Ryska revolutionen inom den kriminella litteraturen är mycket dåligt känd i väst

Sep 19th, 2009 | By | Category: 1995-3, Artikel

Av ODD MAGNAR SYVERSEN

Jag stannar vid ett av de många bokborden på gatan i Moskva, inte långt från Kreml. ”Bokhandelns” ägare behövde bara en sekund på sig för att identifiera mig som utlänning och vill nu absolut sälja ett praktverk om ryska katedraler. Jag avböjer hövligt, men klargör mitt intresse för kriminallitteratur,

– Har ni inget sådant, droug?

Han tar fram en rysk utgåva av en J.H. Chaseroman.

– Njet, säger jag. Njet, rysk litteratur!

Då blir han ivrig. Så ivrig att min tolk Olga måste träda till och det blir en halvtimmes konversation om detta. Nu ser han mig inte längre som dollarturist. Jag har blivit intressant.

Jag vandrar därifrån med en plastpåse full av böcker, allt från en Dostojevskij-utgåva som sett bättre dagar till ”Rousskij Transit” av Barkovskij/Izmajlov – en riktig rövarhistoria om Afghanistanveteranen Boyarov, Rysslands svar på Rambo. Genren är bred, också här.

En liten tid efter Moskvabesöket gick jag till en av Oslos större boklådor och frågade den blida damen där vad hon kunde erbjuda mig av nyare rysk kriminallitteratur. Hon såg oförstående på mig.

Handfasta bevis

Jag skall inte göra mig märkvärdigare än jag är. Visst kan jag läsa kyrilliska bokstäver – men till min sorg behärskar jag bara mikroskopiska brottstycken av det ryska språket. De böcker jag anskaffade i Moskva köpte jag närmast för att äga handfasta bevis för att ryska deckare alls existerar. De romaner som nämns i denna artikel har jag bara läst när det finns översättningar till tyska (ett par på skandinaviska språk). Informationer har jag i övrigt inhämtat ur K. Arne Bloms artikel ”Ryssen som samlar världen” i Sydsvenskan 23 juni 1989, från en rad tyska artiklar och en tysk avhandling i ämnet, samt genom samtal med ryska författare och förläggare hösten 1994.

Philip Kerrs roman ”Dead Meat” – spunnen kring maffiaverksamheten i St. Petersburg – förelåg som ”Daukjøtt” på norska för cirka ett år sedan. Boken fick välförtjänta rosor av recensenterna. Den är välskriven, författarens miljöbeskrivningar verkar tillförlitliga. Kanske gjorde Kerr en studieresa till Ryssland innan han skrev sin bok. Och temat är, dessvärre, högaktuellt. Jodå. Kerr vet vad han skriver om och han kan skriva. Men efter att ha läst boken satt jag där med en obesvarad fråga: när vi nu serveras en kriminalroman som i sin helhet har handlingen förlagd till Ryssland – varför i fridens namn måste den då vara författad av en engelsman? För det skrivs krim i Ryssland, mycket krim, till och med bra krim. Men den översätts inte.

Varför är det så?

Jag tänker instinktivt på ett väsen. Som trygghetsväsendet eller bankväsendet – väsen som i min fantasi, när jag ännu var en pojke, framstod som grå troll med spetsiga hörntänder och stor makt. Jag funderar på om det inte för femtio år sedan, eller däromkring, placerades ett sådant väsen någonstans djupt inne i den skandinaviska förlagsvärlden. Ett mäktigt väsen, ett väsen som fortfarande är i full aktivitet, ett väsen som bestämmer vilka utländska kriminal- och spänningsromaner som skall utges hos oss. Misstanken om väsendets existens finns, eftersom vi översvämmas av litteratur som översatts från engelska. Självfallet innehåller denna oändliga bokflod mycket gott, men den för också med sig åtskilligt av sopor – böcker som vi mer än gärna kunnat klara oss utan. Varför skall vi hållas ovetande om att det finns förstklassiga kriminalförfattare på andra håll än i England och USA

Brott och straff nästan först

Den ryska kriminallitteraturens historia började 1866, då den skrivglade skolläraren Aleksandr Andreevitj Skljarevskij (1837-1883) publicerade novellen ”Opetyj” (Den oförbätterlige) i tidskriften Delo. Samma år utgavs förresten Fjodor Dostojevskijs ”Prestuplenije i nakazanije” (Brott och straff), av många sedd som en av de mest framträdande psykologiska kriminalromanerna.

Skljarevskij var mycket produktiv. Han skrev sexton detektivromaner och ett okänt antal noveller och har kallats Rysslands svar på Emile Gaboriau. Skljarevskij blev så berömd för sina kriminalberättelser att han under en tid engagerades av myndigheterna som utredare i kriminalfall!

Då Anton Tjechov – under pseudonymen Antosjka Tjekonte – åren 1884-85 skrev följetongen ”Drama na ochote” (Ett jaktdrama) för St. Petersburgtidningen Novosti Dnja, var den avsedd som en parodi på Skljarevskijs verk. Men romanen blev nyskapande inom kriminalgenren, eftersom Tjechov lät berättaren, ”jag”, vara mördaren (något som 1909 togs upp av Stein Riverton och senare av Agatha Christie).

Rövarhistorier

Märkligt nog fick aldrig Skljarevskij någon riktig efterföljare i genren. Efter bolsjevikernas maktövertagande 1917 blev det nästan ingen kriminallitteratur skriven i Ryssland/Sovjetunionen. Undantaget var några rövarhistorier som senare kom att kallas ”de röda Pinkerton-detektiverna”. Veniamin Aleksandrovitj Kaverin skrev sin ”Konec chazy” (Rövarkulans ändalykt) år 1925, Leonid Iljitj Borisov kom med ”Chod konem” (Schackdraget) och Mariétta Sergeevna Tjaginjan skrev- under pseudonymen Jim Dollar (!) – romanen ”Mess-Mend, ili jaki v Petrograde” (Skapa ordning i kaos eller en yankee i Petrograd) vid samma tid. Boken, som är en underfundig parodi, översattes för övrigt till tyska 1987.

Mellan åren 1930-1953 fanns det över huvud taget ingen plats för genren i sovjetlitteraturen, den var förbjuden, den ryska kriminallitteraturen var död. Poe och Conan Doyle var tillgängliga i översättning, men alla andra utländska författare var olovlig läsning.

Ideologiska deckare

Efter Stalins död blev det åter tillåtet att skriva krim i Sovjetunionen. Myndigheterna erkände att publiken gärna ville läsa om hjältedåd och därför tilläts kriminallitteraturen. Därmed inte sagt att allt var ”fritt fram”. En kriminalroman skulle verka moraliskt upplyftande på läsaren, förmedla ideologi…

Uppmjukningen kom till stånd kort efter Stalins död. Den 14 november publicerade V. Koroteev i Litgazeta en artikel där han påpekade bristen på spänningslitteratur. Artikeln åstadkom en lång debatt. Sedan kom böckerna.

Nikolaj Tjspanov blev först. Han hade skrivit romaner tidigare och några av dem kan med lite god vilja räknas till kriminalgenren. Men verklig kriminalförfattare blev han 1955, då han gav ut två berättelser om sin hjälte Nil Krutjinin. Kritikerna slaktade böckerna, men Tjspanov fortsatte på samma väg. Kort därefter kom författare som Arkadij Adamov (polisman från början), Anatolij Bezuglov, Jurij Klarov och Lev Tjejnin att göra honom sällskap.

De var alla mycket produktiva och verksamma fram till 70-talet. Att läsa enstaka romaner av dessa författare i dag är som att studera det kalla kriget genom en bakvänd kikare.

De allra flesta sovjetiska kriminalromaner från perioden 1955-1965 syddes över samma läst:

• Brottet fick inte vara för komplicerat. Ett ”enkelt mord” räckte emellertid inte, det måste åtminstone kopplas ihop med ett rån eller allra helst en ekonomisk förbrytelse.

• Detektiven skulle vara en man med fin framtoning, en som i allt samarbetar med sina överordnade och kolleger och i enlighet med sin socialistiska moral. Detektiven fick gärna ha högre utbildning, men inte vara så mycket klokare än genomsnittsläsaren.

• Upplysningar från allmänheten – och detektivens intuition – underlättade lösningen.

• Förbrytaren måste tillhöra en liga. Dess medlemmar skulle gripas en efter en – chefen sist.

Förbrytaren skulle helst vara av icke-proletär härkomst, leva ett omoraliskt liv och gärna hemfallen åt alkoholmissbruk.

• Bifigurer och vittnen skulle representera ett så brett socialt spektrum som möjligt. Partitoppar och officerare skulle dock hållas utanför…

Bröt reglerna

Arkadij Adamov blev först att bryta mot dessa regler. I hans roman ”Sled lisicy” (Rävens spår) från 1965 märks en tydlig påverkan från västeuropeisk kriminallitteratur. I denna och Adamovs senare romaner än förbrytarna som ytligt sett är högt respekterade sovjetmedborgare, men som avslöjas som korrupta och kriminella. Adamov fick flera efterföljare, till exempel bröderna Strugackij och B.L. Vasiljev. År 1967 debuterade två av Rysslands mest framträdande kriminalförfattare någonsin; bröderna Arkadij (född 1931) och Georgij (född 1938) Vajner. Den förstnämnde är egentligen advokat, hans bror journalist. Vajner-bröderna skriver alla sina böcker ihop, och de har varit i genrens alla hörn och bevisat att de behärskar allt.

Debuten hette ”Tjasy dlja mistera Kelly” (Klockor till Mr. Kelly): En sovjetisk fabrik har lyckats framställa armbandsur som är av bättre kvalitet än de bästa schweiziska. Romanen handlar om ett försök att smuggla ett stort parti stulna ur till väst

Nästa roman ”Ostjupdju v polden” (titeln är närmast oöversättlig, närmast blir det ”Att känna sig fram vid middagstid”) är emellertid en utpräglad ”whodunit” och handlar om mordet på en ung kvinnlig journalist. ”Ja, sledovatel” (Jag, utredningsledaren) från 1969 är utformad som en dossier och består av 84 aktstycken – protokollsutdrag, brev, telegram osv. – där den namnlöse ”jag” utreder dråpet på en ung sjöman på Krim. I följande Vajner-bok, ”Gonki po vertikali” (Vertikalt lopp), är huvudtemat en förbrytares sociala isolering. ”Vizit k Minotavru” (Besök hos Minotaurus) är en ren skräckroman . Och så vidare och så vidare… Deras kanske bästa romaner är ”Era miloserdija” (Barmhärtighetens tidsålder), 1975, och ”Lekarstvo dlja Nesmejany” (Medicin för Nesrnejana), 1978.

Semjonov mest framstående

Andra bra kriminalförfattare från 60- och 70-talet är Olga och Aleksandr Lavrov, Leonid Slovin, Stanislav Rodionov – som debuterade 1971 och kom med sin utmärkta roman ”Dopros” (Förhöret) 1975 – och slutligen Likolaj Leonov, vars roman ”Traktir na Pjatnikov” (Krogen på Pjatnickaja-gatan) från 1978 framhålls som ypperlig.

Den mest framstående av alla ryska kriminalförfattare var Julian Semenotvitj Semjonov (1931-1993). I en intervju 1989 sade han om sitt och sina närmaste kollegers författarskap: ”Kriminalgenren är mycket farlig för den sovjetiska regeringen, på grund av att den beskriver och analyserar brott, straff och samhälle… Kriminalromanen är ett mycket demokratiskt verktyg, en liberallitteraturgenre. I våra böcker försöker vi säga sanningen om samhället, så som vi uppfattar sanningen och samhället… Vi skriver inte tendensromaner med slogans mot kapitalismen. Vi skriver om livets dramatik, om tragedier men också om glädje, om människor här och nu”.

Semjonov blev ohygglig populär i Sovjetunionen och hans verk är fortfarande mycket efterfrågade i Ryssland. Han var personlig vän till Michail Gorbatjov.

Semjonovs far var jude och modern – som fortfarande lever i Moskva – är ryska. Familjen blev offer för det stalinistiska systemet. En farbror greps 1937, fadern tio år senare – båda förklarades som statsfiender. Fadern släpptes fri först efter Stalins död. Semjonovs uppväxt var sannerligen inte lätt och i hans egna upplevelser ligger nog förklaringen till att han gärna arbetade in Stalinepokens rädsla i sina romaner. En av Semjonovs förbrytargestalter – Aleksandr Romin – är son till en generalmajor i KGB, vars ”händer var besudlade av ärliga kommunisters blod”.

Språkbegåvning

Den universitetsutbildade Semjonov talade flera orientaliska språk flytande och översatte bl.a. kinesisk litteratur till ryska. En tid var han lärare vid Moskvas universitet med afghansk litteratur som specialitet. Senare valde han journalistiken. Han arbetade länge för Ogonek och Smena, och tillbringade bl.a. en period som krigskorrespondent i Vietnam. Han bodde också länge i Kabul och reste för övrigt mycket i världen.

Semjonov debuterade som författare 1955 och gjorde de närmaste åren försök inom kriminalgenren, men till att börja med väckte hans böcker ingen större uppståndelse. Hans polisroman ”Petrovka, 38”, skriven som följetong 1963 och utgiven i bokform året därpå, blev emellertid en braksuccé. Bokens titel är identisk med adressen till Moskva-milisens högkvarter. Romanen kom i en rad upplagor, bearbetades för teatern och spelad på mer än hundra scener i Ryssland.

Semjonov skrev över fyrtio böcker. Bland dessa finns en serie med handlingen förlagd till andra världskriget och handlar om den tyske SS-översten Stirlitz, som i verkligheten är sovjetisk agent. Den första boken om Stirlitz filmades 1976 och senare gjordes en TV-serie om agenten. Serien i tretton episoder har gått åtskilliga gånger i repris i rysk TV och är fortfarande lika populär.

Flitigt översatt

Semjonov är ett undantag när det gäller översättningar av rysk kriminallitteratur. ”Petrovka, 38” blev på bara några få år översatt till femton språk. Redan 1965 utgavs den i USA och England och den kom på danska 1966. En svensk utgåva följde 1990 på nu avsomnade förlaget Illustris. Det finns de som menar att denna bok hör hemma bland väldens hundra bästa kriminalromaner.

Framgången ledde till att också den första boken i Stirlitz-serien, ”Semnadcat mgnovenij vesny” (Sjutton ögonblick om våren), också översattes till flera språk, bl.a. kom den på svenska 1980 och på norska strax därefter. Men Stirlitz slog inte i väst, så det blev bara denna enda. Av Semjonovs övriga produktion är bara tre böcker utgivna i Västeuropa: “TASS upolnomotjen zajavitj …” (TASS har bemyndigats kungöra…) från 1979 föreligger i en bra tysk översättning som “Die Würfel fallen in Moskau”, utgiven 1985, och på engelska som ”TASS is authorized to announce…” 1987. En senare tysk utgåva ”Moskau: Streng geheim”, 1989, är översatt efter den engelska utgåvan, och rekommenderas icke.

Svårigheterna med att genomföra glasnost och perestrojka utgör ramen för ”Intjenjer Gorenkov” (Ingenjör Gorenkov), ett av Semjonovs sista arbeten.

Denna utmärkta thriller föreligger på franska som ”L’Ingenieur Gorenkov” (1990) och på tyska som ”Der Fall Gorenkov” (1991). Och, under över alla under: som enda förlag i väst (?) gav norska Cappelen 1993 ut en av Semjonovs sista böcker, ”Taína kutueovskogo prospekta”. Romanen är till och med översatt från ryska. Norsk titel: ”Hvem drepte Soja Fjodorova”. Bravo, Cappelen!

Julian Semjonov dog för två år sedan, bara 62 år gammal. Han är begravd på hjältekyrkogården Vagankov utanför Moskva.

Återväxten finns

Av senare ryska romaner kan nämnas Vladimir Makanin: ”Pogonja” (Förföljelsen), 1979. Vladimir Fjodoroviij Tendrjakov: ”Rasplata” (Avräkningen), 1979, Vladimir Dmitrivitj Dudinzev ”Belye odezhdy” (Vita klädnader), 1987, och Aleksandr Kabakovs lilla roman ”Nevosvratjtjenez” (1990). Den sista föreligger i norsk direktöversättning från ryska som ”Ingen vej tillbake” (Gyldendal, 1990).

En av Semjonovs arvtagare, och samtidigt en av Rysslands populäraste kriminalförfattare i dag, är Boris Roudenko, född 1950. Han var kaptenlöjtnant (jo, det heter faktiskt så!) hos polisen när han började skriva 1977 – och nu är han författare och journalist på heltid. Han har skrivit en lång rad noveller och gett ut åtta böcker. Hösten 1994 kom sex av hans kortromaner i bokform under samlingstiteln ”Vsjegda v tsene”, som väl bäst kan översättas som ”[Priset är] alltid för högt”. Denna tegelstensroman trycktes i 100.000 exemplar och såldes slut på några få dagar. Väl att märka då att boken endast såldes i Moskva. Distribution av böcker från huvudstaden till andra delar av landet är försvårad, för att inte säga omöjliggjord, av de höga fraktkostnaderna.

I ” Vsjegda v tsene” är temat detsamma som hos Kerr – den ryska maffians terrorhandlingar. Är måhända Roudenkos bok bättre än Kerrs? Ger den möjligen en riktigare bild av tillståndet? Men hur skall vi i det som kallas väst någonsin få veta det?



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22