Science fiction-författaren Sigge Stark

Oct 31st, 2011 | By | Category: 2011-10 okt, Artikel

 Av Bertil Falk

Som Sigge Stark var Signe Björnberg (1896–1964) Sveriges kanske mest folkkära författare genom tiderna, hatad och bespottad av kultureliten och av kollegor som saknade hennes eminenta förmåga att strukturera intriger på utmärkt svenska. Hon brukar betecknas som författare av kärleksromaner och kärleksnoveller, men hon hade större bredd än så. Hon skrev historiska berättelser och hennes kärlek till djur, inte minst hästar och hundar, lyser fram. Hon var det stora namnet i Vårt Hem och i dess femte årgång publicerades följetongen Professorns experiment med människohjärtan (Vårt Hem 10-28/1945).

1945 Sigge Stark-följetong

Det handlar inte om kirurgiska experiment, som man skulle kunna tro av titeln, men professorns teori och experiment hör definitivt hemma under rubriken social faktasi och psykologisk science fiction. Följande stod att läsa i Vårt Hem om Professorns experiment med människohjärtan:

”Denna intressanta roman handlar om en snäll professor, Abner, som endast lever för sin vetenskap och som förfäktar den idén att barn som uppfostras av goda människor, avskilda från världens ondska, själva komma att bli goda människor. Professorn skulle vilja uppfostra två exemplar av människosläktet, ett manligt och ett kvinnligt. Det manliga ”exemplaret” skulle uppfostras enbart av män och det kvinnliga erndast av kvinnor.”

Professorn får ett arv och därmed råd att testa sin teori med ett försök i full skala. På ett barnhus väljs en pojke och en flicka ut och uppfostringen enligt professorns modell igångsätts. Professorns avsikt är att de båda vid vuxen ålder ska gifta sig. Pojken ger sig emellertid ut på upptäcksfärd och ser genom en granhäck både män och kvinnor. Flickan däremot har aldrig sett en man när hon fyller 18 år och de båda ska sammanföras.

Sigge Stark vet verkligen hur en slipsten ska dras. Intrigen dras åt och mot slutet tvingas professorn att släppa sitt krav på att de två ska gifta sig med varandra. Så här låter en dialog i den vevan:

“Nå, kära bror, vad var det jag sa’. Kunde du bestämma över några människohjärtan?”

“Hjärnor”, rättade professorn matt.

“Inte ens du, kära bror, duger, trots all din lärdom till att uppfostra folk att älska på befallning,” sade apotekaren skadeglatt. “Hur går det med dina teorier om de första intryck hjärnan mottager?”

“Det var ett experiment”, försvarade sig professorn, “och hur ett experiment skall utfalla kan man ju inte på förhand avgöra. Då vore det intet experiment.”

“Men du kunde avgöra det i alla fall om jag inte missminner mig.”

“Och i huvudsak fick jag rätt om du behagar påminna dig vad som egentligen var grundidén i mitt experiment”, sade professorn med hetta. “Det var uppfostrans betydelse för karaktärens utveckling. Kan du påstå något annat än att mina barn blivit vad jag visste att de skulle bli, renhjärtade, hederliga och bra mämmiskor.”

“Nej det vill jag visst inte förneka”, medgav apotekaren. Det bekom honom ingenting alls att professorn fått rätt i denna punkt – huvudpunkten – då han ändå hade något att reta honom med.

Att Signe Björnberg hade god blick för människor och skrev sina berättelser med sina psykologiska känselsprön uppspända är i och för sig inget nytt för dem som förstått att uppskatta hennes texter. I denna science fiction-historia för hon resonemang som understryker detta. Hon har helt klart för sig problematiken arv och miljö. Det är inte klokt hur underskattad hon var av etablissemanget.

Romanen publicerades också i bokform 1925, både i Sverige och i Finland. Numera finns det också ett Sigge Stark-sällskap.

Sällskapet. som har sin bas i Torsby, har (ännu) ingen webbplats men kan nås via kontaktpersonen Beth Haglund, epost beth.haglund@s.lrf.se

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22