Rövarmentalitet inom samhällets elit

Mar 6th, 2010 | By | Category: 2006-4, Artikel

Av Leif-Rune Strandell

Böcker om kapitalismens faror och kapitalisters uselhet finns det en hel del av. Debattböcker från vänster, deckare och thrillers i storfinansmiljö (för att inte glömma 007 och hans superskurkar som minsann inte brukar ha ont om pengar).

Det är inte lika vanligt att en man från den svenska storföretagsamhetens toppat skriver en roman där kapitalisternas onda gärningar avslöjas. Men i år kom den ut: Lars Berns Svart snö. Den bästa förklaringen och presentationen av författaren finns i bokens förord som vi återger här med författarens goda minne. Lars Bern har arbetat inom Volvo, varit vd för Ångpanneföreningen och chef för Wallenbergsfärens maktbolag Incentive, med mera. Men han är också aktiv inom Det Naturliga Steget, Cancerfonden och Cancer- och Trafikskadades Riksförbund. Han är ledamot av Kungliga Ingenjörsakademin. Detta är inte första boken han skrivit. 1993 kom Uthålligt ledarskap, 1996 Strategi för naturlig tillväxt och 2003 Humankapitalism. Fackböcker i all ära, men en del går inte att skriva där – romanformen är bättre.

– Och det var kul att skriva den, säger han. Kanske en fortsättning, han har en idé till en handling där läkemedelsindustrin finns med.

Under skoltiden drömde jag om att få utforska materiens innersta väsen. Mina förebilder var den tidens stora namn inom naturvetenskaperna. När jag tagit min studentexamen sökte jag mig därför till Chalmers Tekniska Högskola där jag började läsa teknisk fysik. Mötet med de människor som arbetade som forskare på fysikinstitutionen blev dock inte vad jag tänkt mig. Som tur var förde studietiden mig även samman med människor som var verksamma inom den svenska industrin. Jag blev övertygad om att jag nog skulle trivas bäst bland dem. Jag gjorde mitt val och lämnade den akademiska världen för att ge mig ut i näringslivet.

Kontakterna med industrins ledare kändes stimulerande och lockande. De faktorer som lockade mig mest inom näringslivet var möjligheterna att få vara med och skapa resurser samt föreställningen att kompetens och duglighet var avgörande för om man blev framgångsrik eller ej. För mig stod näringslivet i bjärt kontrast mot den trista ofta tärande offentliga sektorn där partibok och byråkratiskt myglande var framgångskonceptet.

Meningslöst att duga något till

Inom offentlig verksamhet var och är det meningslöst att vara dugande, de välavlönade toppjobben är ändå vikta för den politiska klassen. Jag upplevde hur sektor efter sektor inom det offentliga politiserades och makt- och chefsjobb hamnade i händerna på politiker utan en nödvändig kompetens för jobben. Jag hade själv en frustrerande upplevelse av denna skillnad mellan privat och offentligt när jag under några år på sjuttiotalet arbetade med ett samarbetsprojekt mellan Volvo och staten.

Visserligen var näringslivet en värld där några få chefer härskade nästan enväldigt. Men bristen på demokrati kompenserades av att den fria konkurrensen ändå garanterade att besluten fattades av dem som var mest lämpade, kände jag. Via marknaden kunde allmänheten utöva sitt inflytande över makten i näringslivet, det minskade risken för maktmissbruk, resonerade jag. Till att börja med såg det ut precis som jag föreställt mig. Många av den tidens företagsledare levde upp till min idealbild. Jag stormtrivdes inom industrin. Med tiden skulle det visa sig att jag blev tvungen att modifiera min världsbild en del.

Systemet förlorade sin glans

Jag lyckades bra och avancerade ganska snart till positioner där jag fick god insyn i maktspelet på den högsta nivån inom näringslivet. På vägen dit korsade min väg några stora och helt oförvitliga företagsledare. Av dem lärde jag mig mycket om etik och moral i affärer. Det såg dock inte alltid lika vackert ut som jag i min ungdomliga entusiasm föreställt mig. Precis som inom den politiska maktapparaten upptäckte jag hur näringslivets kärna var på väg att ruttna inifrån. Någon hade öppnat Pandoras ask och den måttfullhet och moral som tidigare präglat maktutövningen i näringslivet var inte längre lika självklar.

Ju närmare den högsta makten jag gjorde mina iakttagelser ju mer tappade systemet sin forna glans i mina ögon. Nepotism och kompisvälde började bli minst lika vanligt som inom det politiska etablissemanget. Personer som var direkt olämpliga som företagsledare befordrades till toppositioner baserat på nära relationer till obegåvade ägare. Många fuskade genom slarviga affärer och smarta bokföringstrick som fick företagen att se framgångsrikare ut än vad de verkligen var. Svaga styrelser och naiva journalister gick på tricken och höjde dessa fuskare till skyarna.

Förfallet och den snabbt växande korruptionen underlättades av röststarka aktier koncentrerade hos några få finansfamiljer. Det hela fick näring från ett snabbt växande sparande till pensioner och i andra fonder som tillförde systemet enorma ansiktslösa kapitalbelopp i form av röstsvaga aktier. Dessa pengar var och är nästan fritt disponibla för dem som kontrollerar de röststarka aktierna. Ordningen försvaras av socialdemokraternas ledare som låtsas företräda de stora pensionärskollektiven samtidigt som man hela tiden spelar under täcket med de största kapitalägarna.

Varför befrias rika från skatter?

Varför blev plötsligt de absolut rikaste befriade från förmögenhetsskatt medan vanligt folk, som efter decennier av hårt slit lyckats amortera av sitt hem, tvingas att betala både förmögenhets- och fastighetsskatt på samma hem? Varför försvarar sossarna ett djupt orättfärdigt system med röststarka aktier i händerna på några få förmögna familjer?

På några få år växte ersättningarna till de ledande direktörerna tusenfalt från miljonbelopp till miljardbelopp. Jag tänker till exempel på skandalerna i ABB, Skandia och Fortum. Inte i något av fallen motsvarades ersättningarna av någon prestation som gynnade ägare, anställda eller kunder. Det var ju snarast tvärt om. Den värsta skamfläcken var ABB, där en rad av Sveriges mest framgångsrika företag fick förstöras genom stolliga strategier, korruption och klumpigt handlag. Skandia gick från att vara Sveriges bästa försäkringskoncern till ett korrumperat skandalföretag. I Fortum utnyttjade ledningen en oligopolsituation för att kraftigt höja priser och vinsterna användes för att berikat direktörerna med mångmiljardbelopp. Staten har förblivit passiv. Man har själv gjort samma sak i Vattenfall.

Pensionssparare förlorade

Andra upprörande exempel på kapitalförstöring var utförsäljningen till reapris av två av landets absoluta toppföretag – Volvo Personvagnar och Astra. Volvo PV såldes till det nästan konkursfärdiga Ford när alternativet var ett samgående med det mycket framgångsrika Renault. I Astras fall har Aktiespararna räknat ut att aktieägarna (läs pensionsspararna) förlorat över 200 miljarder kronor på den utförsäljningen. Den socialdemokratiska regeringens börsintroduktion till överpris av Telia och det spolierade samarbetet med Telenor är ytterligare ett skandalöst exempel på plundring av vanligt folks tillgångar.

Det ansvariga socialdemokratiska statsrådet då är numera en mycket välavlönad direktör hos en av de ledande finansfamiljerna med stora intressen i ett stort konkurrerande telekomföretag. Han är bästa vän med statsministern.

I flertalet av de nämnda skandalerna har samma personer varit ansvariga. Det var rena turen att dessa personer inte lyckades slå ihop Scania med det som var kvar av Volvo, något som sannolikt hade förstört de företagen också. Ett företag som däremot överlevt är flygindustrin Saab tack vare en miljardrullning utan like till ett stridsflygplan som inte behövs. Priset är en avveckling av resten av det svenska försvaret som skulle ha behövts. Vice VD i Saab är en tidigare regeringsmedlem och SSU-ordförande. Pärlbandet av stolligheter och korrupta företagsaffärer har orsakat svenska aktiesparare, pensionssparare och skattebetalare enorma förluster som gjort var och varannan svensk betydligt fattigare.

På den politiska arenan har rofferiet fått sin motsvarighet i form av ett utbrett missbruk av skattemedel för att berika och försörja den snabbt växande röda adel som utvecklats runt socialdemokrati och fack. I korruptionsskandalen inom Systembolaget utkrävs ansvaret av underordnade tjänstemän som agerat i den goda tron att de politiska cheferna såg mellan fingrarna med den hantering som fått pågå opåtalad i åratal mitt framför deras ögon. Ansvaret ligger givetvis hos den röda adel som varit och är de högsta cheferna.

Röd adel ger förläningar

Andra liknande exempel är alla dessa obskyra och helt onödiga myndigheter som växer som svampar ur jorden. Välavlönade generaldirektörsposter och professurer delas ut som förläningar bland de röda adelsmännen.

Vi ser exempel på hur ledare ur arbetarrörelsen bosätter sig på herrgårdar och ogenerat frotterar sig med den krets inom näringslivet som man fördömer på partimöten. Fackombudsmännen köper dyra hyreshus i rikemanskvarter för arbetarnas konfliktfonder för att sedan dela ut de attraktiva lägenheterna till sig själva, släkt och andra inom den röda adeln.

Hot mot demokratisk utveckling

Vi är idag alla pinsamt medvetna om denna rövarmentalitet som brutit ut bland många inom samhällets elit. Förfallet kan dock obehindrat fortgå eftersom bristen på insyn gör att allmänheten har svårt att förstå vad som händer. Det förvärras av att allt för få opinionsbildare vill ifrågasätta dem som bär ansvaret. I den lilla svenska ankdammen med sina av den röda adeln kontrollerade media är alla mer eller mindre beroende av dessa personers gunst för att kunna arbeta och leva ett bra liv. Att det är så utgör ett allvarligt hot mot den demokratiska utvecklingen av vårt samhälle. Basen för den svenska välfärden var en gång ett konstruktivt samarbete under och efter kriget mellan arbetarrörelsens ledare och en handfull starka och ytterst kompetenta ledarpersonligheter inom svenskt näringsliv.

Själva fundamentet utgjordes av den så kallade Saltsjöbadsandan. Makten utövades med kompetens och moderation. Boken försöker skildra hur vi kommit från Saltsjöbaden till senare decenniers korruptionsskandaler.

Denna utveckling har sannolikt haft en stor betydelse för landets ekonomiska efterkälke under samma period. Den illustreras bäst av kronans katastrofala kräftgång. Nedmonteringen och plundringen av några av näringslivets kronjuveler har kunnat fortgå utan någon hörbar debatt.

Det som sker inom näringslivet har en mycket stor betydelse för utvecklingen av välfärden och maktfördelningen i samhället. Det borde därför vara angeläget ur demokratisk synvinkel att belysa denna slutna värld för att ge vanliga människor en djupare insyn i den krets där det i det tysta fattas viktiga beslut som påverkar deras vardag. Jag har länge saknat denna bredare debatt vilket är upprinnelsen till den här boken.

Ingen nyckelroman

Boken är ingen nyckelroman eller självbiografi. Jag har visserligen som nästan alla andra författare hämtat min inspiration från faktiska händelser och olika personers karaktärsdrag som jag har egen erfarenhet av. Mina egna upplevelser går igen i flera av rollgestalterna.

Dessa delar av handlingen har dock blandats med rena fantasier på ett sätt som gör att ingen händelse i boken gör anspråk på att berätta något som faktiskt har inträffat och ingen av de personligheter som figurerar i boken har någon entydig förebild i verkliga livet. Om det för läsaren råkar förefalla så är det rent slumpmässigt. Däremot skildrar boken ett uppdiktat skeende där något liknande har eller sannolikt skulle ha kunnat inträffa i det svenska maktetablissemanget som det fungerar.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22