S.A. Duse: Våghalsig äventyrare på isarna – Sveriges förste deckarförfattare (?)

Mar 16th, 2010 | By | Category: 2004-1, Artikel

Major Samuel August Duse (1873-1933) var under åren 1895-1917 verksam som officer vid Norrlands Artilleriregemente i Östersund. 1907 hade han gift sig i Östersund med Ellen Amalia Dahlén från Sundsvall. Från 1913 och framåt skrev och översatte major Duse detektivberättelser. På den tiden var detektivgenren någonting nytt. I efterhand har Duse genom sina detektivberättelser kommit att kallas Sveriges förste deckarförfattare, eller till och med, som i förlagsannonserna, Sveriges Conan Doyle. Duse kom att skriva inte mindre än fjorton detektivromaner med advokaten Leo Carring som huvudperson.

Duse gifte sig i Östersund och var under många år verksam vid Norrlands Artilleriregemente. Han var en mångsidig och driftig officer och människa, som så många andra kring förra sekelskiftet. Duse var vetenskapsman och författare och dessutom föreläsare, skulptör och målare. Dessutom var han en mycket berest man som åren 1922-1927 var ordförande i Travellers Club.

Till sydpolen 1901

Majorens viktigaste resa var som kartograf i Otto Nordenskjölds sydpolsexpedition 1901-1903. Resan över Antarktis isar blev av betydelse för Duses författarskap. I en skrift som utgavs av Svenska Författarföreningen 1921 berättar han hur antarktisresan var nära att sluta i tragedi. Den farliga färden över Sydhavets isar och Antarktis glaciärer nådde sin ”kulmen under den ohyggliga övervintringen vi tvingades till i Hoppets vik. Vart man vände sig hade man polarvinterns mörka, stirrande tomhet med svält och köld och umbärandes av alla slag.”

Några år senare gifte sig Duse i Östersund med Ellen Amalia Dahlén. Vid samma tid utkom reseskildringen Bland pingviner och sälar (1905). I den berättar Duse om den äventyrsfyllda sydpolsexpeditionen och den ofrivilliga övervintringen vid Hoppets vik med viss självironi.

Han var inte alls orolig över att i ett par år tvingas byta artilleristlivet i Östersund mot ovissheten i Antarktis. I stället var han ”öfverlycklig” att slippa den lilla garnisonsstadens tristess.

Strandsatta på grund av storm

När de kom fram steg en grupp ur besättningen i land och upprättade ett läger där de kunde utföra vetenskapliga observationer. Deras fartyg Antarctic fortsatte norrut. När detta återvände till sommaren för att hämta de landsatta stormade det så att det var omöjligt att nå lägerplatsen. S. A. Duse och hans kamrater polarforskaren Johan Gunnar Andersson och matrosen T. Grunden väntade länge men till sist packade de en släde och sökte sig fram över isen till en station där de hoppades bli undsatta. De upplevde svåra umbäranden och lyckades aldrig nå stationen. Då vände de tillbaka till landstigningsplatsen för att vänta på Antarctic. Men det kom inget fartyg. Antarctics hade dem ovetande förlist i packisen i närheten av Joinvilleön.

Plågade utan värme

Männen plågades under hela den antarktiska vintern i en stenkoja som tätats med snö Och is. De hade ingen riktig värmekälla och det var plusgrader mycket sällan. Allt de hade att äta var pingvin och säl. Efter ett halvår i smuts och köld och med utslitna kläder och skor stod de inte ut längre. De tre försökte än en gång nå fram till expeditionens vinterläger. Där träffade de expeditionsledaren Otto Nordenskjöld, som inte kände igen de skäggiga och smutsiga nykomlingarna.

Expeditonen räddades till sist av ett argentinskt undsättningsfartyg. Då hade en av dem avlidit i en sjukdom.

Blev av med benet

Sviterna av dessa umbäranden gjorde att Duse tvingade amputera ett ben. Detta kompenserades kanske av att han fått både ett berg och en vik uppkallade efter sig: både Mount Duse och Duses bukt hittar man i South Georgia på Antarktis. Där finns också sjön Lago Nordenskjöld.

Väl hemma igen skrev han om vedermödorna i boken Bland pingviner och sälar. Denna bok gjorde honom berömd. Det var också tiden i Antarktis som gav honom idén att börja skriva sina för tiden invecklade detektivhistorier. Senare förklarade han att om han haft papper och penna i den påtvingade sysslolösheten skulle han redan där ha fördrivit tiden med att skriva detektivberättelser.

Romaner i Stockholmsmiljö

Duses romaner om Leo Carring utspelas ofta i Stockholm. Men några av hans tidigaste noveller och detektivberättelser, översatta från andra språk, skrevs när han var officer vid artilleriregementet i Östersund. År 1907 lät han Östersunds-Posten publicera hans detektivhistorier under pseudonymen Sam Sellén. Ingen vet var berättelsernas ursprung låg veta. Alla intriger var troligen inte hans egna.

Intrigerna i böckerna om Leo Carring sägs uppvisa stora likheter med kriminalromaner som skevs av tysken Paul Rosenhayn.

Duse kom att fortsätta med att kombinera egna och lånade handlingar i de fjorton detektivromaner han skrev med Leo Carring som huvudperson. Stilettkäppen från 1913 anses vara en av de bästa och den kan man fortfarande låna på bibliotek, visserligen endast som fjärrlån. S. A. Duses detektivromaner nådde hyfsade upplagor under 1910- och 1920-talen.

Trots att Stockholmsdetektiven av Fredrik Lindholm [pseud Prins Pierre] kom tidigare finns det många som betraktar Major Duse som Sveriges förste deckarförfattare.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22