Robert Jordan: ”Min äldre bror såg till att jag blev den jag blev”

Mar 11th, 2010 | By | Category: 2005-1, Artikel

Av Åsa Pettersson

Fantasyförfattaren Robert Jordan är berömd över stora delar av världen, men egentligen existerar han inte. Författarens riktiga namn är James Oliver Rigney Jr.

Han är född 1948 i den amerikanska delstaten South Carolina, i staden Charleston, och verkar nästan vara predestinerad att bli den han blev.

– När mina föräldrar misslyckades med att skaffa barnvakt åt mig fick min tolv år äldre bror ta det ansvaret, minns han. Jag är inte så säker på att han gillade det, men han brukade högläsa de böcker han gillade för mig. Det var inga barnböcker utan verk av Jules Verne, H.G. Wells och Mark Twain så jag matades med storslagen fantasi i en mycket receptiv ålder.

Högläsningen gjorde honom intresserad av att själv dechiffrera bokstäver och brodern hjälpte gärna till att lära honom läsa. Då höll han tassarna borta från brorsans akvarium och terrarium.

Att kunna läsa kändes underbart och han bestämde sig tidigt för att skriva själv. Men det fick bestå. Det som väntade nu var plugget. I high scool var det mest american football som intresserade. Och flickor.

Dekorerad soldat

20 år gammal hamnade han i armén. När han varit basse i ett år föddes sonen Will som nu vuxit upp och blivit konstnär. James Oliver Rigney Jr, Jim kallad, skickades till Vietnam och var tydligen en duktig soldat för han fick flera utmärkelser och medaljer – Distinguished Flying Cross för tapperhet i strid, Bronze Star, också för tapperhet och två medaljer som kallas Vietnamese Crosses of Gallantry.

När Jim kom hem från kriget år 1970 ville han studera vidare och skrev in sig på militärhögskolan Citadel i Charleston. Fyra år senare lämnade han skolan med en examen i fysik – och senare har han av samma läroanstalt fått ett hedersdoktorat i litteratur. Diplomet gjorde att han kunde börja arbeta som kärnkraftsingenjör.

Olycka befrämjade läsning

1978 förändrades hans liv. En olycka tvingade honom att länge ligga sängbunden på sjukhus.

– Jag var ganska illa skadad i vänster knä och komplikationer tillstötte. Egentligen var jag nära döden och det dröjde en månad innan jag blev utskriven.

Det var en period när han inte hade mycket annat att göra än att läsa. Det mesta han hittade var enligt hans mening skräp och han bestämde sig för att själv skriva någonting bättre. Han kom över några block och skreven roman för hand. När han kunde lämna sängen skaffade han en skrivmaskin och renskrev historien och fann att den inte var så dum. Han sade upp sig från jobbet och började leta förläggare.

James Oliver Rigney Jr träffade Harriet McDougal som varit förlagsredaktör på Ace Books. Han lyckades övertyga henne om att han hade den perfekta kärleksromanen på gång. Sanning att säga hade han aldrig läst en sådan. Efter ett år ringde Harriet och frågade hur det gick med boken. Då måste Jim erkänna att det inte gick alls med kärleksromanen, men påpekade att han hade andra saker i pipen.

Boken tog skruv

Karlen måste ha låtit trovärdig för 1979 utkom hans första bok. Den hette The Fallon Blood och hade pseudonymen Reagan O’Neal som författarnamn. Det tog tydligen skruv, för strax därefter gifte sig Jim med Harriet.

Under nästa decennium skrev Jim flera romaner under namnet Jackson O’Reilly bland annat The Fallon Pride, The Fallon Legacy och The Cheyenne Raiders. 1982 fick han uppdraget att skriva en roman efter filmen Conan, som blev ett avstamp för Arnold Schwarzenegger och samtidigt bytte han pseudonym än en gång och tog namnet Robert Jordan.

I februari 1990 utkom en väldigt lite bekant bok betitlad The Eye of the World i USA och i december samma år släpptes The Great Hunt. Det var egentligen meningen att det skulle vara en och samma bok, men av någon anledning blev det två romaner. Jordan hade då börjat skriva fantasy och planerade serien Wheel of Time som trilogi. Det blev annat.

Jordan menar att kunskaper i fysik är bra att ha för den som skriver fantasy.

– Man kan knappast studera kvantfysik utan att ha känsla för fantasi, påpekade han nyligen.

Han och hustrun bor i Charlestons gamla historiska distrikt i ett hus som byggdes 1797. Det passar honom eftersom han är mycket intresserad av hembygds- och militärhistoria. Området passar också för en man som gillar att fiska, jaga och segla när han inte är upptagen med inomhusidrotter som poker, schack och biljard. Dessutom samlar han på pipor.

Oenig kritik

Vad anser då läsare och kritiker om hans senare romaner i fantasygenren? De är ense om att de inte är överens. Somliga säger att hans verk blir mer och mer spännande för varje ny volym. Andra menar att de första tre eller fyra böckerna verkade lovande innan fortsättningen sänktes ner i en komplicerad massa av tristess.

Det finns de som anser att de kvinnliga gestalterna är så starka att man måste misstänka att Robert Jordan är en kvinna som skriver under pseudonym, medan andra läser dem som undermåliga karikatyrer av extremistiska feminister.

Det går inte att förneka att Robert Jordan åstadkommit ett makalöst arbete. Men är ”skaparen” en korkad efterapare eller ett sant geni? Så undrar somliga.

Influenser från Tolkien

Influenserna från J.R.R. Tolkien finns i övermått i de tidigare romanerna. Det märks inte minst på namnen Mat, Perrin och Egwene som låter som Meri, Pippin och Eowyn hos Tolkien. Men senare försvinner sådant, huvudpersonernas oskuldsfullhet försvinner och de växer i både styrka och cynism. Fienderna är inte heller typer med en enda fråga på agendan utan visar sig ha olika prioriteringar. Och det kanske viktigast – i Jordans böcker lyser älvor, dvärgar och trollkarlar med sin frånvaro.

Man ser också hur omsorgsfullt Jordan konstruerar intrigen i varje volym. Det spelar ingen roll hur många underintriger som finns, läsaren kan alltid räkna med en klimax mot slutet. Men dessa underintriger tycks fylla ett syfte i romanerna, precis som de gör i TV:s såpoperor. Likheter finns. Jordan skriver om den gestalt som är viktigast för berättelsens framdrivning. Det händer att seriens huvudfigur inte ens får vara med i vissa böcker.

Jordan har sagt att han har sina serier klara i huvudet. Endast han vet hur alltsammans ska sluta.

Han är något av en arbetsmyra. Trots att veckan är fylld av skrivande och administrativ verksamhet hinner han med att läsa böcker varje dag.

– Fast jag måste erkänna att jag inte läser lika mycket som förr. Men fortfarande klarar jag i genomsnitt en bok om dagen, häften fakta och hälften romaner. Det han älskar är att skriva.

– Jag föddes in i en tradition av berättande. Farfar, far och en farbror var utomordentliga berättare. Jag kommer att fortsätta med mitt berättande fram till dess de spikar igen min kista.

Det är troligen erfarenheterna från Vietnam som gjort att Jordan skriver stridsscener som han gör. Han vill inte beskriva striden i detalj, snarare skapa en känsla. I brev från veteraner brukar det stå att den och den scenen måste vara hämtad från Sydostasien.

Men kvinnor uppskattar också hans texter. Ett beundrarbrev kom från en gammal dam: ”Jag är 88 år. Skriv fort!”



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22