orsaker och dödsfallen utreds inte. I Bevisbörda finns förlängningen av den problematiken i ett samhälle där olycksbarn, missbrukare och andra försvinner.

Per Källén är förtegen om sin tredje bok, men han påstår att den ska bli ännu värre. De båda första romanerna påminner om varandra. Hur blir det med trean?

“Jag vet inte om jag kan förnya historien”, säger han. “Den ska utspela sig mera på Gotland medan Kalmar och Uppsala hamnar i bakgrunden”.

Och han säger: “Jag har avsiktligt skrivit en snårig berättelse, en djungelpassage att hugga sig igenom fast man inte vet vad man hugger på, en avsiktlig gåta, en ekvation som förenklas om man följer med till slutet. Och det ges ledtrådar. Det undanhålls egentligen ingenting, så gåtan kan kanske lösas av en läsare”.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22