Romaner om åklagare än bara en nåd att be om

Sep 19th, 2009 | By | Category: 1995-2, Artikel

Av KLAS LITHNER

Varför finns det så få böcker om åklagare, jämfört med det stora antal som handlar om kriminalare, andra poliser eller försvarsadvokater i huvudrollen – eller under senare år även böcker med domare som huvudpersoner.

Beträffande de angloamerikanska deckarna, som ju dominerar den svenska marknaden, finns det vad det gäller England en förklaring. Där har det tidigare, praktiskt tagel, inte funnits några heltidsanställda yrkesåklagare med livstidskarriär, förrän England och Wales 1986 fick ett landsomfattande åklagarväsen av internationell modell (Om detta har jag skrivit i artikeln ”England får nytt åklagarväsen” i Svensk Juristtidning 1986:624-631).

I till svenska översatta böcker har, såvitt jag vet, den nya organisationen endast behandlats av Frances Fyfield (pseudonym för åklagaren Frances Hegarty) i hennes hittills fyra böcker om den kvinnliga distriktsåklagaren Helen West, som tjänstgör i London och dess granndistrikt. För att får fram lite extra spänning sammanlever hon med en kriminalkommissarie, vilket ger upphov till intressanta roll- och könskonflikter.

Fyfields skildringar förefaller mycket trovärdiga. De visar på vissa brister i den nya organisationen, som dock inte på något säll kan jämföras med det gamla systemets defekter, där bland annat – som framgår av ett otal rättegångsdeckare – advokater tjänstgjorde som särskilt förordnade åklagare i större mål.

Genomgångsyrke i USA

Vad angår USA är min förklaring den att man i mycket stor utsträckning saknat yrkesåklagare så till vida att det varit ett genomgångsyrke för antingen nyutexaminerade jurister, vilka som en motsvarighet till en svensk tingstjänstgöring fått betalt för att lära sig arbetet, eller en födkrok för misslyckade privatpraktiserande advokater. Båda kategorierna har vidare hoppats på att bli utnämnda eller valda till domare och kanske sett ställningen som språngbräda mot en politisk karriär.

Om åklagarverksamhet i USA har jag skrivit en rad artiklar, bland vilka jag av utrymmesskäl endast nämner en, dock på ett svåråtkomligt ställe. I åklagarväsendets personaltidskrift Åtalet 7/85 s. 11 – 13 finns artikeln ”Världens största åklagarmyndighet”, som behandlar grevskapet Los Angeles. Denna myndighet gör anspråk på titeln med sina 686 åklagare och 1350 övriga anställda.

David mot Goliat

Det är troligtvis mer lockande, särskilt för en författare som skriver en yrkes- eller rättegångsroman i hopp om att få den filmad, att använda modellen pojken och jätten (eller David och Goliat) med försvararen som den lille och statens representant som den store. Ändå mer dramatik åstadkommer man genom att låta åklagaren och försvararen eller domaren, i strid med alla jävsregler, vara gifta med, skilda från eller sammanboende med varandra, eller vara far eller mor och dotter eller son, eller dödsfiender, helst av motsatt kön.

Det finns dock enstaka amerikanska romaner om Åklagare, som förtjänar ett hedersomnämnande. Bland äldre böcker kan jag hänvisa till Bernard Boteins icke översatta ”The Prosecutor” från 1958 och James Gould Cozzens ”När lagen griper in” från 1943. Den amerikanske advokaten, åklagaren och domaren John Donaldson har vidare under pseudonymen Robert Travet skrivit ett par rättegångsromaner och en intressant memoarbok från sin tjänst som åklagare i Michigan, men, så vitt jag vet, ingen åklagarroman.

Bland böcker från senare år, som jag recenserat för Bibliotekstjänst eller Skånska Dagbladet, kan jag endast berömma Scott Turow, som på grundval av egna yrkeserfarenheter skrev ”Misstänkt” (1988), nyutgiven under titeln ”Misstänkt för mord” (1990) i samband med att den filmades.

Obruten mark i Sverige

För Sveriges del kan jag hänvisa till ett berömt uttryck, som ofta används för att karikera falska liberaler, nämligen ”Flera av mina bästa vänner är negrer, judar” eller någon annan grupp med låg status. För egen del kan jag säga ”Flera av mina bästa vänner är åklagare och nästan alldeles normala människor”, mot bakgrund av en 34-årig yrkesverksamhet och omfattande studier av åklagarverksamheten, som bland annat resulterade i en doktorsavhandling i kriminologi.

Det finns emellertid några svenska böcker, där det förekommer tämligen normala åklagare, men i allmänhet mera som en funktion än som en person eller karaktär. Några undantag är dock den i flera böcker av Maria Lang förekommande landsfogden i ”Skoga län”: den i tidigare böcker av Elisabet Kågerman skildrade stadsfiskalen i en liten stad i Norrland, som i likhet med familjen Store nyttar söderut: den något osäkre tf landsfogden i H-K Rönbloms ”Tala om rep”; de grinige landsfogden i Flera av Jan Olof Ekholms tidigare böcker och de mera kuriösa klagarna i Stockholm i böcker av Sjöwall-Wahlöö, Olov Svedelid, Lena Holfve och Hans Holmér.

Vi väntar dock fortfarande på den stora svenska åklagarromanen, gärna inspirerad av de kända fallen Sala, Fjugesta, Södertälje, Palmemordet eller Johan Asplund, men förlagt till nutid. Med sin yrkes- och författarerfarenhet borde Jan Linders ligga närmast till för att skriva den.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22