Sir Arthur Conan Doyle och älvorna

Jan 1st, 2009 | By | Category: 1999-2, Artikel

Av TORD WALLSTRÖM

Elsie Wright, 15 år, och hennes kusin Frances Griffiths, fyra år yngre, var bästisar. De bodde i Cottingley, en by i Yorkshire, England.
I sina lekar fantiserade de om älvor, gjorde teckningar av dem och samlade på bilder som de klippte ut. En dag i juli 1917 hade de lånat en kamera av Elsies far, som var amatörfotograf. De tog några utklippta pappersälvor med sig ner till en bäck i närheten, hängde upp dem i en buske och knäppte bilder av varandra tillsammans med älvorna.
Fotografierna sattes in i familjealbumet, men två år senare togs de fram. Elsies mamma hade börjat ägna sig åt teosofi och annan ockultism och råkade vid ett möte med likasinnade nämna att hon hade några fotografier av älvor. Edward L Gardner,en teosof som starkt trodde på älvor, alfer och allehanda andra småtroll, tog bilderna som bevis på sina teorier och såg till att de kopierades och spreds vida omkring.
Att älvorna väckte sensation i teosofiska och spiritualistiska kretsar var inte särskilt underligt – där var man alltid beredd att acceptera de allra naivaste trick så länge dessa kunde användas som eftertraktade ”bevis” på den övernaturliga världens existens. Mera svårförklarligt är att de båda småflickornas oskyldiga kameraskämt togs på djupaste allvar av en så skarpsynt person som författaren Sir Arthur Conan Doyle, Sherlock Holmes skapare.
När Conan Doyle, som vid tillfället befann sig i Australien, först såg älvfotografierna var han en aning tvivlande, speciellt därför att älvorna såg ut att vara klädda i senaste Paris-modet och hade den för dagen mest populära frisyren. Men när Gardner senare skickade honom ytterligare tre bilder, tagna av flickorna med Gardners egen kamera, blev deckarförfattaren övertygad. Han skrev en artikel i Strand Magazine, illustrerad med några av älvbilderna. Några månader senare publicerade han ytterligare en älvartikel och fullföljde 1922 med en bok, The Coming of the Fairies, som omtrycktes i utökad form 1928 men inte blev någon storsäljare.
I pressen blev han utsatt för sarkastiska mothugg och skämt men han vid höll sin starka tro på älvor till sin död. (För lekkamraterna Elsie och Frances hade upptåget med fotograferingen alldeles spårat ur och i all uppståndelse hade de inget annat val än att hålla god min. Inte förrän på äldre dagar berättade de sanningen om pappersälvorna.)

Irländsk mystik

Att Sir Arthur Conan Doyle kom att ägna senare delen av sitt liv åt att propagera för spiritualism (spiritism) och annan vidskepelse kan hänga samman med hans familjebakgrund, hans förfäder bodde på Irland, som fortfarande är tätt befolkat av älvor, banshees (skogsrår) och leprachauns (tomtenissar). Till min häpnad finner jag att den aktuella släktgrenen förmodligen fanns i närheten av Arklow, County Wexford, söder om Dublin – ett område av Irland som i sex år var min hembygd. Tanken slår mig att ett par av mina närmaste grannar där, de originella bröderna Doyle, The Bing och The Boff, kan vara avlägsna släktingar till honom (Jag berättar om dem i min bok Vårt hus på Irland).
Arthur Ignatius Conan Doyle växte upp i Edinburgh. Fadern Charles var en artistiskt lagd men melankolisk bokhållare, som sökte tröst i flaskan. Den hårt kämpande modern Mary var den som höll familjen samman och eftersom också hon var av irländsk stam älskade hon att berätta legender och sagor. Det var från henne Conan Doyle fick sin litterära ådra – han var sålunda redan som barn väl hemmastadd i älvornas och alfernas värld. Fadern sjönk så djupt i alkoholism att han måste sättas på anstalt – han hörde röster i huvudet och trodde liksom sin bror Richard starkt på älvor. Enligt en av hans levnadstecknare är det möjligt att Arthur var rädd för att sinnesrubbningen var ärftlig. Men om han kunde bevisa att älvor faktiskt fanns var den logiska slutsatsen att fadern inte alls hade varit galen och att han själv sålunda heller inte löpte någon risk att bli det.

”Den psykiska religionen”

Conan Doyle hade fått en katolsk uppfostran men blev agnostiker under studieåren. Ändå hade han av allt att döma en drift att tro på någonting och studerade både hypnotism, mesmerism, buddhism och teosofi. Han tycks första gången ha kommit i kontakt med spiritualismen 1880, då han besökte en föreläsning i ämnet. Rörelsen hade startat 1848 i Hydesville i USA, där systrarna Fox kommunicerade med en andevarelse medelst knackningar i golvet (vilka de förmodligen åstadkom genom att knäppa med tålederna). Den hade spritt sig som en löpeld och i mitten av 1860-talet var också England fullt av medier, som håvade in pengar genom smart iscensatta seanser i mörklagda rum, där godtrogna människor fick budskap från avlidna anhöriga.
Det var emellertid inte förrän år 1916 som Conan Doyle kungjorde offentligt att han hade anslutit sig till den ”psykiska religionen”, det vill säga spiritualismen. Han menade sig ha funnit påtagliga bevis på att människosjälen kan överleva döden och ägnade resten av sitt liv åt att sprida det budskapet. Han höll snart sin första föreläsning i ämnet och skrev två böcker, The New Revelation och The Vital Message.
Under 1918 och 1919 föreläste Doyle för över 50 000 människor på de Brittiska öarna, besökte otaliga seanser och intervjuade medier. Inte ens när han fick bud om sonen Kingsleys död i oktober 1918 ändrade han sitt program – han fick för övrigt via ett medium snart kontakt med Kingsley, som förklarade att han hade bra på den andra sidan.
Conan Doyle utsattes för mycken smälek för sina spiritualistiska uttalanden.
Somliga betraktade det som otroligt att den författare, som skapat den logiske Sherlock Holmes, kunde falla för något så banalt och tvivelaktigt som spiritualismen, andra konstaterade att han hade blivit från sina sinnen och några menade att det hela förmodligen bara var ett sätt att skapa publicitet för någon kommande bok.
Några gånger gjordes organiserade försök att förlöjliga honom. 1919 bjöd en journalist in honom till en seans, där alla närvarande stoppade ett föremål i en svart sammetspåse, som placerades i ett låst järnskrin. Det beslöjade mediet tog skrinet i sitt knä och beskrev sedan föremålen i tur och ordning. Conan Doyle hade lämnat en ring, som tillhört sonen Kingsley, och denna beskrevs i detalj helt korrekt. Bluffen, som avslöjades flera år senare, hade satts i scen av en känd illusionist som samarbetade med mediet och hade bytt ut järnskrinet mot en identisk låda utan att någon märkte det. Det riktiga skrinet öppnades i ett angränsande rum och föremålen beskrevs för mediet via hörlurar som doldes av hennes slöja. Conan Doyle måste erkänna att han hade blivit lurad, men detta rubbade inte hans tro det minsta – han gjorde skillnad mellan illusionistnummer och ”äkta” spiritualism.

Conan Doyle och Harry Houdini

I början av 1920-talet inleddes en vänskap mellan Conan Doyle och Harry Houdini, den makalöse utbrytarkungen och illusionisten. I nästan alla avseenden var de varandras motsatser men de kunde dra nytta av varandras berömmelse. De träffades första gången då Conan Doyle besökte en av Houdinis shower i Portsmouth. Han blev djupt imponerad av Houdinis muskelkontroll och fingerfärdighet men kunde inte acceptera att detta var hela sanningen. Han hade ett långt samtal med Houdini bakom, scenen och försökte förmå honom att erkänna att han hade övernaturliga krafter.
Den blide Houdini lyckades inte övertyga honom om motsatsen. De hade senare ett långt samtal om saken i Conan Doyles hem, varvid Houdini av respekt för sin värd aldrig gick i svaromål men efteråt kommenterade att han fann det obegripligt att någon med ett så skarpt och logiskt sinne som Sherlock Holmes skapare kunde vara så ytterligt godtrogen.
De båda brevväxlade sedan flitigt och Conan Doyle besökte Houdinis hem i New York. Houdini betraktade alla medier som skojare och hade utan större svårigheter visat hur flera typer av ”övernaturliga fenomen” kom till genom olika illusionisttrick.
I juni 1922 bjöds Houdini in till en seans, som arrangerats av Conan Doyle och hans hustru Jean i ett hotellrum. Houdini gick med på att man skulle kontakta hans avlidna mor. Han hade liksom Conan Doyle stått sin mor mycket nära. Jean fick ett förvirrat budskap med automatisk skrift till Houdini från hans mor. Houdini insåg genast att det hela var en fars – bland annat därför att modern, som alltid talat tyska, skrivit på engelska, ett språk hon aldrig behärskat (Conan Doyle förklarade att det var vanligt att andarna förkovrade sig och lärde sig nya språk…). Houdini höll ändå god min och väntade fyra månader med att skriva till Conan Doyle vad han tyckte om spektaklet. Han hade då avfärdat spiritualismen i en tidningsartikel. I sin bok A Magican among the Spirits 1924 förklarade han sig ändå uppskatta vänskapen med Conan Doyle, som han beskrev som ett lysande intellekt – utom när det gällde religiösa inbillningar. Då Houdini dog 1926 hade deras vänskap ebbat ut.
I The Edge of the Unknown ägnar Conan Doyle det första och längsta kapitlet åt Harry Houdini, ”mediernas störste fiende i modern tid” och ”den mest märkvärdiga och intrikata karaktär jag någonsin råkat på”.
Han är av allt att döma fortfarande fullständigt förhäxad av Houdini och kan för sitt liv inte acceptera dennes förklaringar till sina trick.
Han vidhåller alltså in i det sista att Houdini var ”ett kraftigt medium” och att han visserligen var enastående fingerfärdig men ändå tog parapsykologiska krafter till hjälp.
Antingen var det så, menar Conan Doyle, att Houdini inte fattade detta. Eller också var han medveten om sin övernaturliga gåva men förnekade den för att skydda sitt yrke som illusionist: ”Vad skulle hans medbröder i yrket haft att säga om en man som medgivit att hälften av hans konststycken utfördes med vad de betraktade som otillbörliga krafter?”

Långa missionsresor

Conan Doyle var full ständigt outtröttlig i sin självpåtagna uppgift som spiritualistmissionär och gjorde vidsträckta resor, först till Australien och Nya Zeeland 1920-21.
I april 1922 for han till Nordamerika, där han blev ansatt redan från början: han hade knappt stigit iland i New York förrän presskåren överöste honom med frågor om vad andar gjorde: dricker de alkohol och röker de cigarr och har de sex? (Den sista frågan var ett problem som spiritualisterna inte hade någon definitiv lösning på). Turnén blev ändå lyckad, den första föreläsningen i Carnegie Hall samlade en publik på 3 500 personer. Han fortsatte till Boston, Washington D. C. (där han föreläste på Yale-universitet), Philadelphia, Chicago och flera andra städer. Han hann dessutom bevista seanser och träffa berömda amerikanska medier. Följande år gjorde Conan Doyle en fem månader lång turné i USA och Kanada, då också hans hustru Jean medverkade mycket aktivt. Han skrev två böcker om resorna,
Conan Doyle var också en av de ledande i flera engelska spiritualistsällskap och 1925 öppnade han en spiritualistisk bokhandel nära Westminster Abbey. Han producerade ett stort antal böcker och pamfletter i ämnet, men hade svårt att hitta förläggare också för sin The History of Spiritualism i två delar och måste själv stå för större delen av produktionskostnaderna. Intresset för spiritualism började avta och han hade kommit på efterkälken. Många av hans gamla vänner kände pinsam förlägenhet.
Sherlock Holmes var dock inte glömd. Den sista Holmes-samlingen, The Case Book of Sherlock Holmes, kom 1927 och Conan Doyle fortsatte att skriva detektivberättelser, fast kanske inte med samma talang som tidigare. Men under hela sin karriär hade han varvat Holmes-historierna med spök- och skräcknoveller som publicerades i olika tidskrifter. Också i den genren var han en mästare i nivå med sin stora förebild Edgar Allan Poe. En del av dessa spökhistorier samlades 1987 i volymen The Supernatural Tales of Sir Arthur Conan Doyle.
I en underlig bok med titeln Pheneas Speaks – Spirit Communication in a Home Circle presenterade Conan Doyle sin ”spirit guide” Pheneas, en arabisk filosof som levt tre tusen år före Kristus i Ur, Mesopotamien. 1925 köpte han – därtill rådd av Pheneas – ett hus i New Forest. Detta kom snart att betraktas som ett spökhus och lokalbefolkningen undvek sorgfälligt att komma i närheten av det. I augusti 1929 eldhärjades det.

Sjuk i Skandinavien

I slutet av 1928 begav sig den 70-årige Conan Doyle och hans hustru ut på en fem månader lång föreläsningsturné i södra Afrika. Också den turen resulterade i en bok och 1929 kom en samling noveller, gränsande till science fiction. Trots att han kände sig sjuk företog han sig så i oktober 1929 en föreläsningsturné till Köpenhamn, Stockholm och Oslo. Han gjorde flera radiointervjuer och möttes av en vänligt inställd publik och press. Men han hade nu börjat lida av smärtsam kärlkramp (i våra dagar skulle en by pass-operation ha varit självklar). Åkomman förvärrades under vintern och den 6 juli drabbades han av en hjärtattack. Nästa dag dog han, 71 år gammal.
Inom 24 timmar hade hustrun Jean lätt kontakt med honom och under de följande dagarna rapporterades att han skickat budskap genom åtskilliga medier över hela världen, många av dem genom ”automatisk skrift”.
The Edge of the Unknown var Sir Arthur Conan Doyles sista bok, den kom ut veckan efter hans död (på svenska På tröskeln till det okända 1930). Han vidhåller sin tro på älvor och annat småknytt. De är, menar han ”elementala livsformer, osynliga för det normala ögat, men som bebor samma planet som vi”. Dessa små varelser ”är sysselsatta med att medvetet främja naturens syften”. Han hänvisar till Cottingley-fotografierna och slår fast att ”ingen kritik har för ett ögonblick kunnat rubba sanningen om de ursprungliga Cottingley-bilderna. Men nya bevis har i stället varit ägnade att bestyrka dem.”

Tord Wallströms Handbok för skeptiker med undertiteln Vidskepelser och villfarelser har utkommit på Gondolins förlag, liksom den i artikeln nämnda Vårt hus på Irland.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22