Scott Turow: ”Skurkarna tror att gud förlåter dem”

Feb 3rd, 2008 | By | Category: 2001-1, Artikel

AV BERTIL FALK

STOCKHOLM (DAST) Det är en mycket trött Scott Turow som tar emot för en intervju på Hotel Diplomat på Strandvägen i Stockholm. Trött för att han flackat runt i tio dagar och pluggat sin nya bok Vållande (Legenda/Natur & Kultur). Han har just varit i Finland och ska hasta vidare till Danmark. Han är trött i benen, för när han haft möjlighet mellan alla intervjuer har han inte vilat på sina lagrar utan gjort Stockholm med apostlahästarna. Gamla Stan, Vasamuseet, Moderna Museet, Nationalmuseum. Fast han missade skärgården.

Scott Turow är en bästsäljande författare. Hans böcker har sålt i 22 miljoner exemplar. Han är delägare i advokatbyrån Sonnenschein. Nath & Rosenthal i Chicago. Han har som åklagare varit med och rensat upp bland korrumperade domare och andra kriminella jurister i just Chicago. Vållande handlar om korruption bland jurister och ger en mycket intressant och bitvis spännande inblick i hur dessa människor tänker och handlar. I USA är människor i långt högre grad än i Sverige troende och det är påtagligt att juristerna som fifflar, mutar och tar emot mutor i Vållande tror på Gud.

“Det är nog sant att alla dessa skurkar tror på Gud”, fastslår Scott Turow när DAST frågar honom detta. “Deras skurkstreck spelar ingen roll för dem, för de tror att Gud ska förlåta dem. USA är ett ytterst moralistiskt land. Det skapades av religiösa pilgrimer, som flydde undan det som de uppfattade som förtryck i England. Från den tiden och från USA:s tillkomst har nationen varit ett religiöst och moralistiskt land. Om folk reflexmässigt hävdar att de tror på Gud, så tar en del det på allvar. Andra gör det inte.

Jag tror att många av de riktigt dåliga männen, de korrumperade, är genuint religiösa. Det är något som jag har lagt märke till under mina straffrättsliga år. Ja, det är verkligen så. Jag tror att det hänger samman med att de har en känsla av att tillhöra de utvalda, att Gud ler mot dig, att Gud favoriserar dig och att du därför är berättigad till att bryta mot de regler som människor, kanske mindre favoriserade av Gud, måste hålla sig till. Hur denna gudomliga licens uppfattas varierar från person till person. Vad beträffar chefsdomaren Bredan Tuohey i min bok, en person med storhetsvansinne, en makthungrig galning, så menar jag att han tror sig vara utvald.

Först och främst historieberättare

Jag tror att jag med mina böcker vill utforska och ge uttryck för mina egna erfarenheter och förmedla det till andra människor och få dem att uppskatta det. Jag har varit extremt gynnad såtillvida att så har skett. Min bedömning är att man i skönlitteratur inte kan nå fram till en läsekrets utan att berätta en bra historia. Jag menar att historieberättande utgör en i grunden djup del av den mänskliga erfarenheten. Det förekommer i alla kulturer. Jag tror att det är basen för vår moraliska begåvning och det är också det huvudsakliga sättet för fostran och utbildning, oavsett om man erkänner det eller inte. Och därför är jag först och främst en historieberättare. Till en del består min möjlighet att förstå mina egna erfarenheter i min förmåga att forma dessa element till en historia.”

Men hur pass sann är då berättelsen om korruptionen i juristkretsar? Det finns en verklighetsbakgrund i författarens egen erfarenhet, men hur förhåller sig Vål/ande till verkligheten?

Slutet på korruptionen

“Min berättelse utspelar sig 1993, det är som på sätt och vis innebar slutet på korruptionseran i Chicago. Jag var åklagare och jag var inblandad i en utredning av korrumperade domare. Som ett resultat av den utredningen hamnade 17 domare i fängelse, liksom 50 advokater och Gud vet hur många smärre rättegångsbiträden. Den sista av dessa rättegångar ägde rum 1993.

Det var ett för mig mycket tragiskt fall där en domare var inblandad som jag tjänstgjort tillsammans med i en etisk grupp, en man som jag tyckte var helt fantastisk. På något sätt hade Chicago-maffian fått grepp om honom genom en skuld av något slag och de kunde diktera hur han skulle göra i ett fall.

Det var en gangsteradvokat som i ett personskadefall beslöt sig for att samarbeta med myndigheterna och som hjälpte till att avslöja domaren på ett liknande sätt som Robby Feaver i Vållande. Man hade placerat en avlyssningsanordning i domarens rum och maffiaadvokaten kom in och sa åt domaren att stoppa ett visst fall. Det var det sista kända belägget för korruption i Chicago.

Pantar inte livet

Jag tror att det är mycket bättre nu, men jag skulle aldrig sätta mitt liv i pant på att det inte finns någon domare som tar mutor bland de 350 domarna vid delstatsdomstolen i Chicago.

Uppriktigt sagt så tror jag på raka motsatsen, men de korrumperade domarna är nu många färre än de var när jag var grabb och fram till den tidpunkt då jag blev en praktiserande jurist. Då var mutorna en offentlig hemlighet.

Vi lyckades naturligtvis inte gripa alla. Faktum är att vi nog inte ens lyckades få fatt i de flesta.”

Vållande har en jag-person som går in och ut ur berättelsen och som ibland betraktas ur ett han-persons-perspektiv. Scott Turow hanterar nämligen intressant nog denne person både i första person singularis (jag) och i tredje person singularis (han). Scott Turow ler stort när DAST påpekar det “schizofrena” beskrivandet av dennejag-person och han säger “yes… yes …yes.” Och konstaterar; “Han är advokaten och hans roll att både vara inne i historien och utanför historien är mycket advokatartad. Det är advokatens roll att berätta sin klients historia och vara närvarande på det sättet, men att vid andra till fallen att stå utanför.

Det var en ganska så självmedveten kommentar om beskaffenheten hos den roll som en advokat har. Hur det fungerar som litterärt grepp får andra uttala sig om. Jag var förvisso oroad på den punkten, för det är ett ovanligt sätt att skriva.

En del amerikanska kritiker klagade på det och jag förstod naturligtvis deras synpunkt eftersom det är ett ovanligt litterärt grepp. Vad som i huvudsak händer är ett scenario där George Mason som är Robbie Feavers advokat och som berättar historien tillåter sig själv att i handlingen föra in en annan människa, en kvinnlig FBI-agent, Evon Miller, som har i uppdrag att hålla Robbie Feaver under uppsikt, och låta henne framföra sin syn på saken.

Det går till på det viset att George Mason återger det den kvinnliga FBI-agenten Evon berättat för honom.

Kunde varit mera strikt

Som grepp är det naturligtvis mycket ovanligt att på detta sätt ha en berättare i första person som då och då citerar en annan person och på så sätt berättar om sig själv i tredje person. Jag kunde naturligtvis ha skrivit detta på ett mera strikt sätt genom att separera de båda olika infallsvinklarna från kapitel till kapitel, men det finns en medveten strategi i detta.

Robert Feaver står i centrum för uppmärksamheten i boken, men man ser aldrig händelseförloppet ur hans perspektiv. Jag kunde ha berättat historien ur Evons synvinkel, men jag var rädd för att det skulle ha blivit ganska klaustrofobiskt för läsaren, eftersom hon är en ganska så klumpig person, mycket självupptagen och osäker på sig själv och självkritisk.

En hel bok ur den synvinkeln skulle ha blivit som att vara inlåst i telefonkiosk. Det var därför som jag bestämde mig för den har strukturen. De flesta läsare märker det inte. Där de mer kritiska läsarna, som är känsliga inför berättarstrukturen, är det en aning irriterande.

Men jag måste säga att ju äldre jag blir ju mindre tror jag på dessa regler.

“Till exempel. Just nu läser jag Anthony Trollope. När jag var en ung man och försökte ta reda på hur man gjorde sånt här, så avskydde jag Trollope, för denne författare lade på något sätt näsan i blöt i läsarens uppgift och sa “att jag vet verkligen inte varför mina karaktärer gör si eller så”, som om de var riktiga människor och inte människor som han hittat på. Det var väldigt irriterande, för det var ett sådant konstgrepp och dessutom dansade han omkring oavsett vilken ståndpunkt han ville komma fram till och också det uppfattade jag som oerhört irriterande. Nu när jag läser Trollope, så finner jag att även om hans berättelse är klumpig, så är hans vishet och hans precision vad beträffar gestalterna så engagerande. Han påminner faktiskt om Tolstoy. Jag tror att det läsarna verkligen vill ha är att få sig en historia berättad. De bryr sig inte om hur den levereras, så länge som leveransen inte är helt igenom irriterande.

“Den första bok jag nånsin läste var verkligen meningsfull för mig”, berättar han. “Det var en äventyrsbok och den inspirerade mig. Jag var tio ar gammal. Jag tror att den fick mig att läsa en hel del. Jag minns nästa viktiga vändpunkt i mitt läsande.

Fingrar i syntburken

Jag gick i college och jag började att ta skönlitteratur på allvar. Jag låg till sängs och läste Alexandria-kvartetten av Lawrence Durrel. Hänförd utgöt jag mig om kvartetten för min lärare. Han sa. ‘Herre Gud! Känns det inte som att du stoppat fingrarna i en syltburk.’

Jag fattade inte då, men jag förstår numera ganska väl vad han menade. Jag var väl 7 år vid den tidpunkten. Jag började skriva när jag var barn, men det var ingenting originellt. Jag skrev en del när jag låg vid college.”

Av Scott Turow finns på svenska sedan tidigare Misstänkt (1987), Bindande bevis (1992), Skyldig (1995) och Fädernas lagar (1998).

FOTNOT: Pilgrimerna, pilgrimsfäderna, som Scott Turow talar om var de första engelska kolonisterna som kom till Massachusetts 1620.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22