Sherlock Holmes förklädnader

Sep 4th, 2009 | By | Category: 2002-3, Artikel

En liten studie i översättningar till svenska

Av Lars Strand

Kanske var det Fritiof Nilsson Piraten som fick Sten Broman att roa sig med att rätta översättningar i deckare, omtalat i förra numret av DAST. Varifrån Piraten fick sin inspiration klarlägger Lars Strand här med en djupdykning i gamla översättningar av Conan Doyles Sherlock Holmes-berättelser. Visste Du t.ex. att Holmes och Watson hade ett ”intimt förhållande” innan Watson gifte sig? Alltså: Pegasus på översättandets villovägar.

De flesta av dem som har läst Fritiof Nilsson Piratens roman Bombi Bitt och Nick Carter tycker nog, att ett av de mest underhållande partierna i boken är det avsnitt, där berättelsens ’jag’ läser en rafflande historia för sin analfabetiske kamrat ur ett tummat Nick Carter-häfte, där detektiven visar prov på sin händighet bland annat i att hantera en ’puffert’ och att förkläda sig till oigenkännlighet. Nick Carter dök upp första gången 1886 i en amerikansk tidskrift och förekom sedan under årens lopp i oräkneliga äventyr, skrivna av olika författare i en veritabel deckarfabrik.

Nick Carter har fått klä skott som representant för en rå, vulgär och undermålig litteraturgenre, som rentav var moraliskt nedbrytande för unga läsare. Detta kan tyckas oförtjänt, eftersom berättelsernas hjälte i själva verket var en föredömlig renlevnadsman, som varken rökte, svor, drack eller besudlade sina läppar med en lögn. Vid sidan av honom framstår Sherlock Holmes som en lastens inkarnation. Rent litterärt däremot har begripligt nog Nick Carter-litteraturen inte mycket att erbjuda. Runt förra sekelskiftet kunde svenska läsare stifta bekantskap med denne brottets bekämpare i en översättningsserie, som vann talrika läsare här i landet. Tonen och de språkliga grodorna i dessa valhänta överföringar till svenska parodieras träffsäkert av Piraten i hans bok. Piratens Nick Carter-text är således inte en autentisk svensk version utan är rekonstruerad i det vällovliga uppsåtet att presentera ett antal översättningsgrodor, vilka det säkert vimlade av i dylika texter från den tiden.

Piraten hade alltså ett gediget underlag av förebilder, när han satte ihop sin version av detektivhistorien. Och det var självfallet inte bara Nick Carter, som drabbades av oskickliga översättare. Även hans samtida Sherlock Holmes fick sin deerstalker behängd med diverse misslyckade uttolkares narrbjällror. Det måste emellertid framhållas, att Holmes mestadels kläddes i en förhållandevis vederhäftig och tämligen välsittande språkdräkt. För exempelvis de s.k. 25-öresböckerna anlitades goda översättare, och den som söker efter löjeväckande formuleringar och rena felaktigheter har inte mycket att hämta där.

Den som botaniserar i floran av svenska versioner av Holmes-sagan kan naturligtvis här och där hitta blomster att fröjda sig åt. Till och med Nils Holmberg – Holmesöversättarnas C. A. Hagberg – gör sig skyldig till en och annan lapsus, t.ex. då han låter Baskervilles hund vara bulldogg i stället för mastiff. Det är emellertid inte enbart i äldre tolkningar som man kan finna fel och brister. En av de verkliga praktgrodorna föranledd av en häpnadsväckande brist på historiskt sinne finns i en ungdomsutgåva av En studie i rött från 1980. Översättaren, vars namn nog bör, som skalden Runeberg säger, ’höljas i natt’, åstadkom följande horrör i den kända inledningen om Watsons tjänstgöring i Indien:

”Vid framkomsten till flygplatsen i Bombay… ” I originalet står det: ”On landing at Bombay…”. Ja, nog finns det mycket att glädja sig åt för en felfinnare och konnässör på pekoralistiska vändningar i de olika svenska versionerna av de kanoniskalconaniska skrifterna.

The game is afoot!

Hur en och samma fras varieras i översättningen kan exemplifieras med en av de mest kända sherlockismerna: ”The game is afoot”. Dessa ord återfinns i inledningen till Abbey Grange som del av en rytmisk appell, som formar sig till en poetisk strof, vilket har uppmärksammats av sherlockianen S. C. Roberts:

”Come, Watson, come!” he cried.

The game is afoot. Not a word!

Into your clothes and come!”

På svenska har dessa magiska ord i några olika översättares händer blivit till följande:

”Stig upp, Watson”, sade han, ”villebrådet är på språng. Inte ett ord. Kläd på dig och skynda på!” (Hanny Flygare 1904)

– Skynda dig, Watson, skynda dig! ropade han. Jakten går. Inte ett ord! På med kläderna och kom! (Alfred Wingren 1930)

– Kom, Watson, kom! utropade han. Jakten har börjat! Inte ett ord! Klä på dig genast och följ med! (Nils Holmberg 1955).

– Kom, kom, Watson! skrek han. Spelet har börjat. Inte ett ord! Hoppa i kläderna och kom! (Lars Gustav Hellström 1976)

”Kom, Watson, kom!” utropade han. ”Det är djävulstyg i görningen. Inte ett ord! Fort i kläderna nu, och kom!” (K. A. Blom 1978)

”Kom, Watson, kom!” ropade han. ”Något är i görningen. Inte ett ord! Hoppa i kläderna och kom!” (Sven Ingmar Pettersson 1985)

Som synes är det svårt, för att inte säga omöjligt, att översätta poesi. Döm själva! Men många är de som gett sig i kast med uppgiften att överföra Sherlock Holmessagan helt eller delvis till vårt språk, alltifrån Walborg Hedberg, som presenterade detektiven för svenska läsare i De fyras tecken (1891), till K. Arne Blom och Sven Ingmar Pettersson ett sekel senare. Ännu fler är de titlar, som dessa översättare satt på ett och samma äventyr. The Noble Bachelor exempelvis dyker upp i skepnad av Den ogifte lorden, Den aristokratiske ungkarlen, Lorden och hans rika amerikanska brud, Den amerikanska arftagerskarens bröllop, Bruden från Kalifornien och Den försvunna bruden. Andra försvinnanden i sviten av äventyr kan säkert den i skrifterna bevandrade läsaren placera: Den försvunna brudgummen, Det försvunna barnet, Den försvunne rugbybacken och Den försvunna kapplöpningshästen. Likaså kan man efter högt föredöme genom slutledningskonst komma fram till vilka av mästerdetektivens nedtecknade fall som döljer bakom följande titlar: Agra-skatten, Sen hämnd, Den afhuggna handen, Det hemlighetsfulla brefvet, Det ödesdigra brevfragmentet, En konungs bryderi, Unge Overtons bryderi, Röda ligan, Den guldskimrande hårflätan, Doktorns förlagsman, En familjehemlighet, Dubbelspel, Dubbelgångaren, Det hemlighetsfulla brottet vid skogssjön, Huset vid Caulfield Gardens, De stulna planritningarna, Det stulna dokumentet, Den puckelryggige, Hertigens son och En diplomatisk hemlighet. Beträffande den sista historien av de uppräknade kan jag ge en liten ledtråd i form av en alternativ titel, som jag har hittat i min alldeles speciella favoritöversättning, där fallet i fråga omnämnes under namnet Sekonden Stains äfventyr i början av Historien om sjötraktaten.

Likt en gul pestflagga

Denna översättning, som jag av en särskild anledning ofta och gärna återvänder till och avnjuter, inryms i ett oansenligt häfte, som på omslaget bär titeln Ur Londonpolisens annaler/Privatdetektiven Sherlock Holmes bragder af Conan Doyle/ IV Delen. Enligt Ted Bergmans utomordentliga bibliografi härrör det från år 1901 – vilket inte redovisas någonstans i häftet – och ingår i en svit om fyra, som enligt Bergman betecknas som ’ytterst rar’. En sak som emellertid förbryllar mig en aning är, att färgen på omslaget till häfte nr IV enligt bibliografin uppges vara lila. Mitt häfte är nämligen gult till färgen, gult som en pestflagga. Denna varningens färg kan nämligen sägas vara adekvat i så motto att översättningen är synnerligen ovederhäftig och valhänt. Men just dessa brister är däremot det som ger denna tolkning en alldeles särskild pekoralistisk charm. Jag vågar hävda, att den därvidlag är fulltjämförbar med Piratens konstruerade version av Nick Carter-äventyret och ämnar till den ändan försöka ge ett antal belägg för detta påstående.

Watsons skolkamrat

För att återgå till Sjötraktaten så erinrar sig väl de flesta, att vi där möter som huvudperson Watsons gamle skolkamrat ”Grodfröet” Phelps, som han och några andra mobbande klasskompisar brukade ”slå på skenbenen med en grind”. Denne står i begrepp att gifta sig med ett ”fruntimmer med djupt svart hår”, som Holmes och Watson möter i Briarbrae, ”ett stort afskildt hus på en utsträckt grund”, dit de begett sig för att hjälpa Phelps ur den knipa han råkat i. När de båda vännerna återvänder till London med tåg ”med någon af dessa linier, som löpa högt och låta en se ned på husen”, blir Holmes filosofiskt stämd och följande yttras:

”Se på dessa stora, isolerade byggnadskomplexer, som höja sig öfver skiffertaken liksom tegelöar i ett blyfärgadt haf.”

”Helpensionerna.”

”Fyrtornen, min gosse! Framtidens vårdhasar! Kapslar med hundratals glänsande små horn i hvarje, ur hvilka framtidens bättre och visare England skall spira upp.”

Av citatets formuleringar har man anledning att misstänka, att sättaren har haft en hand med i spelet och får betraktas som medskyldig.

Holmes blir längre fram på grund av sina effektiva metoder tillrättavisad av en ung Scotland Yardare, ”en liten rödlätt man, med ett skarpt, men långt ifrån angenämt ansikte” för att söka ”afsluta saken själf för att bringa polisen i misskredit.” Efter att ha ”interviewat” utrikesministern Lord Holdhurst, som artigt mottog Holmes och Watson och vänligt bjöd dem ”att sitta på två luxuriösa stolar på hvar sin sida om elden”, avslutar Holmes saken mycket riktigt själv på sitt speciella sätt vid en frukost på Baker Street, där ”fru Hudson”, som ”har lika så god idé om en frukost som en skotska”, har gjort sitt bästa. Holmes vänder sig till den inbjudne Phelps med orden:

”Hvad tänker ni taga, herr Phelps, fågel med curry, ägg, eller vill ni hjälpa er själf?”

Under den traditionella sammanfattningen i slutet liknar Holmes ett spännande moment i detektivarbetet vid den gång, då han och Watson ”väntade i det där dödsrummet, då vi sågo in i det där problemet med Det Brokiga Bandet.”

Den anonyme översättaren har inte ens aktat för rov att rubba på Holmes’ inrotade vanor, i det att han/hon låter honom förvara sina anteckningar i ”en stor järnlåda”, sin tobak i ”en persisk ask” och sina cigarrer i linneskåpet (!).

Hur originalets ’coalscuttle’ har kunnat missuppfattas som ’linneskåp’ är i det närmaste oförklarligt, ett besynnerligt försök att förvandla svart till vitt, vad det verkar. Vidare påstås Holmes ha prytt en vägg med ett ”patriotiskt Victoria, utfört i kulor”, allt enligt Den musgraveska ritualen, vilket översättaren valt att döpa till En familjehemlighet. I denna episod meddelas också, att ”rummen på Baker Street alltid voro fulla af kemikalier och reliker af brottmålsundersökningar, hvilka hade en svaghet för att vandra omkring till de mest oberäkneliga ställen”. Jag kan inte låta bli att göra ytterligare några axplock ur samma äventyr. Den dolske betjänten Brunton är vid ett tillfälle, i anständighetens namn, ”fullkomligt klädd”. Han möter som bekant sitt grymma öde och påträffas död i en sådan ställning, ”att allt det stagnade (stagnant) blodet dragits till ansiktet”. Och försök att förstå följande uttalande: ”Bruntons intelligens var af framstående slag, och det var därför onödigt att göra något afseende på den personliga ekvationen som astronomerna skulle kalla det”.

Efter originalspråket

Den musgraveska ritualen beskrivs av Reginald Musgrave som ”ganska löjlig, men den har åtminstone den ursäkten att vara en antikvitet”. Denna formulering förefaller som en lämplig avrundning av skärskådningen av den historien.

Att översättningen utförs efter originalspråket uppfattas väl numera som en självklarhet, och att så skett i det här fallet råder det ingen tvekan om att döma av de allestädes förekommande anglicismerna. Det finns emellertid gott om exempel på överföringar till svenska som gått via tyskan. En sådan är av allt att döma en version av A Study in Scarlet från 1898, där berättelsen har fått titeln Sen hämnd, vilket verkar vara en återgivning av en tysk utgåvas namn Späte Rache.

Den vandrande skottskadan

Redan den första meningen i boken ger näring åt ens misstankar: ”År 1878 hade jag bestått min doktorsexamen vid universitetet i London och i Nelley (!) genomgått den för militärläkare föreskrifria medicinska kursen”. På tyska heter det: ”Im Jahre 1878 hatte ich mein Doktorexamen an der Londoner Universität bestanden und in Nelley(!) den für Militärärzte vorgeschriebenen medizinischen Kursus durchgemacht”. Vidare berättar Watson om den beryktade vandrande skottskadan, att ”genast i första slaktningen blef mitt skulderblad krossadt af en kula, och jag skulle säkerligen fallit i händerna på den grymme Ghazia (!), om icke Murray, min trogne uppassare, hastigt kastat mig upp på en packhäst och med egen lifsfara fört mig med sig, till dess vi uppnådde den brittiska släktlinjen”.

I den tyska versionen läser man:

”Gleich in der ersten Schlacht zerschmetterte mir eine Kugel das Schulterblatt und ich wäre sicherlich den grausamen Ghazia in die Hände gefallen, hätte mich nicht Murray, mein treuer Bursche, rasch auf ein Packpferd geworfen und mit eigener Lebensgefahr mit sich gefuhrt, bis wir die britische Schlachtlinie erreichten”. Inom parentes sagt – nog är Herr Doktor Watson i lederhosen ganska underbar!

För att återvända till min favoritöversättning, så hade jag god lust att återge hela häftet in extenso, så späckat med härliga formuleringar som det är. Men jag får lägga band på mig och begränsa mig till att lämpligen runda av med några nedslag på ett antal ställen i Sista problemet, där för övrigt det nyss nämnda stycket A Study in Scarlet refereras till som Studiet i Sharlakan.

Engelskans vändningar lyser ständigt igenom osmälta i texten. Låt mig bjuda på några exempel valda på måfå:

”Emellertid har min hand tvingats af ett nyligen afsändt bref … ” Holmes hävdar, att det är ”en dumhet snarare än mod att vägra att rekogniscera faran, när den är alldeles inpå en. Får jag besvära dig för en tändsticka?” Och hur skall man uppfatta denna bekännelse av Watson: ”Det bör ihågkommas att efter mitt giftermål, och sedan jag därefter öppnat praktik, det intima förhållandet mellan Holmes och mig betydligt modifierades”?

Den jagade Holmes visar Watson sina sönderskrapade knogar, som här är ”krossade” och kommenterar i lätt ton: ”Det är icke småsaker som du ser”, sade han leende. ”Den är tvärtom tillräckligt solid för att man skall kunna bryta sin hand. Är fru Watson hemma?” Även fortsättningen tål att citeras:

”Nej, hon har gått på en visit.”

”Jaså. Du är ensam?”

”Fullkomligt.”

”Då blir det så mycket lättare för mig att föreslå dig att följa mig till kontinenten på en vecka.”

Några uttalanden rörande Professor Moriarty förtjänar att framhållas, denne brottets Napoleon, som är ”i stånd att ifråga om brottslighet sätta de högsta rekord” och ändock ”hade efter allt utseende en lysande framtid för sig”. Men tyvärr gick ”en ström af brottslighet genom hans blod”, så han blev en del av ”det högre kriminella London”.

Tursamt nog gjorde emellertid professorn ”en liten utfärd – endast den minsta lilla utfärd – men det var mer än han kunde tåla med”. (Det är naturligtvis ordet trip=felsteg, som har vållat en sådan besynnerlighet.) Enligt Holmes kommer denna ”utfärd” att resultera i ”uppdagandet af öfver fyrtio hemlighetsfulla brott och så rep åt dem alla”.

Professor Moriartys välkända signalement har följande lydelse: ”han är mycket lång och smal, hans panna är hvälvd i en lång kurva, och ögonen ligga djupt i hufvudet. Han är slätrakad, blek och har ett asketiskt utseende med något af professorn kvar i anletsdragen. Hans axlar äro böjda af studierna, ansiktet skjuter fram och skakar från den ena sidan till den andra på ett egendomligt krypande sätt.”

Denne formidable motståndares varnande ord till Holmes får ett slags mosterligt tonfall, en anstrykning av en bekymrad förälders pekpinne åt ett okynnigt barn: ”Ni måste sluta med de där, herr Holmes”, sade han, ”ni måste verkligen, förstår ni.” Sedan skärper han tonen: “Ni måste stå klar, herr Holmes, eller blifva trampad under fötterna.” – ”Ni hoppas kunna slå mig. Jag säger er, att ni aldrig skall slå mig.”

Under försöken att undkomma Moriarty i ”Canterburg” ser Holmes och Watson ”en vagn och en maskin rusa fram i kurvan, som ledde till stationen”, och i Gemmi vid ”den melankoliska Daubernse” rullar ”en stor klippa, som blifvit lösryckt ur bergsryggen” ner mot dem.

Ja, översättaren fortsätter oförtrutet att bjuda på de mest halsbrytande tolkningar, ända till dess att man som läsare drabbas av en viss övermättnad – det kan inte hjälpas.

När en sådan sak som att kommissarie Patterson, omnämnd av Sherlock Holmes i dennes avskedsbrev, här får ikläda sig rollen som ”inspektor Petterson”, enbart framkallar ett trött småleende, är det dags att inse att sluta sträckläsa en text, som bör avnjutas i småportioner. Sista problemet får alltså bilda slutvinjetten i denna lilla översikt av hur man på svenska ibland har behandlat den ”som Jag alltid skall sakna som den bästa och visaste man jag någonsin känt”.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22