Signe Björnberg alias Sigge Stark: Den ”blåsta” författarinnan som blev kritikernas spottkopp

Mar 14th, 2010 | By | Category: 2004-2, Artikel

Av Kjell E. Genberg

I år är det fyra decennier sedan författarinnan Signe Björnberg med pseudonymen Sigge Stark avled. Jag har kollat de årsböcker (När Var Hur, Tidens kalender och Panorama) som behandlar året 1964, men i ingen har jag hittat någon notis om hennes död. Däremot finns andra författare och skribenters dödsfall omtalade. Det är rätt signifikativt. Hon skulle tigas ihjäl tyckte dåtidens kritiker.

Författarinnan skrev 115 romaner och 175 noveller i 23 novellsamlingar, 365 andra noveller, två djurböcker (Kamrat Hund [1953] och Våra vänner djuren [postumt 1969])och 100 artiklar om djur samt travkåserier i dagspressen. I radio och på film fanns hennes opus Hällebäcks gård och enbart i radio serien Lia-Pärla. Hennes totala bokupplaga lär ha uppgått till över fem miljoner sålda exemplar. Hon borde ha varit mångmiljonär men dog utfattig, lurad ända in i märgen av förlaget Bonniers, ägare till Åhlén & Åkerlunds förlag. De tjänade multum på henne och en förlagsredaktör kommenterade saken så här: ”Sigge skriver bäst när hon är på svältgränsen”. Därför höll de hennes pengar inne.

Söndagsbarn

Signe Björnberg föddes söndagen den 22 mars 1896 som Signe Petersen. Hon var Karl och Otilda Petersens första barn. Föräldrarna var mycket olika och hade gift sig efter en kort bekantskap. Karl (1865-1922) var en stor, stark, bredaxlad och vittberest man som gick under smeknamnet Kalle Stark. Otilda (1876-1964) född Borg var en artonårig familjeflicka ur apotekarsläkt i Örebro.

Karl Petersen ärvde en stor summa pengar efter sin mor och köpte Sällvens herrgård utanför Örebro, köpte mer mark och etablerade sig som storgodsägare. Paret fick ytterligare två döttrar. Men lyckan höll inte i sig. Karl blev tvungen att ta konsekvenserna av en borgensförbindelse åt en bekant och alla pengar försvann. Då flyttade de till Tyskland men flyttade tillbaka till Fjugesta år 1907. Sedan lämnade Karl familjen för att åter bli ungkarl. Nu stod Otilda ensam med fyra barn.

Redan som barn älskade Signe djur. Familjen hade alltid hundar. Innan de reste till Tyskland tvingades de sälja sin Grand Danois Rex men den köpte de tillbaka i Fjugesta och hunden var alltid i Signes närhet. När hon låg sjuk tränade hon upp en spindel så pass att han tycktes känna igen henne.

Signe var grabben Sigge

Signe var äldst bland barnen och ledsen över att ha fötts som flicka. Hon var mycket våghalsig. ”Du borde egentligen ha varit pojke”, sa hennes mor en gång. ”Då skulle du få heta Sigge.”

Hon gick i Risbergska Skolan i Örebro (för att komma in tvingades hon läsa engelska privat) och det visade sig att hon hade tecknartalang. De planscher över kryptogama växter som hon åstadkom var så skickligt gjorda att skolan sedan använde dem som undervisningsmaterial. Däremot var hon mindre förtjust i matematik. Det var nu Signe drabbades av den migrän som skulle följa henne hela livet.

Efter skolan arbetade hon som guvernant, hushållsfröken, sjuksköterska, biträde på advokatkontor och stalldräng där pojkflickan fick smeknamnet Peter. Som stalldräng skrev hon några noveller och lyckades sälja dem till tidningen Vårt Hem. De publicerades under namnet Sigge Stark. Hon hade kallats Sigge hemma och far hade haft smeknamnet Kalle Stark.

Hade författardrömmar

25 år gammal reste hon till Stockholm för att försöka uppfylla sina författardrömmar och få tillhöra det litterära etablissemanget.

”Jag ska bli författarinna – eller svälta ihjäl”, sa Signe Björnberg framsynt.

Författarskapet började med att Vårt Bern erbjöd henne att skriva en följetong mot 125 kronor i honorar. Hon hörde av sig till en släkting för att låna pengar tills hon skrivit klart, men fick veta att hon måste klara sig själv. Med tio öre på fickan köpte hon ettöres bullar för att äta en om dagen tills hon blev klar. Men hungern fick henne att äta alla första dagen, så resten av tiden var hon en vattendrickande och svältande författare. Följetongen fick namnet Den steniga vägen till lyckan och antogs och betalades efter fyra dagars lektering.

Då var magen så skrumpen att hon inte klarade av slottssteken hon beställt in på det billiga matstället.

 

Utnyttjades och skrev, skrev, skrev Den 22 maj 1926 gifte hon sig med Gösta Björnberg. Kerstin Strandberg har skrivit om de här åren i Författarnas litteraturhistoria (1978) och i Dag Hedmans antologi Brott, kärlek, äventyr – Texter om populärlitteratur (1995) och konstaterar att Signe/Sigge tvingades producera mycket för lite betalt. Hon hamnade i en svåröverskådlig härva av förlagsförskott, räntekostnader på förskotten, växlar som säkerhet för förskott. Enda sättet att klara sig var att skriva ännu mer.

Sigge Stark utnyttjades hänsynslöst av sina beställare som ville ha mer och mer fast kritiker kallade hennes verk för ”skräplitteratur”. Strandberg beskriver henne som fackföreningslös fabriksarbetare. Hon räknades inte som författare trots sin exempellösa framgång med närmare 100 noveller och nästan 130 romaner i landsbygdsmiljö, där ingen bok gick ut i mindre än 15.000 exemplar. Visst predikade hon gammaldags moral men visade samtidigt medkänsla med de fattiga och drev med ”finare Folk”. Hela tiden försökte hon visa att det trots allt fanns ett hopp.

 

Kall potatis, cigarretter och kaffe För skrivrons skull reste Sigge Stark till Hag utanför Torsby i Värmland där hon arbetade i en stuga på ett rum och kök. Hon åt kall potatis, rökte oerhörda mängder cigarretter och drack kaffe medan hon skrev för hand. Ett tag använde hon diktafon, men den tog kronofogden. Hon hade också stenografer som tog diktamen. En sådan var Karin Hedengren som dog i fjol nästan 100 år gammal. Det visade sig att hon hade lättare att få fram historier med penna i hand, men de här försöken gillade tidningarna att sötsurt skriva om på reportageplats. Efter 20 kärleksromaner på två år ville hon åstadkomma annat. Hon skrev och illustrerade en ABC-bok men den ville ingen ge ut. Inte heller ville någon publicera hennes dikter.

Skildrar klassamhället

Hon var inte omedveten om sin verklighet. I Manhatarklubben (1933) och Viljans makt (1940) skildrar hon klassamhället som hon kände till det.

Signe och Gösta fick inga barn men hon födde i augusti 1915 sonen Harry i ett annat förhållande. Vid den tiden kämpade Signe med TBC, födde pojken för tidigt och han dog efter någon månad. Sjukdo mar var något hon tvingades leva med. På 40-talet fick hon livmodercancer, som hon dock tillfrisknade från. Det stora problemet var svälten som gjorde att hon lätt drabbades av sjukdom. Dessa två bekymmer tärde på henne utseende och gjorde att hon såg äldre ut än hon var. Hon hade aldrig råd att klä sig snyggt heller.

88 böcker på nio år

Som mest produktiv var hon under åren 1942-51, då det kom ut 88 böcker av Sigge Stark.

De sista 13 åren av sitt liv bodde hon och maken på Mannickehöjden, mitt i vilda finnskogen mellan Nordmark och Rämmen, där hon födde upp Grand Danoishundar och var Sveriges första kvinnliga travtränare.

I slutet av 1950-talet kontaktades hon av Sveriges Radios underhållningschef Allan Schulman, som ville ha en serie om livet på landet. Han hade läst några av hennes böcker och fann att kritiken inte stämde. Den 15 mars 1959 sändes första avsnittet av Hällebäcks Gård som gick fram till 26 juni 1960. Institutioner som inte ville fatta att det handlade om underhållning och inte om instruktionsprogram om modernt mönsterjordbruk krävde att serien skulle läggas ner.

Radio, följetong och tre böcker

När den försvann från radio blev Hällebäcks gård följetong i Hela Världen – och därefter tre böcker. Första delen filmades med Gunnar Sjöberg, Sif Rud, Sven-Eric Gamble och Tage Severin. Kritikerna fick åter en högtidsstund och filmen blev aldrig någon succé. Sigge Stark var inte heller nöjd med resultatet.

Men radion ville ha mer. För dem skrev hon Lia-Perla – en berättelse om en värmländsk småbrukarfamilj och deras häst. Samtidigt med detta publicerade tre stora veckotidningar följetonger av Sigge Stark.

Några år före sin död fick den 66-åriga författarinnan 1962 ett skällbrev från Åhlén & Åkerlunds förlag. Hon hade sagt att hon sagt att hon en enda gång i sitt liv ville ha en ledig sommar utan att tvingas skriva för brödfödan.

Niondels öre per bok

Räknar man ihop hennes upplagor och dividerar det med de allmosor som kom in från Bonniers och Åhlén & Åkerlund (samma ägare) får man fram att hon tjänade en niondels öre per bok. Wahlströms betalade bättre – två och ett halvt öre per bok. Hur många miljoner fick förläggarna?

Av Signe Björnberg/Sigge Stark har det utkommit ungefär 240 bundna upplagor och cirka 160 pocketböcker. Från Wahlströms bokförlag har det kommit cirkaberäknade upplagesiffror. De bundna böckerna såldes i 5 000-7 000 exemplar, pocketutgåvorna i mellan 15-20 000 för). Sammanlagt mellan 3,6 och 5 miljoner böcker. Bonniers hade i början på 1940-talet sålts i 720 000 exemplar.

Hon skrev serier med tio-tolv böcker åt gången enligt sina avtal. Om inte sidantalet passade förlagets standardformat gick leveransen till ett annat förlag som också gav ut dem i klump enligt samma princip.

Efter canceroperation på 40-talet komplicerades Sigge Starks sjukdomsliv och hon fick återkommande lunginflammationer. Hon klarade sig igenom dessa också fast en läkare sa: ”Om allt hade gått normalt, hade fru Björnberg inte levat nu.”

Kroppsligt var hon nu gråhårig, mager och fullkomligt utmärglad, men hon gav sig inte. På dagarna skötte hon djuren och på nätterna skrev hon. Så kom cancern tillbaka – denna gång i de rökskadade lungorna – och sommaren 1963 tog hennes krafter slut. Hon vägde 47 kilo när hon den 22 augusti fördes med ambulans till Arvika lasarett där hon avled den 1 februari 1964.

Alla som känt henne länge har sagt att hon var en intelligent, snäll, ärlig och omtänksam människa som alltid var vänlig.

Hon ligger begravd på Fryksändes kyrkogård i Torsby.

Dåtidens litteraturkritiker märkte att hon var populär ute i bygderna och därför inte kunde ha något viktigt att tillföra. Men hon skrev om en miljö som var mångas verklighet – och gav dem stoff till dagdrömmar.

Kritikerna menade att hennes verk var förljugna och andra klassens litteratur. Själv brukade Signe Björnberg svara att hennes recensenter inte visste något om det verkliga livet på landet. De hade aldrig kört hö, huggit ved, mjölkat kor eller slaktat grisar.



  Relaterade poster:

Comments are closed.