Skådespelaren Shell blev furiös skrivare

Sep 19th, 2009 | By | Category: 1995-2, Artikel

Av ROLF NILSÉN

Ray Shell är inte någon helt vanlig författare.

I sin debutroman Isad (Forum) berättar han på ett både djupintensivt och direkt utlämnande språk om den crack-missbrukande Cornelius Washingtons väg genom sitt privata purgatorium. I lanseringen av boken, som är skriven i dagboksform och i ett furiöst sprintertempo, använde sig Shell också av en multimediaföreställning där inslag av sång, dans och rap-liknande monologer ingick.

– Det är inte så underligt eftersom jag ju egentligen är skådespelare. Då är det naturligt att jag tar tillvara de färdigheterna, menar den slagfärdige och mycket vänlige 43-åringen Ray Shell, som också noga vill understryka att Cornelius Ryan verkligen inte är något porträtt av honom själv.

– Visst har jag rökt någon marijuanacigarett i mitt liv. Men det är också allt. Tyngre droger gör mig livrädd och det skulle aldrig falla mig in att pröva exempelvis crack.

Barndomsvän modell

Shell fick impulsen till Isad när han för några år sedan mötte en gammal barndomsvän från uppväxtsåren i North Carolina; en person som var så ordentlig att Shell aldrig trott annat än att han vid det här laget skulle ha blivit exempelvis bolagschef.

– Han var i stället fullblodsnarkoman och hans öde inspirerade mig till att ge mig ut på gatorna och intervjua narkomaner. Jag fick drivkraften att ta reda på mera om varför det blir som det blir; varför vissa fastnar i ett missbruk och andra inte.

Under sina upprepade möten med pundare fann Ray Shell en verklighet som han knappast kände till att den existerade.

– Crackpipan blir de här människornas enda verklighet. De kan ligga i veckor och bara röka, röka, röka. Crack är det enda som betyder något för dem. När drogen uteblir stannar allting för dem. Precis allting!

Alla är slavar

Ray Shell anser att de flesta människor är slavar under någon sorts behov, för egen del är det framgången och de tre barnen som helt absorberar honom. För andra är det exempelvis tung narkotika som helt dominerar vardagen och får allting annat att förminskas till trivialiteter.

– Att bli känd har alltid varit mitt främsta mål och jag planerar att expandera Andy Warhols tes att alla människor är värda 15 minuters berömmelse, skrattar Ray Shell. Själv siktar jag på minst en timme!

Sedan plockar Ray Shell fram en svensk bokförlagskatalog och säger med en mystiskt flin att det luktar egendomligt om papperet som den är tryckt på.

– Det luktar marijuana. Vad kan det här vara för något? Hmmm…

Vill kontrollera allt

Enligt Ray Shell, som vid det här laget sitter uppkrupen i soffan i sitt hotellrum och på ett mycket dynamiskt sätt är mitt inne i den fängslande historien om sig själv och sin bok, undviker han medvetet allting som han inte förmår att kontrollera.

– Allt sånt skrämmer ihjäl mig! Jag kan nämna simning – jag kan inte simma och vill inte heller lära mig att simma! Alltså skrämmer det mig och jag går aldrig ens i närheten av vatten!

Men Ray Shell har, enligt sin egen bedömning, en stor kapacitet för att vara lycklig och känner sig glad och optimistisk även när det går bra för människor i hans närhet.

– Om jag jämför mig själv med en av mina kusiner – så är det som två direkta motsatser. Han ser alltid bara det negativa och besvärliga i tillvaron, medan jag förmår uppfatta det positiva och gläder mig åt del.

90-talets junkie

Isad har redan utnämnts till ”90-talets junkie”: alltså en direkt jämförelse med William S. Burroughs beryktade knarkroman från 50-talet.

– Vad kan jag säga annat än att jag är stolt och imponerad? Men nu vill jag gå vidare och helst också skapa en CD-version av boken. Mitt mål är att nå hip-hop-ungarna och MTV-generationen, som annars undviker böcker. Bokens budskap är så viktigt att de flesta medel är tillåtna för att ta fram det!

Ray Shells nästa roman ska heta Tender och är en fiktiv biografi över en kubansk tjej, som blir en av New Yorks mest inflytelserika bordellmammor.

– Jag har visat det jag har skrivit hittills av den för vissa vänner inom den litterära världen och de tycker att den är som om den skrivits av en kvinna. Ett fint beröm, anser jag. Men jag har inte sålt den till något förlag ännu.

Bor i London

Sedan flera år tillbaka bor Ray Shell i London tillsammans med sin familj. Han kom över dit med en musikaluppsättning och blev sedan kvar, samt fick roller i musikaler som Starlight Express (”såg du den i mitten av 80-talet så såg du också mig – jag spelade Rusty”) och Miss Saigon.

– Den direkta anledningen till att jag ville bli skådespelare var en pjäs jag såg när jag gick i skolan: Wait Until Dark, med Lee Remick i rollen som en blind kvinna som råkar ut för diverse skummisar. Du har kanske sett filmversionen med Audrey Hepburn? Sedan beundrade jag Sidney Poitier och Richard Pryor också. Och lärde mig att dansa så småningom.

Ray Shells beskrivning av sig själv när han befinner sig på scenen är att han känner sig ”helt osårbar och magisk”.

– Då är det sekundärt att jag faktiskt också tar betalt för att jag står där!

I musikal

Nu spelar han i London musikalen Ain’t Misbehavin’, som bygger på musik av Fats Waller. Nyligen ringde regissören Stephen Frears hem till Ray och bad att ta göra filmversionen av Isad.

– En stor heder. Han talade om att försöka få Samuel L. Jackson (just nu aktuell i Quentin Tarantinos film Pulp Fiction) i huvudrollen. Men helst vill jag ju få spela Cornelius själv!

Sedan ber Ray Shell att ta några cigaretter, som han ska använda när han senare på eftermiddagen ska framföra sin monolog kring ett avsnitt ur debutromanen.

– Som skådespelare är jag ju tränad för att uttrycka känslor. Så jag kan beskriva Cornelius fruktansvärda situation, utan att själv ha befunnit mig i den.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22