Sagor om ringar

Mar 8th, 2010 | By | Category: 2006-1, Artikel

Av Bertil Falk

Ringar av olika slag har ofta spelat en viktig roll i litteraturen. Man behöver bara tänka på Kungens ring i Fältskärens berättelser av den finlandssvenske författaren Zacharias Topelius, Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf och i vår tid fängslas människor i alla åldrar av Tolkiens stora trilogi Sagan om ringen. Fantomen har sin dödskallering och rymdfararen Kurt Nelson ståtar i Kapten Frank och de sju magiska stenarna med sin solsystemsring som består av en sten i mitten som representerar Solen och kring den rör sig olikfärgade stenar som representerar alla solsystemets planeter. Ringar spelar också en roll i dagens verkligheter.

 

 

Litterära ringar besitter ofta en magisk, olycksbådande förmåga. Hos Tolkien är den behäftad med negativa egenskaper. I Fältskärens berättelser handlar det om Gustav II Adolfs ring, som hamnar hos dennes naturlige son Bertila Bertelsköld. Så länge som ringen bärs är det inga problem, tvärtom skyddar den bäraren, men när den inte bärs inträffar ond, bråd död.

Bertila Bertelsköld förlorar ringen när hans ringfinger huggs av och ringen följer med. Isen brister sedan under honom och han drunknar när Karl X Gustav går över isen på Stora Bält. Hos Topelius får vi följa ringens äventyr där den vandrar från far till son i flera generationer.

Löwensköldska ringen hos Selma Lagerlöf sitter på en döds finger i ett gravvalv. Gravplundrare stjäl den och det blir inte lugn och ro förrän den sitter på plats igen.

Ringar att sätta på fingrar fanns redan i det gamla Egypten. Man har funnit glaserade lerringar liksom ringar av guld, silver, sten, glas med mera i egyptiska gravar. Dessa ringar bär ibland hieroglyfer med ägarens namn. Och det känner vi ju igen från förlovnings- och vigselringar i vår egen tid, då namn och dagen för respektive händelse står på insidan av ringen. Seden med trolovningsringar kom ursprungligen från judarna och romarna.

Platon berättar att konung Gyges av Lydien som ska ha levt för 2700 år sedan hade en hyvens ring som gjorde honom osynlig. Det var långt innan H. G. Wells skrev sin roman om den osynlige mannen. Med sin ring tillskansade sig Gyges framgångar. Gyges var inte kung från början, men när han upptäckte att han kunde göra sig osynlig genom att vrida på sin ring, så förförde han drottningen och mördade med hennes bistånd kungen och blev då själv kung. Redan Cicero sa på sin tid att man inte skulle ta Platons berättelse om Gyge och hans ring som sanning utan snarare som en allegori eller symbolisk framställning.

Ringar har också ofta använts som igenkänningstecken. Ett barn som rövats bort igenkänns vid vuxen ålder genom en ring som följt barnet under uppväxtåren.

Så sker exempelvis i det indiska sanskritdramat Shakuntala med igenkänningsringen. Författaren Kalidasa som skrev pjäsen levde för 1600 år sedan.

I komediförfattaren Menandros skådespel De skiljedomssökande, som är ännu äldre och skrevs för ca 2300 år sedan förekommer något likartat. Fast där handlar det om ett hittebarn som bar halsband och ”några andra små smycken”, måhända en ring.

En berömd riktig ring är Petri ring som påven bär och som troende katoliker kysser. När en påve dör förstörs ringen så att ingen annan kan använda den. Den nye påven Benedictus XVI har alltså fått en helt ny egen ring med hans eget vapen på. Den ringen använder han som sigillstämpel.

Det har emellertid visat sig att ringen ur hälsosynpunkt är skadlig. En del hängivna katoliker formligen dreglar och slickar ringen, som därmed kommit att sprida sjukdomar.

Dr Gregory T Mullet vid Världshälsoorganisation WHO lär till och med ha sagt att AIDS och fågelsjuka är svåra hot, men att påvens ring är etter värre vad spridning av sjukdomar beträffar.

Påvens ring omtalas för första gången på 1200-talet, men den kan naturligtvis ha existerat dessförinnan.

Ordenssällskap brukar också ha särskilda ringar. Det gäller inte minst de ordenssällskap vi har i Sverige.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22