Runchiffer före deckargåtornas tid

Sep 4th, 2009 | By | Category: 2002-2, Artikel

Chiffer, gåtor och svårtolkade uttalanden som mördade personer gör innan de dör hör till den rekvisita som deckare, thrillers och äventyrsböcker excellerat i. Sherlock Holmes ställs inför chiffer. Jules Verne kör med runinskrift i Till Jordens medelpunkt. Våra förfader var inga deckare, men de gillade gåtor och chiffer. Lönnrunorna på Rökstenen har till och med dykt upp i böcker om kodernas historia. I den poetiska Eddan tar jätten Vaftrudner i dikten Vaftrudnesmål besök av Oden som kommer inkognito. De båda herrarna testar varandra med frågor. Mot slutet kör Oden med en gåta, som bara han själv och ingen annan kan veta svaret på. Här i Björn Collinders tolkning:

Mycket for jag,

mångt har jag frestat,

mången makt har jag rönt;

vad sade Odin

i örat på sonen

innan han uppsteg på bålet?

Paradoxalt nog så löser Vaftrudner nu gåtan om vem gästen är genom att han inte kan svara på den fråga som Oden ställer.

Vaftrudner:

Det vet ingen

vad du en gång

sade i örat på sonen:

Sonen är naturligtvis Balder. Oden som druckit av skaldemjödet är runkunnig som få och runorna har – jämfört med hur vi använder vårt nutida skriftspråk – i ovanligt hög utsträckning på olika sätt använts för chifferbruk i magiska sammanhang under den uråldriga 24-radiga runradens tid, under vikingatidens 16-radighet samt även under medeltiden.

Hur gamla är runorna? Eftersom danska fynd visar att de var fullt utbildade redan under det första århundradet efter Kristus, så kanske teorin att de föddes cirka 300 f. Kr. har fog för sig. Att de användes i magiska syften är helt klart och att det därvid ingick chiffer är också säkert. Runalfabetet kallas fuþark efter de första stavarna i runraden och bokstaven þ representerar th, som vi har i engelskans the.

Om man tar bort det inledande f-et och lägger det sist i runalfabetet, så får man en uþark, Det var Sigurd Agrell i Lund som i lärd nit kom på det chiffer som baseras på uþark-en, men det tycks bara ha tillämpats på enstaka texter skrivna med den äldre runraden. Metoden är nämligen så pass knuten till den 24-radiga runraden att den efter den samnordiska synkoperingen och övergången till den 16-radiga runraden inte längre gick att tillämpa.

Agrells Runornas talmystik och dess antika förebild (Gleerup, Lund 1927) är en lärd och ifrågasatt orgie i bokstavsmagi, trollrunor, talmystik, chiffer och besvärjelser, som Agrell menar har sin grund i bland annat Mithradyrkan. Här skulle svenska deckarförfattare av den klurigare kategorin kunna hitta uppslag till mysterier av de mest skiftande slag, men kunskapen på området är förmodligen inte så stor. Det är knappast en slump att svenska poeter aldrig skriver på det komplicerade fornnordiska versmåttet drottkvätt men däremot gärna ägnar sig åt den i alla avseenden enklare japanska versformen haiku.

Rökstenen i Östergötland bär på världens längsta runinskrift och har en hel del på sitt samvete. Mycket har skrivits om denna fullklottrade supersten. Pedagogiskt sett och mest lättillgänglig för oss lekmän är kanske Conny L A Peterssons Rökstenen Varins besvärjelse (Noteria förlag, Klockrike 1991). Stenen bär på sin yta vårt lands äldsta bevarade dikt, avfattad på versmåttet fornyrdislag. Den stoltserar vidare med alla tänkbara former av runor och lönnrunor. Och även om vi nu på det stora hela taget nästan anser oss veta vad som står på stenen (ett resultat av att otaliga forskare gnuggat sina geniknölar i hundrafemtio års tid), så är texten som den föreligger på nästa uppslag mytisk, mystisk och obegriplig i så måtto att de berättelser runmästaren anspelar på inte finns bevarade.

De olika utsagorna är ryckta ur sina sammanhang i ännu högre grad än de frågor kunskapstestaren Härnestam ställer i Jeopordy. Därmed förblir Rökstenen gåtfull, trots att alla dess lönnrunor tolkats. Detsamma kan sägas om texten på Sparlösastenen i Västergötland. Den saknar visserligen chiffer, men talar till oss med ett om möjligt ännu uråldrigare och obegripligare sug, som det är svårt att värja sig mot. Båda stenarna är från tidig vikingatid. Runkonsten kom under den fortsatte vikingatiden att utveckla sig i riktning mot minnesstenar utan en massa krångliga chiffer.

Men därmed var inte chiffren borta. I Bergen har man funnit medeltida runchiffer som är vansinnigt roliga och möjligen också uppfattades som kul när de gjordes. Det handlar om ”kodade” gubbar med skägg, där antalet strån i skägget anspelar på olika runbokstäver i rutharkens tre så kallade ätter. Gåtan är alltså väl förankrad i fornnordisk kultur och chiffer finns ristade i sten under mer än tusen år.

B.F.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22