Serietecknaren Crumb: Oberäknelig man försöker hålla själen i schack

Sep 15th, 2009 | By | Category: 1998-2, Artikel

AV ROLF NILSÉN

Bakom den till synes försynta uppsynen hos den amerikanske serietecknaren Robert Crumb finns en våldsamt oberäknelig själ, som han enbart med uppbådandet av alla sina krafter förmår hålla någorlunda i schack.

Det var den nu 54-årige Crumb som startade begreppet med underground serier på 60-talet. Hans allra mest kända skapelser är serien Fritz the Cat och den om gubben med stora fötter som säger ”Keep On Truckin” och som blev det emblem för hela 60-talets hippierörelse.

Crumb avskyr båda ungefär lika hjärtligt och vill allra helst slippa att prata om dem. Så det får man ju lov att respektera, när man nu är en av de få journalister som tillåtits att få en audiens med den vanligtvis så konsekvent mediaskygge Robert Crumb.

För Crumb avskyr egentligen journalister också och tycker att majoriteten av dem bara tjatar om varför det är så mycket sex i hans serier (”det ska väl dom ge fan i”) och i stort sett enbart ägnar sig år att medvetet missförslå honom och hans konst.

Men han kan göra undantag från den regeln. Liksom han kan göra det när det gällde att besöka den seriemässa som ingick som en del av Bokmässan i Göteborg.

– Jag utsätter mig verkligen väldigt sällan för något som det här, säger Robert Crumb sedan vi väl har placerat oss i ett av mässans VIP-rum, som enligt Crumbs bedömning dock mest påminner om en polisiär förhörscell. Det är mest massor av folk som vill ha min autograf. Och så vill de prata om serier. Och roligare kan man ju ha.

Crumb bor numera i Frankrike, tillsammans med Aline Kominsky-Crumb: hans livskamrat sedan många år, och deras 16-årige dotter Sophie. Ett av Crumbs stora intressen är gammaldags musik och hemma har han en imponerande samling av åtskilliga tusentals 78-varvs stenkakor. Ett gott argument för att få honom till Göteborg var att skivaffären Pennies From Heaven finns där. Den har ett mycket stort sortiment stenkakor, bland vilka Crumb fick botanisera.

– Hittade han något?

– Åjo, en hel del, säger han och knycklar ihop ena benet under sig på stolen där han sitter, på ett faktiskt nästan akrobatiskt sätt. Tillräckligt mycket för att min fru ska bli lagom vansinnig igen.

Utan språk i Frankrike

Och så avslöjar Robert Crumb att det främst var fruns ”fel eller förtjänst” att de för sex år sedan lämnade USA för att bosätta sig i Frankrike. Trots de sex åren där har dock inte Crumb lyckats lära sig mera än några få ord på franska.

– Men det är nästan ingen där som känner till vem jag är och därför får jag vara i fred. Och det är mycket värt det också.

Robert Crumb besökte en seriemässa i Kemi, Finland, för några år sedan och kom på sig själv med att bli avgjort förtjust i den finska levnadsstilen.

– På dagarna var de hur formella och artiga som helst. Men på kvällarna drack de vodka direkt ur flaskan och rullade runt på golvet och slogs med varandra!

Crumb besöker USA några gånger varje år men kan inte komma på något särskilt som han saknar från sitt gamla hemland.

– Det skulle väl i så fall vara de amerikanska kvinnorna då, flinar den evigt busige Crumb som har blivit beryktad för sina, enligt hans kritiker, svårt sexistiska teckningar av storbröstade kvinnor med lika stora bakdelar.

För några år sedan presenterades en dokumentärfilm om Robert Crumbs liv, gjord av hans mångårige vän Terry Zwigoff, där även andra medlemmar av hans familj skildrades på en närmast unikt inträngande vis. Bland annat förekommer där den äldre brodern Charles, som sedan 20 år tillbaka levt som en tandlös eremit på övre våningen i det hus där Crumbs mamma huserade längst ner.

Den yngre brodern Maxen filmades i det hotellrum där han sedan länge bor permanent och där han till bringar en stor del av sin tid kontemplativt sittande på en spikmatta.

– Ja, vad ska jag säga om den familj jag kommer ifrån? undrar Crumb med ännu en av sina nästan ursäktande skratt. Det var ju mest en samling av knäppskallar och dårar. Nu är både min mamma och min pappa döda. Min äldre bror tog livet av sig och min yngre bror har det fortfarande ungefär som i filmen. Han är hur udda som helst.

– Och av mina två systrar vill den yngre inte ha någon som helst kontakt med mig. Hon tycker att jag är ett svin och en sexist. Men vad vet väl hon om nåt sånt? Hon är ju en militant lesbisk feminist. Vi har inte träffats sedan pappa begravdes 1982.

Filmen om Crumb har inte visats på de svenska biograferna, men dock sänts i en av kabel-TV-kanalerna: ett faktum som närmast skapar en nervös reaktion hos Crumb när jag berättar det för honom.

– Det är en bra film, men den har haft en ganska konstig effekt på mitt liv. Fast de allra flesta som ser den verkar ju ändå bli ganska lättade, eftersom de inser att deras egna eventuella familjeproblem knappast är värda att nämnas i samma ögonblick som familjen Crumbs.

– Den har alltså en klar terapeutisk effekt. Fast i Frankrike har den inte visats ännu. Och om den gör det så får jag väl flytta därifrån.

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22