Så agerar en privatdetektiv!

Jan 16th, 2008 | By | Category: 2001-4, Artikel

Av Olov Svedelid

Prins Pierres, eller rättare sagt Fredrik Lindholms, Stockholmsdetektiven kom ut 1893 och anses vara den första riktiga detektivromanen på svenska. Men i min föga valkiga näve håller jag en kriminalare från ett decennium tidigare, alltså utgiven 1883: Stockholmsinteriörer av Janne Bruzelius.

För all del. Den är ingen roman utan noveller, och utgångspunkten är att huvudpersonen, polisdetektiven – håll i er – Hejdemar Filén i början sitter och går igenom anteckningarna om några av sina fall och som sedan kläs i litterär kostym. Boken är den andra i en samling noveller, detta är Stockholmsinteriörer del II. Om det blev fler känner icke vittnet. För att ytterligare reducera författarens status är inte berättelserna särskilt brottsbetonade utan är mer tänkta som samhällsbilder.

Moralisk ruttenhet

På baksidan citeras Arboga Tidnings recension av den första samlingen: “Vi ha här en realist af renaste vatten. Det fordras mod att följa honom på hans vandringar i de rikes salar eller i lastens nästen och se att den moraliska ruttenhet som han obarmhärtigt blottar. Men den starke skall draga nytta deraf; han skall manas till en ädel kamp mot eländet.”

Den gode Hejdemars anställningsförhållanden vid polisen tycks vara ganska lösa, mer en frilansare än löneslav. “Hejdemar Filén var detektiv. Ingen visste om det, inte ens hans förtrognaste anade det. De voro blott tre som delade hans hemlighet: chefen för detektiva polisafdelningen, hans sekreter och doktor Bernhard Grundström.” Så ger författaren oss en lektion i hur det det är att vara detektiv:

“Förställningsförmåga är förstå villkoret för att med framgång kunna fungera som detektiv. En detektiv behöfver vara minst lika god skådespelare som någon av dem, hvilka uppträda på tiljan. Ja, detektiven har till och med en långt svårare uppgift att lösa, ty nog är det ofantligt mycket lättare att anlägga en mask för teatern, än en dylik för gatan, och hur mycket lättare är det icke att framsäga en instuderad roll, än att improvisera en sådan. Enär nu den hemlige polisagenten endast användes vid sådana diskreta tillfällen, då man i saknad af bevis nödgas, så att säga, ‘lista’ sig till omkring på stadens gator och krogar. Med andra ord, detektiven är de stora städernas kameleont, han saknar aldrig lokalfärg. I Paris, London och New York finner man de skickligaste detektiverna, Stockholm deremot äger blott ett fåtal.”

Bland dessa fåtal i kungliga huvudstaden var vår hjälte säkert en av de främsta. Så här beskrivs hans yrkesgärning: “Med lif och lust, ett skarpsinne och en outtröttlighet, som väckte hans förmans beundran, egnade sig Hejdemar Filén åt sitt maktpåliggande kall. Ingen förstod som han att ända till det otroliga förvandla sin yttre menniska, förställa sin röst, sin gång, sitt sätt, med andra ord – hela sitt väsen.

Den som uti Blanch’s café, midt i en klunga ‘blomsterlökar’, såg den glade ‘Hej finkeli’ med uppvridna mustascher och hatten på nacken, höja sin ‘postis’, skämta och vitza, han skulle haft svårt att i honom igenkänna den bleke, svartklädde mannen med den kala hjässan, slätkammade håret, blåa glasögonen och dystra, nedslagna minen, som regelbundet hvarje söndag, med sin sängbok under armen, framåtlutad och med långsamma, afmatta steg nalkades sin plats i Bethlehemskapellet. Lika lite skulle man i trashanken, som med smutsiga händer och släpig gång sägs stryka omkring på broar och krogar, kunna igenkänna Hejdemar Filén, der han nu med en verldsmans sätt och hållning, insvept i en elegant morgonrock, lutade sig över skrifbordet.”

Man undrar vilka dessa “blomsterlökar” var för figurer? Och vad var “postis” för innedryck? Det skulle kräva en detektiv att finna ut svaren men eftersom Filén rimligen bör ha gått till sina fäder blir dagens upplaga för dyr att arvodera.

Det detektiva sättet att arbeta 1883 är en sorgligt försummad konst i dag. Varför inte ta upp gårdagens kunskaper på Polishögskolan? Tänk om t.ex. Hans Holmer klätt ut sig till gammal kurdisk kvinna och blandat sig med gruppen kunde kanske Palmemordet vara löst. Eller om Säpochefen förvandlat sig till vandrande pinne i Wennerströms trädgård kunde han kanske avslöjats långt tidigare.

Är boken läsvärd? Njaaääee, tid är en dyrbar och snabbrinnande ägodel, välj något annat. Är den läsbar? Kan vara som korta dokument över en era för länge sedan, men bättre finns. Dessa lastens brunnar eller nästen är grunda och lasten klen; möjligen hade arbogarecensenten en alltför uppjagad fantasi om vilka hemskheter som skedde bakom den slemma storstadens mörka fasader.

Men då och då glimtar det till av äkta indignation särskilt när de minsta i samhället tvingas in i situationer som ter sig som mardrömmar, de kommer inte ut och måste acceptera öden som är helt emot den egna naturen, där visar Bruzelius lejonklon. Synd bara att det inte blev så mycket mer lejon än en klo!

Roligt på ett modest sätt är det att ta del av uttryck och vändningar från ett äldre språkbruk – Bruzelius var ingen oäven återgivare av olika klassers och yrkens sätt att tala. Böjningar av en del verb ter sig också märkligt lustiga. Bokens sista rad är en replik med en supinumform av “tiga” och som jag aldrig hört förr:

“- Djefvul! – har jag inte tegat länge nog!”



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22