Skånska deckarsällskapet leker vidare

Sep 18th, 2009 | By | Category: 1996-1, Artikel

Av JAN LINDERS

I början av 1980-talet var jag under fyra år ordförande för Skånska Deckarsällskapet. Dessförinnan hade det, alltsedan sällskapets bildande, tror jag, varit Lundaförfattaren K. Arne Blom. På den tiden var medlemmarna många och särpräglade och aktiviteterna avlöste varandra. Det var konferenser och festmiddagar, novellantologier, tidningsserier och författarframträdanden. Det delades ut pris, som skulle konkurrera med både Expressens Sherlock och deckarakademins belöningar,

En gång blev en av Skånska Deckarsällskapets inbjudna talare, dubbelspionen John Moe, kidnappad av de ansvariga för TV-programmet Här har du ditt liv just när han berättat en del om sitt äventyr som tysk och engelsk spion under andra världskriget.

Intressantare än de många begivenheterna var ändå människorna. Lågmält sympatiske fotografen Tord Hubert, som två gånger vann pris för Sveriges bäste deckare, den infallsrike tidningsmannen och författaren Sture Hammenskog, kyrkoherden/deckarförfattaren Carl Greek/Anders Hellén, som faktiskt skrev några av de bästa kriminalromaner vi sett i landet, det deckarskrivande tennisoraklet Björn Hellberg, doktorn i psykologi Marianne Jeffmar – de var många, originella och trivsamma personligheter man fick lära känna.

De var trevliga, men mycket kritiska; som ordförande i sällskapet minns man synnerligen väl det ständiga tjatandet om att det måste anordnas aktiviteter, men när detta väl hade skett så dröjde ändå många medlemmar hellre kvar i sina skrivarlyor. Ibland kom de; vi hade en enorm uppslutning en gång till en fest i Hemmeslöv utanför Båstad, men ingen visste säkert i förväg, allra minst arrangörerna.

Bästa antologin

Tiden var inte på deckarromanens sida. Populariteten går i vågor för litterära genrer, som för allt annat. Konkurrensen var dessutom hård med etermedia och det blev plötsligt märkbart svårare att finna avnämare till tidningsserier och antologier. Den sista av den tidens deckarantologier blev kanske den bästa. Deckarsällskapet på jakt (Settern) blev mäkta populär och vad skulle den bli annat med den helt omöjliga infallsvinkeln att författarna, som oftast avskydde jakt och dödande, skulle skriva varsin novell på det temat.

Ingen prestation

En ny styrelse trädde till, lovande ökade aktiviteter men presterande praktiskt taget platt intet. Det var synd, men det var inget särskilt gynnsamt läge. Jag kan väl medge det nu även om jag måste tillstå att jag på den tiden gycklade en del med den alltför optimistiska styrelse, som efter att ha blåst i alla tillgängliga valthorn om påtänkta initiativ, kröp djupt in i ett rävgryt, lämnat kvar sedan På jakt, och praktiskt taget aldrig kom ut igen.

När detta var tidens tecken så fanns nog de som undrade om det verkligen skulle gry en ny morgon för den skånska deckaren, den samfällda deckaren.

Man skall aldrig säga aldrig. Efter ett trött decennium återskapades Deckarsällskapet, förstärkt med några glada och optimistiska lundastudenter. Nu skulle det – något i varje fall – ske igen. De tvivlande fick inte vatten på sin kvarn. Skånska deckarsällskapet är faktiskt tillbaka på den skånska parnassen. Det har visat sig för Skånska Dagbladets läsare med novellserien i Magazinet – tidningens dagliga tabloidbilaga – i somras. det visar sig inom kort med en alldeles ny antologi (på temat, av alla möjliga och omöjliga, sill!) och det har manifesterats av en liten mysko bok, som heter Sherlock Holmes i Skåne . Förordet av utgivarna Mattias Boström och Per Olaisen börjar: ”Ibland får man så vansinniga idéer…” Och det värsta är att läsarna nog är böja att stämma in ibland. Men de är inte så många, boken är utgiven i exakt 245 exemplar så det är mest fråga om ”en rolig grej” med modernt språkbruk, det här med tänkta avsnitt om den store privatdetektiven i det skånska landskapet.

Författarna, som således hämtats – låtit hämta sig? – från Skånska deckarsällskapet har erbjudits total frihet. Fakta, funderingar, fiktion i Conan Doyles anda, långt eller kort, med eller utan illustrationer, mycket bra eller otroligt dåligt, allt tycks ha varit valfritt.

Fortare än tanken

Om jag skall vara helt uppriktig påminner resultatet mycket om vad man får fram om man samlar ihop ett urval av det som deltagarna i ett studieförbunds skrivarkurser har presterat efter en termin. Jag vet för jag känner väl till detta material efter en sju, åtta terminer som s.k. sakkunnig i en av Vuxenskolan genomförd skrivarkurs. Rätt bra och ganska rysligt i en skojig blandning.

Men ambitionerna har naturligtvis varit därefter, det framgår något lite av förordet och alldeles tydligt av upplagesiffran. Och undertecknad är kanske jävig som före detta ordförande och som ej representerad författare i antologin? Därför skall jag nogsamt undvika att ange vilka bidrag jag inte finner så lyckade, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över om inte ordbehandlaren i en durkdriven knapptryckares hand är ett infamt framgångsrikt sätt att döda en författares produkt. Den synes mig nämligen alltför ofta gå fortare än tanken. Det blir långt och tråkigt.

/Någon gång har jag skrivit något liknande om Jan Guillou och det upprepar jag gärna. Med en skrivmaskin, helst handdriven, hade den mannen säkert varit ganska läsvärd; nu hinner han avbeta hundratals fullkomligt ointressanta sidor innan han så smått får fram lite spännande underhållning. I segaste laget och antagligen datorns fel. Fortare än tanken./

Store tid, vad man saknar böcker av Tord Hubert: handskrivna mästerstycken, som kom ut ungefär vart sjätte år. Väl värda att vänta på. I inget fall längtade lektörer och vanliga läsare efter blåpennor att förkorta ett hopplöst för långt manus.

Det var det mest negativa. Till det mest positiva. Framför allt ett säkert kort. Jenny Berthelius ger på tre sidor, ja, längre är inte novellen, 87 procent av bokens behållning. Bingo! Congratulations till en novellprestation värd att överleva i femtio år. Språket är skönt också och förskonar läsaren från ett annat bidrags (Marie-Louise Lindén) formuleringar av typen: …. kliar han sig på den hökliknande näsan alltjämt med den svarta kritpipan stickande ut ur näbben som på en sällsynt fågel.”

Hursa? Hade karln pipan i näsan?

I övrigt?

Några fackartiklar ( Klas Lithner, Hans-Uno Bengtsson) är rätt läsvärda. Bitar av andra deckarnoveller är ganska nöjsamma, fastän ingen bidragsgivare i mina ögon lyckas komma originalet särskilt nära.

Det bästa:

Skånska deckarsällskapet lever igen.

Leker igen!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22