Robert Goddard: Spänningen har betydelse när en god berättelse dras

Jan 1st, 2009 | By | Category: 1999-2, Artikel

AV ROLF NILSÉN

Den engelske författaren Robert Goddard vet sannerligen hur en god historia ska berättas.
Och, inte minst viktigt: han känner också till spänningens betydelse för denna goda historia.
– Jag har alltid varit en berättare, säger Robert Goddard anspråkslöst när DAST möter honom på hemmaplan i England.
Om inte Robert Goddard drabbats av akut tandvärk, så hade vi kanske inte fått chansen att träffa honom just den här specifika dagen.
Men nu möter han oss på järnvägsstationen i den höggradigt historiska staden Winchester och säger redan inledningsvis att värken har gett med sig något i överkäken, men att han har tid reserverad hos sin tandläkare om några timmar.
Goddard har tidigare bott i Winchester, men bor nu tillsammans med sin hustru på ett gods i Truro, i närheten av Hampshire.
En tillräckligt ståndsmässig bostad för en man som bara är 44 år, men i kraft av sina elva gedigna spänningsböcker räknas som en av de stora och allra mest populära engelska underhållnings författarna.
Och jodå, Robert Goddard finns översatt till svenska också.
Hans fem första romaner översattes och publicerades mycket prompt av Norstedts.
Sedan blev det däremot stopp och de fyra återstående försvenskades inte och förblir fort farande oöversatta.

”Han som är så bra!”

Därefter togs han till nåder igen, med en bok som kom härom våren. Fast hur det ska gå med Goddards alldeles nya och senaste bok; det vet vare sig jag eller någon på Norstedts. Ännu.
Men helt klart är att den inflytelserika förlagsredaktören Ann-Marie Skarp blev eld och lågor av glädje, när jag ringde Norstedts för att få fram adressen till Robert Goddard.
– Ah, ska du träffa honom. Han som är så bra!
På den indiskreta frågan varför Norstedts då så oceremoniellt droppade honom för några år sedan svarar Ann-Marie Skarp att det endast berodde på att han tyvärr inte sålde tillräckligt bra.
– Men nu har vi ju gett ut den här nya romanen Utan återvändo och om den går bra så ska vi nog fortsätta att översätta honom.
– Och jag tycker verkligen att Robert Goddard är en författare som många flera borde upptäcka och läsa också.
– Han är ju toppenbra!
Ett påstående som jag för övrigt personligen helt oreserverat instämmer i.
Jag har läst allt som Robert Goddard skrivit och även om vissa av de elva böckerna befinner sig på ett både intrig- och spänningsmässigt högre plan än några av de övriga, så håller allt han skriver en synnerligen jämn och pålitlig kvalitetsstandard.

Representerar mys och kultur

Robert Goddard är också en representant för den mysiga och kultiverade spänningsstilen.
Visst dör folk i hans böcker. Men sällan på något alltför uppseendeväckande sätt. De dödsfall och de avlivanden som oundvikligen sker i böckerna äger rum liksom mera i förbifarten.
Diskreta, kultiverade och civiliserade avdagataganden. Absolut inte något frossande i blod, likdelar eller kroppsliga exkrementer.
Vilket alltså gör det mindre troligt att exempelvis Quentin Tarantino skulle anse det som ett pockande behov att få göra film av någon av Goddards romaner.

Mormor skapade författaren

– Det var min mormor som öppnade berättandets värld för mig, informerar Robert Goddard oss om när vi mycket civiliserat promenerar omkring i omedelbar närhet av den imposanta gamla katedralen i Winchester. Hon kunde, helt obesvärat och alldeles spontant, börja berätta om i princip vad som helst. Och alla i hennes närhet bara slutade upp med vad de nu än höll på med. Och bara lyssnade på henne. Detta inkluderade även mig, när jag var en liten pojke. Mormor lärde mig alltså betydelsen av en bra historia.
Lille Robert anförtroddes också ibland uppgiften att läsa dagstidningen högt för sin mormor. Vilket han lydigt gjorde. Fast han ”kryddade” nyheterna med flera lagom lämpliga sensationer, när han ansåg att så behövdes.
Om den lyssnande mormodern märkte detta eller inte känner han dock inte till.
– Hon hade i alla fall aldrig några invändningar.
Robert Goddard beskriver målande den yngre upplagan av sig själv som ”en glupsk bokslukare som läste allt”.
– Arthur Conan Doyles Sherlock Holmeshistorier, Robert Louis Stevensons Skattkammarön och Kidnappad, John Buchans De 39 stegen och Anthony Hopes Fången på Zenda var några av dem som jag tyckte bra om.
– Men Wilkie Collins Månstenen var nog min absoluta favorit.

Beundrar komplexa intriger

Robert Goddard säger sig redan som ung läsare ha tyckt om komplexiteten i böckernas intriger och att detta sedan har följt honom genom åren.
Den författare han beundrar allra mest numera är John Fowles; han med Den franske löjtnantens kvinna, Ett maskspel och andra rikt utrustade romaner på sitt litterära samvete.
Efter promenaden har vi nu hamnat i den gammaldags ombonade miljö som baren hos Wessex Hotel erbjuder.
Robert Goddard serverar oss te och dricker själv mineralvatten. Det är kanske den onda tanden som molvärker inne i hans mun.
Men han fortsätter att se oföränderligt lugn och samlad ut.
Och med låg röst börjar han berätta om den roman som han debuterade med 1988 och som på svenska fick titeln Illdåd på spåren.
Den är en av de där relativt sällsynta romanerna som man obetvingligen fastnar i efter enbart ett par sidors läsning. Den är mycket suggestivt skriven och den har en historisk gåta som sitt genomgående tema; något som hände redan på 1910-talet, då den unge lovande inrikesministern Edwin Strafford lämnade sin post i regeringen och drog sig tillbaka till avskildheten på Madeira, och som kastar sina skuggor mot nutiden.
– Den romanen var resultatet av en hel del arkivforskning och det är väldigt medvetet av mig att jag delvis använder mig av verkliga personer, som Winston Churchill, Lloyd George och Herbert Asquith, i den också, berättar Robert Goddard.
– Jag arbetade på utbildningsdepartementet i Devon på den tiden, men ville egentligen ingenting hellre än att få skriva på heltid.

Det förflutnas påverkan på nuet

– Så jag höll på med det som till sist blev Illdåd på spåren och tyckte att jag hade kommit på en rätt bra intrig; eftersom jag alltid har varit intresserad av det förflutnas obevekliga inverkan på nuet.
– Och när den var färdig så skickade jag in manuset till förlaget och det blev genast antaget för utgivning. Och därefter blev ju boken en stor succé och fick rikligt med kritikerberöm och sålde i en mera än acceptabel upplaga också.
– Så gick det alltså till.
Robert Goddard får den proceduren att framstå som något nästan löjligt enkelt; något som i princip vem som helst kan klara av. Om man bara ger sig fasiken på det.
Men naturligtvis är det ju så att alla hans romaner; såväl den allra första som de efterföljande, är resultaten av mycket disciplinerade och nogsamma förberedelser.
Robert Goddard är en metodisk man som aldrig överlämnar något till slumpen. Han forskar i arkiv och samlar in de uppgifter han behöver och har hela den för ögonblicket aktuella intrigen klar för sig, redan innan han börjar skriva.
Sedan skriver han bara. Till dess boken är färdig, varefter den får en titel. Någon skrivkramp tror han helt enkelt inte på.
– Så enkelt är det faktiskt, säger han med ett blygsamt litet leende. Det är en förmåga som en del har. Och som andra inte har.
Just det ”förflutnas inverkan på nuet” har fortsatt att vara en bärande ingrediens i Robert Goddards romaner.
De har haft titlar som de till svenska översatta Ur skuggors led, Mörklagt motiv, Upp i rök, Säg aldrig farväl och de ännu ej översatta Hand In Glove, Closed Circle, Borrowed Time, Out of The Sun samt Beyond Recall (översatt som Utan återvändo under fjolåret) och den nu aktuella Caught In the Light.
Majoriteten av dem har haft lösa trådar från det förflutna som förblivit lurigt hängande fram till nuet. I den mån de inte rentav helt och hållet utspelat sig i en väl avgränsad historisk tid; som Säg aldrig farväl och Closed Circle, som utspelar sig på 20 och 30-talet samt Mörklagt motiv, där handlingen äger rum så långt tillbaka i tiden som på 1880-talet.

Om det vore tvärtom?

Robert Goddard trivs utomordentligt bra med att skildra olika historiska miljöer och han gör verkligen detta både med avsevärd skicklighet och den historiske fackmannens bubblande entusiasm.
– Idéerna finns där alltid hos mig och jag brukar tänka ”så här är det ju – men om det i stället skulle vara så där”. Och så är jag i gång igen, säger han medan ljudet av en högljutt sörplande cappucinomaskin (”eller också är det kanske någon som blir torterad” erbjuder Goddard förbindligt som alternativ) nära nog dränker hans ord.
– Och om en specifik idé inte visar sig fungera vid ett tillfälle, så stoppar jag bara undan den och plockar fram den senare i stället. Det har jag gjort vid flera tillfällen. Det är ju helt onödigt att göra sig av med de uppslag man värker fram. Så var senast fallet med Caught In the Light, som handlar om en fotograf som snubblar över ett 170 år gammalt mysterium. Den idén fick jag för flera år sedan. Men den behövde ligga till sig och mogna, innan den kunde utvecklas.
För några år sedan gjordes det en TV-film (ej visad i Sverige) på Goddards roman Upp i rök, där John Thaw (bekant som kommissarie Morse) spelade den lätt solkige Harry Barnett; allt mera invecklad i ett gradvis mycket intrikat och snärjigt drama.
– Jag är mycket nöjd med John Thaw men är lite tveksam till den förenkling av handlingen som ansågs som nödvändig, konstaterar Robert Goddard lite sötsurt. Jag har ju för övrigt med denne Harry Barnett även i Out of the Sun. Han är en sådan ganska mänskligt fumlig och inte alls särskilt perfekt människa, som de flesta av oss nog kan identifiera sig med. En man som inte är bra på så särskilt mycket: Som de flesta av mina ”hjältar” brukar vara.

Samlar på miljöer

När Robert Goddard reser någonstans på semester så återkommer inte sällan den miljön senare i någon av hans böcker. Ett bland författare mycket vanligt fenomen, för övrigt.
Nu senast har han varit i Portugal, men han har också ännu outnyttjade miljöer från Island att välja bland; inför exempelvis sin tolfte roman, som han för tillfället är sysselsatt med att fundera på.
– Jag är ju inte alls den typen av författare som gräver ner mig i analytiska beskrivningar av vapen och deras funktioner och prestanda. Min ambition är i stället att fånga in läsarna i en förhoppningsvis god historia och att invagga dem i den osäkerhet som en spänningsberättelse också alltid, i mitt tycke, bör innehålla, säger Robert Goddard ivrigt.
– För övrigt anser jag också att spänningslitteraturen är nog så förtjänt av en högre form av respekt.
Och ombedd att nämna några av de författarkolleger inom genren som han personligen känner respekt inför, så behöver Robert Goddard bara fundera en liten stund innan han räknar upp:
– Donna Tartt, Michael Dibdin och Colin Harrisen. Läs hans Manhattan Nocturne och upptäck en ny talang inom det här området!

Tandläkarskräck?

Varefter Robert Goddard, en av den dramatiskt mysiga och intensivt atmosfäriska spänningsgenrens definitivt allra skickligaste utövare för närvarande, närmast förskräckt upptäcker att klockan nästan är slagen för hans tandläkarbesök.
Så han dricker belevat men fermt upp sitt mineralvatten, tackar översvallande mycket när vi säger att vi tar hand om notan och tar oss avslutningsvis i hand som farväl.
Därefter promenerar han raskt och effektivt i väg från Wessex Hotel i Winchester,
Såg han dock rentav inte lite modstulet nervös ut, rentav?
Fast även den mest durkdrivne av spänningsförfattare kan ju förstås bli skrämd av tandläkaren.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22