Sarban – En gåtfull författare

Sep 4th, 2009 | By | Category: 2002-3, Artikel

AV BO STENFORS

Kingsley Amis – den engelske författaren till bl.a. romanen Take a girl like you som gick i TV-version i tre avsnitt i början av året – inledde en gång en bok (SPEKTRUM II 1962), som innehöll en samling av några av de i hans tycke allra bästa novellerna inom Science Fiction (SF), däribland Vintage Season av C.J. Moore, med följande vers:

SF’s no good, they bellow till we’re deaf

But this looks good. Well then, it’’s not SF.

Redan tidigare hade Kingsley Amis försökt klargöra SF:s innersta väsende genom en ”survey of Science Fiction” i boken New Maps of Hell (1961). Hans iakttagelser var träffande och roande, men när han kom till pseudonymen Sarbans bok The Sound of his Horn – som han ändock ansåg vara SF – fick han erkänna att den på många sätt stred mot hans i boken uppställda teser för SF.

Ingen kände vid det laget till vem som gömde sig bakom signaturen Sarban, men Amis utgick ifrån att det var en väletablerad brittisk författare som i detta speciella sammanhang föredrog att vara anonym. Han pekade emellertid särskilt på att författarens prosa ägde mer energi och styrka än vad egentligen någon annan Sf-författare förfogade över.

Förlaget – Peter Davies Ltd – som utgav tre böcker av Sarban, hävdade att försäljningen gick dåligt för dem alla, men bland SF- och Fantasyentusiasterna slog böckerna ner som en bomb och efterfrågades intensivt även i USA. Själv blev jag också bergtagen av Sarbans böcker, nämligen Ringstones (1951), The Sound of His Horn (1952) och The Doll Maker (1953).

Kingsley Amis återkom till frågan huruvida det som Sarban skrev egentligen var SF eller möjligen Fantasy i sitt företal till The Sound of his Horn. Han menade bl.a. att fantasy ofta fördjupar sig i en rädsla som, saknar rationell grund, under det att rädslan ofta är saklig och välmotiverad i SF. I fantasy är hjälten vidare ofta en lekboll för blinda, oförutsägbara inflytanden, under det att hjälten i SF hyser total förtröstan på sin förmåga att komma segrande ut ur även den mest hopplös strid.

Amis hamnar – bl.a. med hänsyn till dessa kriterier – till sist i att denna bok och även de andra böckerna av Sarban – nog måste hänföras till Fantasy, men de är skrivna med sådan kraft och sådana litterära kvaliteter att SARBAN lyckas göra de mest sällsamma fantasier påtagliga och verklighetstrogna.

För egen del läser jag inte gärna Fantasy, men Sarbans böcker var så outsägligt fängslande på sin tid att man längtade efter fler böcker av hans hand och hett spekulerade över vem som kunde vara författaren. Vissa känslofyllda kvalitéer pekade rentav på att det skulle kunna vara en kvinnlig författare bakom pseudonymen Sarban.

Här kanske är en lämplig plats för kortfattade referat av handlingen i de tre böckerna. Titeln The Sound of his Horn är således tagen från en känd engelsk jaktvisa. Alan Querdilion är en ung löjtnant i flottan, som blir tillfångatagen av tyskarna under andra världskriget och vaknar upp i en sjukhusbädd mer än etthundra år senare. Tyskarna visar sig ha vunnit kriget. Tredje Riket sträcker sig från Uralbergen till Atlanten. De som inte är rena arier uppfostras till slavar. De berövas intelligens och talförmåga av kirurgernas knivar och tjänar sina herrar i blind lydnad.

Jakt en allt uppslukande passion

Greven von Hackelnberg härskar över vidsträckta skogar i Das Reich med hårdheten och grymheten hos en feodalherre. Hans uppslukande passion är jakt. Nattetid ekar ljudet av hans horn vida genom den månskensbelysta skogen, när han med ett följe av halvnakna, uthungrade ”kattkvinnor” med händerna dolda i vassa stålklor jagar upp bytet, som just råkar vara… Alan. Denne lyckas emellertid återvända till sin egen tid, där ju Tyskland blivit i grund besegrat.

Ringstones handlar om en förtrollad plats, som omges av höga, mossbelupna stenar. Den ligger i norra England vid gränsen till Skottland i en dalgång i Northumberland moors. Här finns en ingång till en annan, förtrollad värld, befolkad av skotska elementarandar. Daphne Hazel kommer som barnsköterska till ett gammalt hus för att sköta om tre barn, men dras vid den stenomgärdade platsen så småningom in i en från verklighet och tid avskild värld, där hon tvingas delta i sällsamma, skrämmande lekar som anordnas av jordandarna (hobgoblins eller pixies?). Först i sista ögonblicket räddas hon tillbaka till den ”normala” världen av sin orolige pojkvän.

I The Doll Maker lockas den unga flickan Clare Lydgate att nattetid rymma över skolans murar till en man, som får dockor att bli levande. Dockorna verkar ha så oemotståndligt roligt i sin miniatyrvärld med slädpartys och fester att Clare längtar efter att få deltaga i gemenskapen och glädjen som en av dockorna. Men dockmakaren berättar inte att han i själva verket är ute efter hennes liv för att kunna göra en livlös docka av henne som endast agerar efter hans befallning. Först i sista stund räddas hon från detta hemska öde, värre än döden.

Med handlingen så här snabbt återgiven kanske böckerna inte verkar vara så märkvärdiga, men berättartekniken och språket gör att man läser dem i andlös spänning. Vidare kan framhållas att Clare Lydgate i The Doll Maker och Daphne Hazel i Ringstones är sällsynt fullödigt beskrivna. De är båda personligheter som är alltigenom trovärda och sympatiska.

Men Amis hade fel på en punkt: Sarban var ingalunda pseudonymen för någon välkänd författare. Dessa tre böcker utgjorde i stort sett hans författarskap plus ett långt senare upptäckt och utgiven bok – The King of the Lake, som handlar om två unga kvinnor, som går vilse i en sandstorm i Sahara men räddas och förs av mystiska ryttare till häst till en sjö, som ligger under sanden och med ett kungarike där nere.

Nej, Sarban visade sig – långt om länge – vara pseudonymen för John William Wall, född 1910 i Mexborough, nära Rotherham i South Yorkshire. Hans far, George William Wall, var spärrvakt vid järnvägen.

Mexborough var en liten stad då. Wall kunde ta långa promenader till fots över åkrar och ödsliga sumpmarker och genom vildvuxna skogar. Han jagade också gärna. Därför förvånar det att han i The Sounds of the Horn gör en så effektiv propaganda mot jakt. Bokens första rad lyder sålunda: ”It’s the terror thats unspeakable”, vilket är ett uttryck för hur den som jagas känner sig. Jakt som sport är moraliskt avskyvärt, tycks författaren vilja slå fast med sin skildring av hur människor blir jagade för att bereda jägarna nöje.

John Wall visade sig vara en begåvad pojke. Han vann stipendier, som gav honom möjlighet att studera – särskilt engelska språket – vid olika skolor. Han drömde tidigt om att få komma till de brittiska kolonierna i Mellersta Östern som tjänsteman.

Sannolikt hade han därvid påverkats av den poesi (The Golden Journey to Samarkand) som skrivits av den engelske författaren och kolonialtjänstemannen James Elroy Flecker (1884-1915). Vidare tycktes författaren George Borrow (1803-1881), som bl.a. berättat om sitt arbete åt Brittiska Bibelsällskapet ha inspirerat John Wall att studera orientaliska språk, bl.a. arabiska.

I september 1933 fick han en konsulatsbefattning och förordnades att tjänstgöra i Levanten, där han började som vice konsulsaspirant i Beirut och fortsatte sin bana med tjänstgöringar i Jedda, Tabriz, Isphahan och Casa Blanca. Han avancerade till Counsellor vid brittiska Middle East Office i Kairo, och gick 1966 i pension i tjänsten som Consular General i Egypten. Detta hindrade emellertid honom inte från att fortsätta arbeta för the Foreign Office, då till en början som lärare i London. 1970 fick han en befattning i Cheltenham, som varade i nästan sju år Varefter han drog sig tillbaka till Monmouthshire.

John Wall gjorde en normalt sett stadig och bra karriär, men hans dotter Jocelyn har nämnt att han verkade besviket skylla det faktum att den inte blev bättre på att han inte hade tillräckligt fin och rik bakgrund.

I slutet av 1947 skrev han två historier – Ringstones och A Christmas Story – vilka han visade för Eleanor Riesle, som senare i januari 1950 skulle bli hans hustru. Hon föreslog en ändring i slutet av Ringstones, vilket han gjorde, och nämnde att hon kände en förläggare som kunde vara intresserad av att ge ut novellerna. Varpå hon i enrum slog upp olika förlag och stannade för Peter Davies Ltd av någon outredd anledning, dit manuskriptet skickades. John Wall saknade i hög grad självförtroende det var faktiskt Eleanor’s förtjänst att hans berättelser blev publicerade. Enligt dottern Jocelyn var han ganska skygg och lät sin hustru bestämma, bland annat när det gällde sällskapslivet. Äktenskapet blev inte särskilt lyckligt och makarna skildes 1971.

Under år 1948 skrev Wall ytterligare tre noveller, som publicerades tillsammans med Ringstones, vilken bok emellertid utgavs först 1951. Därefter skrev han i Kairo under sommaren 1950 The Sound of His Horn (utgiven 1952) och The Doll Maker (utgiven 1953). Recensionerna var över lag uppskattande, men mer blandade när det gällde The Doll Maker. Wall var en pedant när det gällde det engelska språket. Han skrev om sina utkast gång på gång. Han hade också en mapp, i vilken han noterade språkliga misstag som gjordes av journalister samt radio- och TV-reporters. Språket var viktigt för Wall. Han talade flera språk och även olika arabiska dialekter.

Det finns en opublicerad roman av honom – ”Sysgol” – men den är skriven med användning av hans egen uppfunna kod, uppblandad med arabiska dialektord, och har visat sig omöjlig att få läslig.

John Wall dog 1989, 79 år gammal. Han är begraven i Cambridge.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22