Saxon – såningsmannens särling

Mar 6th, 2010 | By | Category: 2006-4, Artikel

Av Ahrvid Engholm

John Saxon (född Lindström, 1859-1935) blev genom den populära veckotidningen Såningsmannen en av Sveriges både mest inflytelserika och kontroversiella publicister. Allt det kan vi läsa om i biografin John L Saxon och hans tid (Hjalmarson & Högberg Bokförlag, 2005) blir ett slags Sven-Bertil Janssons julafton för alla intresserade av veckopressens mångskiftande historia.

Saxon började sin karriär genom att engagera sig i dagspressen på landsorten. I denna bok kan vi bland annat läsa om diverse illustra rättsprocesser som Saxon och hans konkurrenter drev mot varandra, vilket ger en bild av en stridbar tidningsman med fasta men ibland udda principer.

1905 startade Saxon veckotidningen Såningsmannen som skulle vara en ”en populärt hållen, prisbillig veckotidning för vårt folk”.

Han ville nå den enkle bonden, arbetaren, tjänstefolket – den vanliga människan.

Ibland udda idéer

Saxon ville också via Såningsmannen sprida diverse idéer som ofta var på kant med etablissemanget, och ibland av mer udda slag. Han var fosterländsk fredsvän och antimilitärist (”krigsväsendets innersta rot är usel moral”), liksom fanatisk nykterist och vegetarian, han avskydde tobaksbruk (kaffe var inte heller nyttigt), och han idealiserade det jordnära livet på landsbygden i motsats till det hektiska storstadslivet. Likaså var han socialist, på ett eget sätt, men kom ofta på kant med arbetarrörelsen och fackföreningar. Han kunde uttala sig fördomsfullt om judar, stödde s.k. rasbiologi, men fördömde likafullt Hitler och Mussolini.

Ett egenartat inslag i det saxonska programmet var hans kampanj mot vaccination, som han ansåg ledde till sjukdom snarare än att förebygga den.

Saxon var litet grand av anarkist, en tvättäkta utopiker och trodde på den enskilde ”lille människan” som genom ”självreformation” kunde lyfta sig. Tidningen Såningsmannen bistod gärna med tips och artiklar om hur detta kulle gå till.

Myller av material

Såningsmannen blev snart mycket populär. Under Saxons levnad nådde den en upplaga på 70 000 exemplar. Saxon blev ett namn i var mans mun.

När Dagens Nyheters läsare 1920 röstade om vem som var Sveriges populäraste man, kom Saxon på andra plats, slagen endast av Hjalmar Branting.

Tidningen utkom varje vecka, med från början åtta ganska tättryckta sidor som rymde ett myller av material.

I en undersökning från Såningsmannens första decennium, från 1915, framgår att den på tio år publicerade berättelser och små historier, 1209 dikter, 1980 artiklar i olika ämnen, 638 reseskildringar och topografiartiklar, 377 artiklar om folk och kultur, 88 bildningsarbeten, 428 lantbruksartiklar, 1532 artiklar om hus och hem, 717 artiklar om hälsovård, 56 dramatiska stycken och 9355 illustrationer. Och då var inte smånotiser, blänkare, skämt, insändare, småtips och liknande inräknade i statistiken.

Noveller fick gott om utrymme. Saxon menade att de ”gav fantasin näring och var karaktärsdanande”, som biografiförfattaren Jansson uttrycker saken. Från och med 1922 ökade till och med sidantalet, från åtta till tolv, för att få plats med fler noveller och dessutom följetonger.

Grundade också Lektyr

Året efter grundade Saxon tidningen Lektyr, som främst inriktade sig på det skönlitterära. Denna tidning var något helt annat än dagens herrtidning, och hade fram till 1960-talet främst äventyr och noveller! Även exempelvis svensk Damtidning hamnade i Saxons förlag.

Saxon var själv författare. Bibliografin i slutet av biografin upptar nästan två sidor, i form av böcker, romaner och polemiska häften i alla de ämnen som Saxon slogs för. Saxon skrev ofta i sina egna tidningar, ibland rent av under pseudonym. Bland Saxons mer udda verk finns den utopiska romanen Världssorg – en berättelse om huru människorna skulle kunna bli lyckliga (1894), som behandlar ett framtida lyckorike där alla flyttat ut på landet och blir lyckliga av att leva på enkelt jordbruk.

Stadsliv beskrevs som osunt

Stadslivet beskrivs som osunt och onaturligt. Ett liknande tema går igen i en tidigare roman, I främmande jord (1889). Industri och lönearbete var av ondo, medan jordbruk och egen täppa och torv var det människan skulle sträva efter. Han förespråkade till och med jordbruk utan djurhållning, för vi kan ju inte äta djur.

Man får en känsla av att Saxon skulle ha trivts bra i de mest utopiska falangerna av Miljöpartiet idag. Saxon engagerade sig givetvis i folkomröstningen om rusdrycker, och tyckte inte att kräftor kräva dessa drycker. Allt som var roligt var fördärvligt – jazzmusik gillade han inte heller.

Många stridsäpplen

Janssons bok har olika kapitel om Saxons diverse stridsäpplen: socialism, nykterhet, vegetarianism, pacifism, lantlivsvurmandet, rasfrågor, och så vidare. Boken har även foton och illustrationer (jag tycker de gärna kunde ha fått vara fler), källförteckning, bibliografi, kapitelnoter, litteraturlista och personindex.

Det var en komplicerad natur, denne Johan Saxon. Saxons veckotidning slogs 1987 ihop med Hemmets Journal. Flera andra av hans tidningar lever än idag. Men det är tur att Saxon är död, ty skulle han se sina tidningar nu skulle han rotera så i sin grav att han skulle bli rena jordfräsen…



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22