Sherlock Holmes i Dallas – Synpunkter på en reinkarnation

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-2, Artikel

Av Lars Strand

Även om Sherlock Holmes efter att ha klarat upp ett brott ofta storsint gav äran åt Scotland Yard, var han inte den som satte sitt ljus under skäppan. ”Jag är den sista och högsta instansen när det gäller detektivarbete. Då Gregson eller Lestrade eller Athelney Jones har tagit sig vatten över huvudet – och det är, inom parentes sagt, det vanliga med dem – framlägger de fallet för mig”, säger han vid ett tillfälle till Dr Watson i De fyras tecken.

Trots att han således undvek offentlighetens ljus, växte alltmer hans rykte som oöverträffad problemlösare, och hans tjänster togs gång efter annan i anspråk av högt uppsatta personer. I takt med att berättelse fogas till berättelse i sagan om Sherlock Holmes grundmuras hans renommé som en brottsbekämpare utan like, som till sist tar steget utanför de relaterade fallens domän och blir till en gestalt mitt emellan myt och verklighet.

För de flesta av oss är Sherlock Holmes oupplösligt förenad med sin miljö, gaslyktornas och hästdroskornas London. Där finns hans Olympen, där lever han sitt odödliga liv och där vandrar han alltjämt med den trogne Watson vid sidan in i evigheten. Visserligen vet vi, att han till sist drar sig tillbaka från sin hektiska verksamhet som brottsbekämpare för att i stillhet ägna sig åt biodling nere i Sussex, men ändå ser vi honom helst för vårt inre öga i våningen på Baker Street 221B eller i en hansom cab i ett sjudande London.

Hans beundrarskara har inte kunnat acceptera att hans unika gåvor inte verkar ha anlitats vid kända brotts- och rättsfall som inträffat under hans verksamma tid. Självfallet inkallades Sherlock Holmes och löste fallet med Jack the Ripper-morden, och naturligtvis engagerade han sig i Affären Dreyfus, för att ta ett par exempel ur mängden av presumtiva nyupptäckta fakta, som på senare tid kommit i dagen förmedlade av olika författare.

Drog sig tidigt tillbaka

Född vid mitten av 1800-talet drog sig Holmes faktiskt tillbaka förvånansvärt tidigt, enligt uppgift redan 1903, då han ännu inte fyllt femtio år. Sina sista dokumenterade framträdanden gjorde han 1909 i Lejonmanen, ett fall som han löste nästan utanför stugknuten i Sussex, och i Epilogen den 2 augusti 1914 alldeles före Englands inträde i Första världskriget. Att han uppenbarligen övergav sin verksamhet som konsultativ detektiv så pass tidigt, har många ibland oss funnit svårt att förlika sig med, något som resulterat i en lång rad apokryfiska äventyr med Holmes i huvudrollen. I boken The Curse of the Nibelung gör Marcel D’Agneau anspråk på att efter de bästa källor skildra hur Lord Holmes of Baker Street och Sir John Watson, båda gott och väl över de åttio, på Winston Churchills anmodan 1939 står upp till fosterlandets försvar mot hotet från Hitlertyskland. Boken med sin osannolika handling är ett illa skrivet, patetiskt försök att väva vidare på Conan Doyles varp.

King saknar tonfallet

Även den av många lovprisade Laurie R. King låter oss möta en pensionerad Holmes, som lockas att i partnerskap med den unga och hurtfriskt formidabla Mary Russell överge sina bikupor för att i stället kasta sig in i det ena halsbrytande äventyret efter det andra. Trots att författarinnans boksvit är välskriven och ganska underhållande, saknar den det rätta tonfallet och stämningsvärdet. Hennes Holmes har föga gemensamt med Doyles mästerdetektiv.

Lusten, för att inte säga driften, att vidga Sherlock Holmes verksamhetssfär utanför kronologiskt fastställda ramar har varit stark bland en stor skara skribenter av skiftande dignitet. Science Fiction-författare har reinkarnerat mästerdetektiven enligt diverse metoder i vår egen tid eller i en avlägsen framtid. I förordet till The Science Fictional Sherlock Holmes (1960) finner Anthony Boucher det inte alls underligt, att SF-författarna har intresserat sig för Sherlock Holmes, och till stöd för sin åsikt räknar han upp ett antal beröringspunkter mellan historierna om detektiven och SF, bland vilka han nämner Den krypande mannen som ett exempel på science fiction per definition. I regel hör dessa SF-berättelser hemma på kuriosasidan, och figurer som Syaloch och Sherk Oms befinner dig onekligen på ljusårs avstånd från Doyles skapelse. Att Holmes dock fortfarande oförtrutet görs till tidsresenär, därom vittnar antologin Sherlock Holmes in Orbit, som kom ut 1995.

Vilken uppfattning man än har om detta slags fiktionslitteratur om Holmes, så har den ovedersägligen kastat loss från ursprunget till den grad att så gott som alla kontaktpunkter tappats bort på vägen.

Lyckade pastischer

Att det likafullt är möjligt att omplantera Holmes i en annan tid och miljö med bibehållande av den rätta omisskännliga stämningen, framgår av August Derleths lyckade pastischer om Solar Pons på Praed Street 78. Här utspelar sig handlingen under 1920- och 30-talet, på ett inte alltför stort avstånd från originalet. Solar Pons’ beteende och metodik överensstämmer så väl med förebildens, att om man blundar för hans absurda namn och i dess ställe tänker sig namnet Holmes, så blir effekten allt som oftast välgörande illusorisk.

Nyligen blev det mig förunnat att läsa en bok, där Sherlock Holmes gör ett gästuppträdande i vår egen tid. Jag måste tillstå att jag sällan har läst en pastisch – och jag har med förlov sagt läst några stycken under årens lopp – som trots tidsförskjutningen på ett så naturligt och övertygande sätt fångar originalets tonfall. Det är emellertid ingen nyutkommen bok; den publicerades första gången redan 1980. Men jag hade inte hört talas om den, än mindre läst den tidigare. Litteraturen, enbart på engelska, om Sherlock Holmes har för länge sedan blivit oöverskådlig, och motvilligt tvingas man medge att det inte längre finns någon möjlighet att hålla sig à jour med utbudet. Man får lust att citera Predikarens ord i Bibeln: ”Ingen ände är på det myckna bokskrivandet”.

Glädjande bok i loppislåda

Nåväl, en oläst bok är som en ny bok, och jag är glad att jag råkade hitta denna. Den låg i en loppislåda och vände ryggen mot mig. På den stod tryckt The Case of the Murdered President, vilket lät som en i raden av Erle Stanley Gardners ändlösa svit av Perry Mason-fall, vars titlar alla inleds med orden The Case of… Av en ingivelse drog jag ändå upp den, och si! – den hade faktiskt ingen mindre än Sherlock Holmes som huvudperson.

Det visade sig vara en nyutgåva av Sherlock Holmes in Dallas. Titelvarianterna klargör vad boken handlar om: Sherlock Holmes undersökning av mordet på John F. Kennedy vid Dealey Plaza i Dallas den 22 november 1963. Författarens namn Edmund Aubrey är enligt baksidestexten en pseudonym för en framstående brittisk historiker, som specialiserat sig på amerikansk nutidshistoria.

I ett förord redogör denne för bokens uppkomst. Utifrån en serie universitetsföreläsningar som han hållit över ämnet ville han på ett klart och lättillgängligt sätt för allmänheten presentera de vittnesbörd som förelåg i fallet med mordet på presidenten och de egna slutsatser han dragit på basis av dessa. Ett länge närt intresse för Sherlock Holmes gav honom uppslaget att låta mästerdetektiven använda sin deduktiva metodik och granska det föreliggande materialet. Aubreys syfte med boken var seriöst, således inte enbart att skriva ännu en Holmespastisch utan i första hand att sätta fingret på de många oklarheter och försök att fördunkla sanningen som fallet rymmer. Och han har lyckats utomordentligt väl i sin dubbla avsikt: det är å ena sidan en informativ och oroande bok om Kennedymordet och å den andra en förträfflig uppvisning i konsten att levandegöra mästerdetektiven.

Aubrey är framgångsrik i den senare målsättningen, där andra pastischörer ofta kommer till korta, genom att han ger ordet åt Dr Watson och använder en knapp effektiv stil, som följer Conan Doyles egen tätt i spåret.

I sin självbiografi Memories and Adventures berättar Doyle om hur han inspirerad av sin handledare vid den medicinska fakulteten vid Universitetet i Edinburgh, Dr Joseph Bell, tar itu med skapandet av Sherlock Holmes. Vad han där säger borde stå som ett memento för alla presumtiva pastischörer: ”Det är lätt att säga att någon är intelligent, men läsarna vill se exempel på detta, sådana exempel som Bell presterade varje dag på sjukhuset.” Lite längre fram i boken står det att Holmes ”visade sina gåvor genom vad sydamerikanarna numera kallar ’Sherlockholmitos’, vilket betyder skickliga små slutledningar som ofta inte har någonting att skaffa med fallet ifråga, men som imponerar på läsaren genom att ge en allmän känsla av styrka. Samma effekt uppnås genom hans anspelningar helt apropå på andra fall …”

Aubrey har inte försummat att följa Conan Doyles exempel utan infogar här och där i berättelsen sådana betydelsefulla ’Sherlockholmitos’. Så här kan det låta i gammal god stil, även om miljön är avvikande:

Holmes utväxlade några ord med den nätta värdinnan som hade passat upp oss under flygresan.

– Hur är fisket i Minnesota? frågade han.

Den unga damen såg häpen ut. Hon gapade med sin klarröda mun.

– Har vi setts förut, sir? stammade hon.

– Jag har inte haft det nöjet. sa Holmes. Men jag förmodar att era far- eller morföräldrar kom från Norge?

Den unga damen såg ännu mera häpen ut.

Ni måste vara tankeläsare, sir. Hur är det möjligt att ni kan veta det?

– Tyvärr saknar jag klärvoajant förmåga genmälde Holmes. Jag försäkrar att det var en ren gissning.

– Men ni har fullständigt rätt. Hur visste ni det?

– När ni hade godheten att servera oss lunch, lade jag märke till de många hårfina risporna på er tumme och ert pekfinger. Damer som syr kläder för hand får ibland sådana, men de brukar vara bra mycket äldre än ni och med av ålder nedsatt syn. Folk som fiskar mycket får liknande märken av att agna fiskekrokar och oftare av att ta kroken ur fiskens mun eller gälar. Vad beträffar er norska härstamning, så måste jag påpeka att bara norrmän har den speciella genomskinliga blå nyans jag ser i era ögon. Och om ni ursäktar min oförsynthet, så ser jag att ert mörka hår skulle vara mycket ljust utan hjälp av den moderna farmakologin.

Den unga damen skrattade.

Vad angår finessen med anspelningar på andra fall, som kryddar berättelserna i de kanoniska skrifterna, så använder sig Aubrey flitigt även av detta grepp.

Årbräckt Ahasverus

Det som gör den här pastischen speciell är den till synes helt naturliga och självfallna manipuleringen av kronologin. Holmes löste fallet med Thor Bridge nästan åttio år tidigare än den pågående undersökningen, som äger rum i slutet av 1970-talet ganska långt efter dådet i Dallas. Holmes borde av allt att döma vara en sorts årbräckt Metusalem eller en vandrande Ahasverus, och samma sak gäller givetvis Dr Watson. Men Aubreys sätt att med hjälp av en trogen efterbildning av Conan Doyles berättarstil skjuta åt sidan problemet med det långlivade paret, gör att läsaren, åtminstone denne läsare, aldrig kommer sig för att ifrågasätta kronologin i berättelsen. Utan krystade science-fictionmässiga förklaringar till brottsbekämparnas uppdykande i vår egen tid som ett resultat av tidsmaskiner eller komplicerad kryoteknik med lyckad upptining går Aubrey i land med sitt illusionistnummer. Han förutsätter kort och gott att Holmes och Watson fortfarande lever och är i full verksamhet. Sherlock Holmes är odödlig, han är ”en man för alla Tider”, så enkelt är det.

Inom parentes sagt, är det också rätt skönt att slippa den annars nästan obligatoriska prologen om hur ett nytt, tidigare okänt Watson-manuskript kommit i dagen.

Sherlock Holmes skulle själv med all säkerhet ha varit nöjd med den skildring av fallet med den mördade presidenten som Aubreys Watson presenterar, Han förebrådde nämligen sin krönikör för att i överkant romantisera fallen.

– Du har kanske felat, säger han i Blodbokarna, genom att försöka ge liv och färg åt dina redogörelser i stället för att inskränka dig till att referera det rent logiska resonemang som är det enda anmärkningsvärda med fallen. – – – Brott är något vanligt. Logik är något sällsynt. Därför borde du mera uppehålla dig vid logiken än vid brottet.

Uppvisning i logik

Edmund Aubrey låter Holmes tvärs igenom boken ge en uppvisning i logisk slutledningskonst, som utgår ifrån egna iakttagelser och från ett enormt material av vittnesbörd. Dessutom lägger även Dr Watson i dagen en aldrig tidigare demonstrerad skarpsinnighet, vilket gör de talrika resonemangen mellan de båda till en njutning att följa. Det är inte lätt att trovärdigt skildra en intellektuell övermänniska som Sherlock Holmes, och det är på den punkten de flesta pastischmakare misslyckas och i brist på övertygande exempel på ’The Science of Deduction’ i stället överbjuder varandra i att konstruera osannolika djävulska komplotter. Edmund Aubreys reinkarnation av Holmes framstår däremot som helt sannfärdig,

Huvudsyftet med boken är givetvis att genom att låta Sherlock Holmes utsätta fallet för en förnyad granskning se vilka nya slutledningar som det kan leda till. Inga ledtrådar i berättelsen är fabricerade och varje slutsats som Holmes kommer fram till i detta, som här hävdas, hans sista fall utgår ifrån och kan dokumenteras i de officiella källor som föreligger, nämligen Warrenkommissionens rapport på 888 sidor tillsammans med en enorm mängd vittnesmål och handlingar omfattande inte mindre än 26 volymer samt därtill 12 volymer från Kongresskommitténs utredning från 1979.

Oswald var ensam skyldig

Warrenkommissionens slutsats var att Lee Harvey Oswald ensam begick mordet utan några medbrottslingar och att han inte var inblandad i någon konspiration med andra i syfte att mörda presidenten. Han avfyrade tre skott från sjätte våningen i en lagerbyggnad nära den väg presidenten färdades. Två av skotten träffade Kennedy, det ena i bakhuvudet. Vidare konstaterades att nattklubbsägaren Jack Ruby, som två dagar senare sköt Oswald till döds också handlade på eget bevåg. Detta officiella utlåtande, som fortfarande gäller, utsattes snart för stark kritik från olika håll, där slutsatserna ifrågasattes. Sådan är situationen när Sherlock Holmes i sällskap med Dr Watson träder in på scenen sexton, sjutton år efter skotten i Dallas.

Holmes sätter sig in i det enorma materialet efter att ha tackat ja till en inbjudan från en grupp högt uppsatta personer i USA med en förfrågan om huruvida han, för den händelse han inte accepterat det officiella utlåtandet om mordet på president Kennedy skulle kunna tänka sig att försöka ta reda på om andra personer var direkt involverade i dådet.

Hans undersökningar resulterar i en lång rad frågor, som pockar på att få godtagbara svar, till exempel: Vem eller vilka låg bakom vägvalet med den besvärliga kurvan på Elm Street, där polisbevakningen hade tunnats ut i betänklig grad? Varför bevakades inte lagerbyggnaden Texas School Book Depository, där Oswald, redan tidigare betraktad som en säkerhetsrisk, arbetade? Hur kunde Jack Ruby bereda sig tillträde till polishusets källare, när Oswald skulle flyttas därifrån och skjuta honom, och hur kunde han känna till den rätta tidpunkten för förflyttningen, då den ändrats ett antal gånger av säkerhetsskäl? Holmes undviker att uttala sig kategoriskt och lämnar varje fråga öppen, men utan att direkt angripa den officiella utredningen säger han sig inte vara övertygad om att Warrenkommissionen publicerade sanningen, hela sanningen och intet annat än sanningen. Att Oswald ensam skulle ha planerat och utfört mordet finner han dock uteslutet med alla de konsekvenser som följer i kölvattnet på en sådan åsikt. Självfallet ägnar han sig mest åt att skärskåda Oswalds roll, och hans resonemang därvidlag kan illustreras av följande passus:

– Fyndet av det föregivna mordvapnet, inköpt av Oswald i mars 1963 under hans alias Hidell, och platsen där det påträffades uppvisar en del otillfredsställande aspekter. Det dröjde nästan en timme för poliserna som kammade igenom byggnaden att lokalisera vapnet på sjätte våningen i en inte särskilt stor byggnad, även om det gick snabbt och enkelt att hitta mördarens gömställe med sitt iögonfallande skyle av pappkartonger runt ett öppet fönster som vette mot Dealey Plaza. Det är svårt att förstå vad polisen hade för sig mellan kl. 12.35 och 13.22 på sjätte våningen om de inte sökte efter ett vapen, fast det är möjligt att de antog att mördaren hade flytt med detta hellre än att lämna kvar det som ett avgörande bevis. Men om nu Oswald verkligen avfyrade vapnet från ett öppet fönster på den våningen i hundratals vittnens åsyn, så får man tänja på trovärdigheten för att anta att han skulle lämna kvar vapnet – sitt eget – på samma våning slarvigt undangömt snarare än att försöka gömma det på något tidigare planerat ställe i byggnaden eller försöka ta det med sig vid flykten. Såvida vi inte ännu en gång återvänder till teorin om martyrrollen. Men vi har redan tagit i betraktande de brister denna tes uppvisar, och han skulle i så fall ha lämnat vapnet där han använde det och inte bland några packlådor längst bort i ett hörn på sjätte våningen. En annan hypotes är att han var förvissad om att hans vapen skulle undanskaffas enligt någon tidigare uppgjord plan.

Tvivel på lösning

Redan innan Holmes avreste till Amerika, uttalade han tvivel om sina möjligheter att lämna en definitiv lösning av fallet så långt i efterhand, vilket egentligen inte heller hans uppdragsgivare hade förväntat sig. De menade att han med sina unika gåvor eventuellt ändå skulle kunna kasta nytt ljus över ett flertal dunkla punkter. I så måtto var han framgångsrik, trots att spåret för länge sedan kallnat och många vägar täppts till av tidens ogräs och snårskog, som han själv uttryckte det. Hans undersökningar övertygade honom om att Lee Harvey Oswald var indragen i en konspiration, vars natur och omfång han själv inte till fullo förstod. Oswald var blott ett redskap i en större komplott, som förutsatte stora resurser och en minutiös planering med militär precision av ett bakhåll, som innefattade skott från flera håll, varav den dödande kulan mot ett rörligt mål måste ha avlossats med en prickskytts kunnande, något som knappast kunde ha lämnats åt Oswald ensam att utföra och ansvara för.

En ohelig allians?

Hela den omfattande planeringsapparaten och sättet att efter dådet snabbt sopa igen spåren och arrangera villospår förutsatte en sannolik inblandning av extrema kretsar inom CIA, FBI och Secret Service eventuellt i en ohelig allians med den organiserade brottsligheten.

Holmes hyste emellertid gott hopp om att fallet skulle tas upp igen och att sanningen skulle komma i dagen, för trots allt var hans förtroende för den amerikanska staten och dess folk orubbat. Vi vet sedan tidigare att Sherlock Holmes var en stor amerikavän, som i fallet med Den aristokratiske ungkarlen uttryckte en förhoppning om att hans efterlevande en gång skulle bli medborgare ”i samma världsrike under en flagga som kombinerar Union Jack med Stjärnbaneret”.

När han på väg hem tillbaka till London och Sussex blickar ner på Virginias kust mot Atlanten från flygplanet, betygar han med patos i stämman för vännen Watson:

– Den amerikanska republiken är stark, därför att den inte ryggar för sanningar om sig själv. Jag tror att folket kommer att kräva att få veta mera. Hur många republiker i historien kan man säga detta om, Watson?

Den trogne Watson finner frågan retorisk och gör ingen kommentar. Men hur var det hans läkarkollega hos Ibsen, doktor Relling, sa?

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22