Skarp gräns i Sverige mellan “riktig” litteratur och skräp

Sep 2nd, 2009 | By | Category: 2000-4, Artikel

Av JOHN-HENRI HOLMBERG

Jag inbillar mig att om författare som Sture Lönnerstrand och Denis Lindbom hade haft förlagsredaktörer som stöttat dem, så hade det gått bättre för dem. I Sverige har vi haft – och har fortfarande tror jag i ganska hög grad – en betydligt hårdare gränsdragning mellan det som anses vara riktig litteratur och det som anses vara skräplitteratur eller ren underhållning. Gränserna har i viss utsträckning suddats ut, men på 1940- och 1950-talen och även på 1960-talet upplevde jag att denna linje var väldigt, väldigt strikt.

Författaruppdelning

De ”riktiga” förlagen ville inte ha med i sin utgivning sådan litteratur som uppfattades som kioskbefläckad. De förlag som gav ut populärlitteratur hade ingen redaktionell kompetens i huset. Det som gavs ut i pocket på den tiden kallades kiosklitteratur med en definition av skräp beroende på utgivningsformen.

Man fick en uppdelning av författarna. De författare, som inriktade sig på att skriva för kioskförlagen, vare sig de nu var pocketutgivare eller i vissa fall ungdomsutgivare, fick aldrig något nämnvärt redaktionellt stöd och kunde inte heller ta steget över från den typen av litteratur till att komma ut på Bonniers eller Norstedts.

Om man jämför med USA så var den vanliga gången under hela 1900-talet att författarna ofta debuterade som novellister i t.ex. pulpmagasin.

Men också de hade professionell a redaktörer, som tjatade på författarna, tvingade dem att skriva om, tvingade dem att ändra. I värsta fall ändrade redaktörerna själva.

De bästa författarna blev sedan säljande namn som pulpmagasinen satte på omslaget för att sälja exemplar. Det här uppmärksammades också av bokförlagen, som plockade upp dessa författare och gav ut dem i bokform.

Woolrich och Hemingway

Det var på det här sättet som författare som Raymond Chandler, Dashiell Hammett, Cornell Woolrich och Ernest Hemingway kom fram.

I Sverige rådde ett omvänt förhållande. Blev man uppmärksammad och populär och läst som kioskförfattare, så var det nästan en garanti för att man inte kunde komma ut med ”riktiga” böcker.

I Hollywood filmatiserades berättelser hämtade från pulpmagasinen och jag skulle kunna tänka mig att sven ska regissörer på 1950-talet kunde ha gjort film på en kioskbok – även om jag inte har något sådant exempel.

På 1950-talet gjordes ju fortfarande privatfinansierad film i Sverige i syfte att tjäna pengar, men numera har vi en produktion som görs av filminstitutet i syfte att förlora pengar.

Black om Lindbohms fot

Vi hade i Sverige under en tid ett antal författare som skrev oerhört mycket av det här slaget.

Henrik Nanne och Carl Henner. Kjell E. Genberg är kanske i dag det bästa exemplet. Tommy Schinkler är en annan. Och Dénis Lindbohm, som dessutom hade den fruktansvärda blacken om foten att han skrev science fiction och fick därför inte sina trettio, fyrtio första romaner utgivna. Till och med efter det att Dénis Lindbohm kommit ut med ett halvdussin böcker nekades han medlemskap i författarförbundet. Han ansågs inte skriva riktig litteratur.

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22