Samvetskvalens bjällerklang

Sep 5th, 2009 | By | Category: 1999-3, Artikel

Av INGE EKBRANT

Bjällrorna! Bjällrorna! Värdshusvärden och borgmästaren Mathias i den lilla byn i Alsace (Elsass) är en bild av yttersta förtvivlan. Han försöker hålla för öronen, men han kan inte tysta bjällrorna. Det är dock bara han som hör dem.

Jag har sett en gammal kriminalpjäs i London.

Reg Wheeler i rollen som borgmästaren lyckas undvika att spela över. Hans ångest är tydlig nog. De bjällror som han hör hördes 15 år tidigare, då en polsk jude kom som gårdfarihandlare med häst och släde. Han sålde utsäde till bönderna. Men så försvann han. Ett våldsdåd misstänktes, eftersom hans blodiga kläder påträffades. I byn kannstöptes det om vad som kunde ha hänt gårdfarihandlaren.

Den polske judens öde är stommen i en pjäs, som spelats på Kenneth More-teatern i Ilford i östra London under våren. Redbridge Musical Guild har därmed återupplivat en pjäs från 1870-talet. Den har haft sin plats i engelsk teaterhistoria. Det var nämligen med den som Henry Irving fick sitt genombrott. Irving (1838-1905) fick sin storhet bekräftad genom en staty utanför National Portrait Gallery. Han var den förste brittiske skådespelare som blev adlad.

Det var med The Bells (Bjällrorna) som Irving fick sin revansch. Hans debut på en Londonscen 1859 hade varit en katastrof. Nersablad av kritikerna och impopulär hos publiken flydde han från London och turnerade i landsorten tills han 1867 gjorde ett nytt försök i huvudstaden. Han följdes av en stämpel, som karakteriserade honom som en ”egendomlig” skådespelare, benägen att ta till ”egendomliga” gester och som hade en ”egendomlig” röst. År 1870 hade han i alla fall börjat uppmärksammas. Men då han och ägaren till den nya teatern Lyceum beslöt sig för Den polske juden var det ett vågspel. Lyceums båda första pjäser hade varit floppar och ägaren hotades av bankrutt. Irving övertalade honom. Det fanns inget att förlora.

Pjäsen hade just spelats och blivit nerlagd på en annan teater. Men Irving trodde på den nya version, som en viss Leopold Lewis skrivit. Den byggde på originalpjäsen av de båda fransmännen Erckmann och Chatrian. De var båda från Alsace, och man kan förmoda att historien om den mördade polsk-judiske gårdfarihandlaren återgav en sägen i deras hemprovins.

Melodram betydde annat

1871 satt publiken först alldeles tyst, gripen! Men så utbröt påtagligt uppskattande ovationer. Det var lördag, och på den tiden fanns inga söndagstidningar. Kritikerna satt kvar och imponerades av publikjublet. När recensionerna kunde läsas i måndagstidningarna hälsades enstämmigt huvudrollsinnehavaren, Henry Irving, som brittisk teaters nya stora stjärna.

I programmet för Kenneth Moreteaterns produktion anges det att pjäsen är en ”melodram” av Leopold Lewis och en bearbetning av Den polske juden som kallas ”en dramatisk studie av M M Erchmann och Chatrian”. Melodram hade under 1800-talet inte samma betydelse som nu. Då var det namnet för en pjäs med musikackompanjemang, en genre som kommit till för att kringgå vissa restriktioner som fanns på den tiden.

Jag tror att jag upplevde pjäsen lika starkt som Henry Irvings publik år 1871. Eller åtminstone nästan lika starkt. Borgmästaren hör gång efter annan sitt dåliga samvetes bjällerklang, som till slut tar sig uttryck i en dröm, skickligt iscensatt och suggestiv. Vi fick höra byns storpamp, borgmästaren, bryta samman och berätta hur han medan ett snöoväder rasade hade rånmördat gårdfarihandlaren och förintat hans kropp i en kalkugn, som han också ägde, liksom värdshuset. Drömmen var en tydlig nattmara, men lämnade ett verkligt dokument om mördarens skuld – ut ur drömvärlden flöt den av en notarie nertecknade bekännelsen. Mördaren kunde sedan inte undgå sitt straff.

”Ospelbar” pjäs fungerar

Det går alltså att gjuta liv i en kriminalpjäs, som man skulle tro är ospelbar. Det skedde denna vårkväll på Kenneth Moreteatern tack vare en inspirerad aktör i rollen som den av samvetet plågade mördaren. Han omgavs av en duktig ensemble, som levandegjorde värdshusmiljön med elsassiskt bondfolk och bland dem en utmärkt spelad Don Camillo-liknande bypräst. Hela scenografin – med stormvindar och snöfall – återskapade mordnatten under ovädret 1833 så man kunde tro på det hela. Pianisten Steven Day ackompanjerade pjäsen, som på grund av just musiken en gång fått beteckningen melodram.

Fotnot:

Vem Kenneth More-teatern är döpt efter är nog en överloppsgärning att berätta. Den skådespelaren var mycket populär också i Sverige – inte minst då Forsytesagan gick i TV.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22