Singoalla – Viktor Rydbergs spekulativa klassiker

May 20th, 2019 | By | Category: 2019-05 maj, Artikel
Tåg i Göteborg

Tåget lämnar Göteborg och forsar genom Mölndal söderut åt Halland. Mellan rälsen och Mölndalsån satt Philippine Wijsman 1899 och översatte Viktor Rydbergs roman ”Singoalla”, i ett lusthus i lite grönska mellan dåtida bodar och stall. FOTO: ALICE RADOMSKA

Av ALICE RADOMSKA

”Hon var skönare i natt än den dag för tio år sedan, då Erland första gången såg henne vid skogsbäcken.”

Meningen är ur romanen Singoalla, skriven av Viktor Rydberg. Den publicerades i originalversion 1857 i den göteborgska kalendern Aurora. Åtta år därefter gavs romanen ut i bokform – med slutet omarbetat från tragiskt till lyckligt(!). Inom ett år kom den då också ut på danska. Det okänt vem översättaren var.

1857, då berättelsen om unge riddar Erland och den romska flickan Singoallas egentligen otänkbara kärlek skrevs, föddes i Stockholm den med tiden kända författarinnan Ellen Idström, som då hette Holzhausen. Hon flyttade i unga år till västkusten. Hon genomdrev att Singoalla år 1899 översattes av en väninna till holländska. Till stor del utfördes detta i Örgryte – en socken som då inte hade införlivats med Göteborg.

Översätterskan Philippine Wijsman satt i ett trevligt litet lusthus, sexkantigt violett med vita knutar, mellan järnvägsrälsen och Mölndalsån. Det var söder om Liseberg, Lyckholms bryggeri och Almedals fabrikers station, alltså söder om själva Göteborg. Längs järnvägen Göteborg–Halland låg stationerna tätt med många stopp innan tåget ens nådde grannstaden Kungsbacka, där stationen stått klar vid tågpremiären 1888.

Philippine var gäst på Skår Västergården, som visserligen då var köpt av klassiske ölbryggaren J. W. Lyckholm men som förut hört till familjen Ohlén. Att Philippine fick ha gästrummet där hade Ellen Idström lyckats ordna. Philippine hade 1896 översatt Ellens novellsamling Vinddrifne till holländska. Det är troligt att de känt varann redan innan. Den på sin tid välkända Philippine Wijsman hade översatt ett stort antal svenskar, inte minst August Strindberg.

Illustrerad av Carl Larsson
För 125 år sedan illustrerades fjärde upplagan av Singoalla med teckningar av själve Carl Larsson. Och som sagt, det är 120 år sedan nederländska översättningen, och 70 år sedan berättelsen blev långfilm (1949) med Viveca Lindfors och Alf Kjellin i huvudrollerna.

1894 års utgåva med Carl Larssons bilder såldes stort i svensktalande delar av Finland. Det ledde till att romanen året efter kom ut även på finska. (Översättare: Juhani Aho.)

Några av romanens klassiska rader beskriver, sett med riddaren Erland Måneskölds ögon i det småländska 1300-talet, Singoallas friska skönhet: ”Den skulle överväldigat ögat som en uppenbarelse från en annan värld, om den ej tillika genomskimrats av ett något ur denna världen, men ur det outgrundligaste djupet – något av furornas och stjärnenattens mystik, något trolskt och natursymboliskt.”

Varför överraskar det oss att en superfeminist som Ellen Idström ville ha väninnan Philippine till att översätta ett så vackert kvinnoskildrande? Vi feminister, som med rätta kämpar för kvinnors lön och rättigheter, kan väl trots detta slå vakt om kvinnlighetens väsen? Varför förespråka att i dag verka manlig?

Kvinnans rösträtt
Ellen Idström grundade Föreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt i Göteborg. Ellen var dess kassaförvaltare 1902–1909 och samtidigt ordförande för Föreningen Örgryte skollovskoloni, vars syfte var att på somrarna få fattiga barn ut i grönskan, från arbetarkvarterens grådaskiga bakgårdar. Alltså samma syfte som för Föreningen Örgryte Koloniträdgårdar, 1915, men minst lika viktig var föräldrarnas möjlighet att i nödåren odla potatis och grönsaker.

Koloniområdet finns än i dag, strax nordväst om Strindbergsbrons västra fäste och precis i nivå med var lusthuset för Singoalla-översättningen 1899 ägde rum på östra sidan av ån. Moderna författarnamn som Ove Allansson, Kjell E. Genberg, Sören Skarback och Gun Ninnisdotter är, genom endera stuginnehav eller väsentliga vistelser, knutna till områdets litterära historia.

Översättaren Philippine Wijsman, som också själv var en produktiv författare, var tjugo år äldre än Ellen. Philippine var född i Amsterdam en junidag 1837 och dog i Haarlem vid 80 års ålder. Ellen reste till begravningen. Ellen skilde sig från maken, konsul Axel Idström, 1913. För hans firmas skull hade de haft bostäder i Örgryte och Varberg samtidigt och i några år i princip varit särbo.

Synnerligen ovanligt och rätt så suspekt på den tiden, skilsmässa. Men inte för en av feminismens pionjärer, som hävdade med glöd att kvinnan är suverän. Hennes roman Det suveräna hjärtat blev som folklig ”enkronasbok” på Åhlén & Åkerlunds förlag en storsäljare, 1910. Efter ett kvinnopolitiskt möte i Brunnsparken i april 1921 tycks hon inte varit aktiv vid sammankomster igen.

Den 24 maj 1919 beslöt Sverige som absolut sista nordiska land att införa kvinnlig rösträtt. Men riksdagsvalet därefter, där kvinnor röstade, var inte förrän 1921. Det var en stor dag för Ellen Idström. Hon levde till den 13 maj 1931.

Philippine och Ellen är i princip glömda, men Viktor Rydbergs monumentala grav är en av de mest besökta på Östra Kyrkogården i Göteborg. Fastän Singoalla är hans mest kända och spekulativa roman, framhålls av stadens litteraturvetare hellre Den siste atenaren. Den publicerades först som följetong i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där Rydberg var anställd som skribent och korrekturläsare. Atenaren, naken och knäböjande med en gest åt skyn, är en pampig staty (av bildhuggare Ninnan Santesson) vid den slingrande, backiga Viktor Rydbergsgatan.

Okänt gift
Det gift, som Singoallas mor använde för att nästan ta livet av riddar Erland, har kännare inte kunnat identifiera. Fram tills för bara två generationer sedan kunde lämpliga toxiner fantiseras ihop i lömska intriger. Därefter har glädjedödande forskare opponerat sig. Men framställning av allt modernare nervgifter visar att vissa effekter av förgiftning kan ha förekommit i avsevärda tider, utan vetenskaplig testning och verifikation.

Viktor Rydberg (1828–1895) tog ganska lätt på 1300-talets historia och gav handlingen i Singoalla sin egen tids syn, såväl romantiskt som en smula fördomsfullt, på zigenarna. Eller romerna, som de numera ska benämnas. Han var lyhörd för den europeiska kontinentens litterära trender och vid 30–40 års ålder rätt så populistisk.

Spekulativ? Jodå, men tanken på den fördomsfria zigenerskan tilltalade på samma gång uppriktigt hans sinne. Då romanen kom ut i bokform 1865 var han bland de första skildrarna i den enorma våg av korta romaner och noveller om unga romska kvinnor, som i några decennier svepte över västvärlden.

Somliga författare fick en liten engångssumma, och sedan inte mer, för intriger som skulle bli till några av tidens största kassasuccéer. På Prosper Mérimées kortroman Carmen baserade Georges Bizet år 1875 sin snudd på världsledande opera. (Dock dog han medan operan efter 33 föreställningar ännu bara var recenserad som ett oanständigt fiasko.) Och Johann Strauss den yngre fick 1885 stor succé med operetten Zigenarbaronen, byggd på Mór Jókais novell Saffi – även det var namnet på en bekymmersfri romska.

Viktor Rydbergs och andras syn på romska kvinnor var aktuell ännu in över mitten av 1900-talet. Ett typexempel, från annan sorts litteratur, är Carolyn Keenes Kitty och zigenarmysteriet (i amerikanskt original 1947).

Flickdetektiven Kitty (som i engelskspråkiga länder heter Nancy) skulle dock varit en tjej i kvinnosakskämpen Ellen Idströms anda. Nog kunde självständiga Kitty vid 16 års ålder ratta sin sportbil i kolmörker på de smalaste lervägar i skogen, där tidernas åskväder och skyfall tillstötte i ett flertal av böckerna, då hon var i färd att jaga svaren på långdragna enkla kriminalgåtor.

Singoalla i skolan

Skolpjäsernas Singoalla är propert klädd, snarare svenskt folkdräktsaktigt, och har sällan utslaget hår. Åtminstone inte på mellanstadiet. Med vuxna och djärvare aktörer brukar Singoalla likt andra romska kvinnor som Carmen och Saffi vara mer sensuell. FOTO: SÖREN SKARBACK

Taggar: , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22