Robert Karjel: Debuten gav mersmak –ny thriller ute i höst

Jan 1st, 2009 | By | Category: 1999-2, Artikel

Av IWAN & MARGARETA MORELIUS

En vacker och rätt varm och skön eftermiddag välkomnas vi av hela familjen Karjel – det är barn och hustru Ingela samt Berner-Sennerhund plus Roberts trevliga föräldrar som är på besök när vi anländer till deras villa i utkanten av Tyresö. Solen skiner och alla sitter i trädgården och dricker kaffe.
Men Robert föreslår att vi gör intervjun på övervåningen för att sitta ostörda. När vi bänkat oss i fåtölj och soffa med kaffe och cider framför oss på bordet ställer jag min första fråga:
DAST: Du har varit stridsflygare men har nu övergått till att vara marinhelikopterpilot. Vad är den egentliga skillnaden?
KARJEL: En stridsflygare flyger ett jetflygplan. Jag flyger numera helikopter. Det är den stora skillnaden. Förut var jag vid Flygvapnet men nu flyger jag för Marinen, Flottan och Kustartilleriet.
DAST: Innebär detta en stor skillnad för din del?
KARJEL: Ja, man kan ju säga såhär för att använda en filosofisk bedömning: bägge jobben går ut på att försvara Sverige, men på olika sätt. Med stridsflygplan går det enbart ut på att skjuta på olika slags mål – i alla fall i mitt fall – medan jag som helikopterförare får jaga främmande ubåtar, luftlandsätta soldater eller bekämpa skogsbränder samt rädda folk i sjönöd. Det är ju uppenbart en samhällsinsats det jag utövar. I förra veckan var vi ute och undsatte en segelbåt som råkat i nöd och förra sommaren var det otroligt många skogsbränder. Det är mycket omväxlande och det ger en stor tillfredsställelse.
DAST: Jag har ju själv militär bakgrund och var kapten vid P10. Vilken grad har du? Kapten?
KARJEL: Kapten!
DAST: Jag var sjukvårdsofficer de sista 17 åren vid P10. När visste du att du ville bli stridsflygare. Var det kanske redan i tonåren?
KARJEL: Nej, inte alls. Jag var utbytesstudent i USA och min amerikanske bror, som inte bodde hemma i familjen när jag träffade honom hade precis påbörjat sin utbildning som pilot i det amerikanska flygvapnet. Då föddes tanken att jag ville bli det också men jag var inte fanatisk på något sätt även om jag hade läst böckerna om exempelvis Biggles. Så kom jag hem och det gick något år eller så – jag var 17 år då jag var i USA. Jag sökte till svenska flygvapnet när jag var 18 och gick igenom alla prov och tester här hemma. Allt gick bra och jag blev antagen. Vid intagningarna letar man inte bara efter personer med toppbetyg utan mera etter en viss personlighetstyp. Här gäller det alltså inte att springa en mil snabbast utan att ha andra kvalifikationer. Efter klarade prov sökte jag alltså för att bli stridsflygare.
DAST: Vart sökte du då?
KARJEL: Man söker inte till någon viss plats, man blir antagen och placeras sedan på en viss plats. Man hamnar där man hamnar. Egentligen är jag flygingenjör, vilket betyder att jag blir antagen enligt gällande prov men måste ändå läsa till flygingenjör. Så efter gymnasiet var jag inne vid flygvapnet på somrarna och genomgick olika utbildningar. Senare läste jag på KTH för att bli flygingenjör. När jag sedan var färdig och fått min examen, började min egentliga stridsflygarutbildning. Efter några år ville jag flytta över till Marinen. Jag trivdes bättre med det.
DAST: Var riskerna mindre i Marinen eller?
KARJEL: Jo det kan stämma till viss del.
DAST: Jag har haft kamrater i Flygvapnet som plötsligt bara blev borta efter flyghaverier.
KARJEL: Jo, men detta händer ju även i Marinen även om riskerna kanske är något större i Flygvapnet. Men man måste då även ta med i beräkningen att vi har färre helikoptrar i Marinen än det finns flygplan i Flygvapnet varför det procentuellt är färre olyckor i Marinen.
DAST: Har du själv råkat illa ut någon gång?
KARJEL: Jo, jag har varit med om en helikopterolycka som varit svår och det kändes rätt otäckt måste jag erkänna. En stor upplevelse. Men jag kände dock att jag ville fortsätta i yrket. I förlängningen blev jag faktiskt tryggare i både yrket och som människa.
DAST: Du insåg att det kunde hända även dig?
KARJEL: Ja, det kunde hända.
DAST: Berätta om din ungdom, tonåren och vad du sysslade med då.
KARJEL: Jag var scout, vilket gjort att jag tycker mycket om att vandra i naturen och att jag fick ett friluftsintresse. Jag tycker om fjällen. Min hustru Ingela har samma intressen vilket ju känns skönt. Jag idrottar också och tycker mycket om fäktning,
DAST: Är du en bra fäktare?
KARJEL: Nja, inte i landslagsklass. Kan väl säga att jag var i militärlandslagsklass. Hade det inte varit för simningen vet man inte hur långt jag kunnat gå i Modern Femkamp eller Flygfemkamp. Jag var bra i fäktning men det är nästan omöjligt att lära en som passerat tjugo att bli bra simmare.
DAST: Jag vet eftersom jag hade samma problem. Min lärare, den gamle världsmästaren i Militär Femkamp, major Moberg, sa till mig då jag var uttagen till förberedelserna till VM i Femkamp i Aten för många år sedan: ”Iwan, du blir världsmästare när du utvecklar lika mycket energi framåt som bakåt!”
KARJEL: Jag var med på tävlingar då och då och tog då de övriga fyra grenarna som ren allmänträning. Ja, vad gör jag mera? Alla tror ju att när man är författare så läser man otroligt mycket. Jag har fortfarande svårt att vänja mig vid att jag verkligen är författare. Det var min pappa som fick mig att läsa mycket och han har påverkat min läslust en hel del vill jag påstå. Jag läste Lars Hård och sedan kommer jag väl ihåg att han gav mig boken Huset på Garibaldigatan, som handlade om hur judarna hämtade tillbaka Adolf Eichman för att dömas till döden. Anledningen till att jag kommer ihåg just den boken var att när jag var på smekmånad för sju år sedan besökte vi Seychellerna. Då träffade vi ett mycket trevligt amerikanskt par. Efter några veckor berättade jag att jag höll på att skriva en roman, vilket ingen annan mer än min familj visste om. Då visade det sig att även den mannen gjorde detsamma. Han är professor i juridik i USA och hans bok har titeln The Holocost Trail och handlar till stor del om Nürnbergrättegången. Vi träffades i somras igen och då erinrade jag mig just Huset på Garribaldigatan.
DAST: Du brukade läsa nya böcker – ja, förutom Lars Hård förstås?
KARJEL: Ja, det stämmer. Jag har nog läst samtliga av Graham Greene, som jag Robert Karjet tycker mycket om.
DAST: Han är en av mina stora favoriter sedan länge.
KARJEL: Jag har läst några av Frederick Forsyth och tyckte mycket om Täcknamn Odessa. Däremot är jag inte helt frälst på den som handlade om Gultkriget – The Wrath of God. Den var för omfattande. MacLean var ett stort namn redan när jag var i de yngre tonåren. Sedan har jag inte läst honom alls. Men jag har sett filmerna eftersom jag är filmälskare. När jag börjat skriva min debutbok kom en thriller av Guillou som bland annat utspelades i Murmansk. Den läste jag eftersom jag blev mycket orolig att min story skulle vara oanvändbar. Men det enda hans bok hade gemensamt med min var geografin, vilket kändes som en lättnad. Det är ingen som påstått att min bok på något sätt är lik någon annan i genren.
DAST: Johan Wopenka skrev i en intervju med dig att man kan göra jämförelser med Guillou, men du verkar inte vara påverkad av honom.
KARJEL: Skriver man thrillers om svenska försvaret finns det ett antal givna ramar. Det är svårt att göra läsaren intresserad om man inte håller sig inom dessa. Läsaren känner igen saker och ting antingen han läser min bok eller Guillous. Man känner igen jargong och miljö. Jag anser det viktigt att förklara känslor – hur piloten känner när han flyger helikopter på extremt låg höjd över land eller vatten. Det ägnar jag mycket tid åt att beskriva. Jag har själv flugit under sådana förhållanden, även på natten. Då kommer känslorna med i bilden på ett mycket viktigt sätt. Det handlar om tron på sin egen förmåga. Ibland känner man sig rädd – faktiskt skiträdd. Det handlar mera om sådana saker, viktiga saker. En annan sak är den jargong man använder i olika sammanhang. Den som jobbar i vår miljö talar sällan hurtigt och käckt. Sådant känns mycket jobbigt att läsa. Själv har jag i USA jobbat med motsvarigheten till SEALS, den organisation Guillou skriver om i Hamiltonböckerna. Där har de verkligen en tuff jargong, oftast beroende på att de i många situationer är rädda. Skämten är råa, på gränsen till oanständighet, men när en svår olycka inträffat går ingen över gränsen. Då tar ingen till practical jokes, utan alla är överens om att göra sitt bästa. Jag minns skillnaden mellan dagen före och dagen efter Estoniakatastrofen. Det var som natt och dag. Inte ett enda skämt, inga dåliga vitsar, inga practical jokes. Alla var skärpta till den yttersta gränsen.
DAST: Du sade att du bara var 24 år då du fick idén till din bok. Hur?
KARJEL: Jag hade just läst färdigt på KTH och Ingela var klar i Uppsala. Vi hade inte haft så mycket tid för varandra så vi beslöt att åka till USA och Kanada. Mot slutet hade vi ett par veckor i Dallas, Texas. Jag hade köpt ett par löpskor som jag ville pröva och sprang i en park i Dallas. Efter tio minuter slogs jag av en idé. Hela historien kom till mig. Jag sprang och allt bara rullade på. När jag kom tillbaka satte jag mig i bilen och skrev ner ett slags synopsis. Det var en stark upplevelse.
DAST: Hela handlingen?
KARJEL: Ja, inte ord för ord men när jag kom hem fanns den där. Det var bara att skriva. Redan när jag skrivit mitt synopsis visste jag att den här storyn måste bli klar. Märkligt! Sedan gick det några månader och jag visste att den borde kunna publiceras. Men först måste den skrivas. Efter unge tar ett år var några kapitel klara och jag skickade in dem till bokförlaget Atlantis, som hade gett ut boken Poltava. Förläggaren frågade när jag kunde få boken färdig. Den blev klar sommaren -96. Då ringde jag för att tala om det, men förlaget hade ändrat sin utgivning och skulle bara ge ut historiska verk.
DAST: När kom då Wahlström & Widstrand in i bilden?
KARJEL: Jag visste inget om bokbranschen så jag gick till flera bokhandlare och frågade vilka förlag som gav ut thrillers.
De talade om Norstedts och W&W så jag skickade manuskriptet till båda i början av september -96. I oktober fick jag ett ganska långt brev från Norstedts. Bra manus, men nej. Så gick det ytterligare två månader innan Camilla Nagler, min förläggare hos W&W gav mig ett ja med reservationer. Men jag var förberedd även på detta. Jag hade levt med storyn i hela sju år, skrivit på den så fort jag fått tid, på kvällar och nätter och lediga stunder. Under hösten bestämde jag mig för att gå en skrivkurs. Det gjorde jag efter att boken var skriven. Min lärare där var den första som egentligen reagerat på något jag skrivit. Han, som själv skrivit två deckare, tyckte att jag skrev bra. När jag kom upp på förlaget första gången fick jag veta att boken borde förkortas något. Det märkliga var att vi nästan i mun på varandra föreslog samma nedkortningar. Sedan rullade allt på.
DAST: Hur fick du tag på alla uppgifter om rivaliteten mellan GRU och KGB?
KARJEL: Via mitt arbete mest. Men jag träffade också öststatstjänstemän på universitetsnivå. Jag var noga med att ta kopior på allt jag läst. Det var ju viktigt att inget hemligt material kom med. Det mesta är öppna handlingar. Jag gjorde faktiskt grundlig research. Svårast var att hitta kartor över Murmansk. Det fanns inga nya att köpa, däremot sådana var gjorda före 1917. De lånade jag på bibliotek. Jag kollade särskilt upp hur terrängen såg ut vid olika årstider eftersom Golfströmmen värmer upp området.
DAST: Kommer det en fortsättning?
KARJEL: Ja, i höst kommer Skuggan av floden, men inte med samma personer.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22