Samurajerna: Japanska krigare genererar fiktion

Mar 7th, 2010 | By | Category: 2006-3, Artikel

AV Kiyoko Johansson

I DAST har vi recenserat böckerna om John Rain av Barry Eisler. De handlar om den moderna tidens samuraj, dock utan den extrema hederskodex som utmärkte den gamla japanska krigarkasten. Rain, som är född av amerikansk mor och japansk far, är affärsman som är stationerad i Tokyo och lever ett liv i minutiöst planerad anonymitet. Han är en dubbelnatur: japanskamerikan som både är soldat och lönnmördare, en kallsinnigt behärskad enstöring och Vietnamveteran som tränats av den amerikanska krigsmakten. De senaste tjugofem åren har han specialiserat sig på att döda människor på ett sätt som får alla att tro att de dött en naturlig död. I hans fall är det en stabil form av affärer på vilka han kan leva ganska gott.

I första boken dör en främling i en fullpackad tunnelbanevagn och detta är början till hur Rains välorganiserade värld bryter samman. Agenter från internationella underrättelseorganisationer har i flera år försökt komma honom på spåren. Genom att nu koppla honom till tunnelbanemordet är de honom i hälarna.

Att böckerna om Rain nått en internationell publik är ytterligare ett bevis för att japansk kultur sprider sig i västerlandet och försöken att koppla en yrkesmördare till begreppet samuraj är intressant.

De verkliga samurajerna var krigare som levde i det feodala Japan mellan 700- och 1800 talet och de kunde också kallas bushi.

En samuraj tjänade i allmänhet under en länsherre, daimyo, medan en samuraj som saknade herre kallades ronin. Samurajernas hederskodex, bushido, beskrev hur en samuraj skulle leva och dö. Ordet samuraj, kommer av ett japanskt verb som betyder ”att vara vaksam” men ihop med ett substantiv fick det betydelsen ”han som tjänar”. I likhet med en svensk kung var hans valspråk ”plikten – giri – framför allt. Nu har den saken blivit alltmer urvattnad, men behålls fortfarande inoim den japanska brottsligheten, de så kallade yakuza.

Samurajerna var en speciell samhällsklass. I en krigande armé var de mycket få i förhållande till vanliga soldater. Titeln Samuraj blev så småningom ärftlig. Under åren 1603-1867, den så kallade Tokugawa-perioden, minskade samurajernas militära betydelse.

Inbördeskrigen tog slut i början av 1600-talet och samurajerna kom att ägna sig alltmer åt byråkratiska sysslor. 1868 avskaffades samurajklassens privilegier.

Samurajen lever dock fortfarande kvar som en viktig symbol för det historiska Japan och för den klassiska krigarmoralen. De är ofta synliga i filmer, TV-serier, böcker och manga – såväl i Japan som i resten av världen. Den klassiska bilden av samurajen är att han har två svärd i skidor, ett långt och ett kort där det långa svärdet var förbjudet för icke-samurajer att bära. Det långa svärdet kallas katana och det korta heter wakizashi. Det senare kunde bland annat används för att begå harakiri eller seppuko – rituellt självmord genom att sprätta upp den egna buken.

Man kan lätt inbilla sig att samurajerna var råbarkade som endast tänkte på att döda i sin herres tjänst. Så var det inte. En samuraj skulle lära sig kalligrafi, spela instrument och kunna delta i teceremonier. Helst skulle han inte syssla med sig pengar i bältet. Viktigare var att ha med sig skrivdon så att han kunde teckna ner de dikter han tänkte ut efter vägen.

De klankrigare som var ursprunget till samurajerna var skickliga bågskyttar och nu levande samurajättlingar är i allmänhet mycket stolta över sitt ursprung.

Den mest beryktade av alla samurajer i Japans historia är utan tvekan Miyamoto Musashi, som levde under 1600-talets första hälft. Han var med när Toku-gawa-klanen tog över riket för att styra oinskränkt i nästan 300 år.

Musashi var en vidunderlig krigare redan från tidiga tonår. Det sägs att han utkämpade över sextio dueller utan att förlora en enda.

Mot slutet av sitt liv, när han levde för sig själv i en grotta, skrev Musashi på några få dagar en lärobok i strids- och strategikonst. Den heter Fem ringars bok och studeras än av både budoutövare och ledare och chefer över hela världen. Boken finns också på svenska, översatt, förklarad och kommenterad av Stefan Stenudd.

Nyligen kom på svenska boken Samurajerna av Monica Braw och Juhani Lompolo, båda före detta utrikeskorrespondenter i Japan, som ger dessa krigiska (men poetiska) människor en gedigen historisk bakgrund. Monica Braw är filosofie doktor i japansk historia och skrev en avhandling om censuren kring atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki. Hon har också skrivit skönlitterära böcker om Japan. Lompolo har gett ut böcker om Japans historia på finska.

Samurajerna har blivit en lika stor del av den japanska myten som någonsin cowboyen i sin amerikanska motsvarighet.

En av de mer kända samurajberättelserna i Sverige är Shogun av James Clavell som blev en formidabel tittarsuccé som TV-serie sedan den spelats in 1980 med Richard Chamberlain, Toshiro Mifune och Yoko Shimada i bärande roller.

Egentligen är det ganska otroligt att Clavell skulle bli en av förra århundrades spridare av japansk kultur.

Han satt i tre och ett halvt år som krigsfånge i det ökända japanska lägre Changi nära Singapore under andra världskriget och var en av de femton (!) som kom undan med livet i behåll.

För den som inte sett TV-serien (som nu finns ute som DVD-box) är historien i korta drag denna:

Lotsen John Blackthorne och hans manskap överlever ett skeppsbrott och tas om hand av krigsherren Toranaga, som därmed trotsar Jesuitorden. Filmen berättar om ett snårigt och intrigant spel för Blackthornes aspirerande på att bli Japans mäktigaste man, en Shogun, allt medan jesuiter och andra krigsherrar är ute efter hans huvud.

Allt bygger på verkliga händelser. Engelsmannen William Adams lyckades bli samuraj hos krigsherren Ieyasu.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22