Robert Aickman – författare med säregna historier

Mar 14th, 2010 | By | Category: 2004-3, Artikel

Av Bo Stenfors

”Den semestrande engelsmannen Grigg sitter på ett utekafé på en grekisk ö i Medelhavet. Han dricker ortens vin och betraktar fundersamt en mindre ö som ligger ett stycke utanför kusten. På ön glimtar en vitskimrande byggnation fram. Plötsligt kommer ett grönskimrande segelfartyg av ålderdomligt snitt ut från öns baksida, lägger om kursen och seglar snörrätt mot horisonten med god fart och försvinner snart vid himlaranden. Ortsborna betraktar den vackra båten med stort ogillande. Engelsmannen vinkar till sig kyparen och frågar:

– Vad var det där för en båt?

– En båt från ön, blir svaret.

– Kan man besöka ön?

– Nej. Ingen båt.

– Jag är villig att betala!

– Det finns ingen båt, säger kyparen avfärdande.

Grigg går emellertid ner till kajen och där får han syn på en liten motorbåt, bristfälligt förtöjd. Han vill gärna bese ön. Impulsivt hoppar han ner i båten när ingen ser åt hans håll och gör loss. Utombordsmotorn startar vid första drag och Grigg styr mot ön. Ingen på stranden verkar reagera. Snart rundar han den lilla ön. På öns baksida finns en hamn, där han lägger till. Där är på ön faktiskt en ståtlig byggnation av vit, glänsande marmor, som reser sig mot bakgrunden av en i övrigt mycket klippig stenö. Grigg går i land och förtöjer båten vid hamnens kaj. När han lägger handen mot den bruna klippan känns den skrovlig och brännande het. Tveksamt vandrar han uppför den breda marmortrappan till ett vidsträckt citadell, vars träportar står vidöppna. Grigg vandrar genom byggnadens salar och ser genom de öppna fönstren ner mot en öppen borgplats, som flödar över av lysande blommor och fruktträd. Alla dörrar tycks stå öppna. Gamla kanoner pekar genom öppningar mot havet, men de är tillbakadragna.

Grigg hittar ett torn, som kröner byggnaden, och går uppför en cirkulär trappa. Väl uppe på tornets tak ser han ut mot havet över dess balustrad och ner mot öns byggnader. Då ser han att segelfartyget är tillbaka och nu ligger förtöjt i hamnen. På borggården står tre kvinnor i 35-årsåldern klädda i likadana grön-bruna dräkter. Grigg skyndar ner för att möta dem.

God afton, säger en av dem. Önskar ni kanske stanna hos oss?

– Får man göra det? undrar Grigg.

– Vi driver förstås ingen hotellverksamhet, men vi har gäster ibland. Du gör som du vill, blir svaret.

– Jag lånade en båt för att titta på ön.

– Hur kunde du göra det? utbrister kvinnan förvånat. Ingen vill låna ut en båt åt någon som vill besöka ön!

– Nå, jag lånade den i alla fall och måste lämna tillbaka den.

– Gör inte det, råder en annan kvinna honom. De dödar dig, de sliter dig i stycken! De tror vi är trollkvinnor. Du måste återvända till en plats långt härifrån. Vi kan skjutsa dig i segelbåten.

– Men är ni verkligen trollkvinnor?

– Ja, svarar en av dem frankt.

Grigg byter samtalsämne:

– Er segelbåt är verkligen smäcker.

– Ja, vi har byggt den på en plats långt härifrån. Vi använder den när vi behöver köpa förnödenheter.

– Nå, det var kanske ett misstag att låna båten, medger Grigg.

Kvinnorna vill hjälpa

– Vi hjälper dig till ett ställe där du är säker, lovar kvinnorna. Genast, om du vill. Men om du prompt måste återlämna båten, gör det då när det blivit mörkt.

Grigg bestämmer sig för att följa rådet och vänta till kvällen. Kvinnorna lastar det anskaffade ur fartyget, men låter inte gästen hjälpa till. Grigg vandrar åter upp till tornets platta tak och får då se en staty av Sten, som föreställer en gammal man som ligger utsträckt över golvet i en halvliggande ställning. Därpå går Grigg ner och sträcker ut sig på mjuka kuddar, som finns utlagda på golvet i en sal. Han vaknar emellertid av en kraftfull jordbävning. Men när han panikslagen vill rusa upp och ta sig ut ur byggnaden, innan den rasar, hålls han fast av en av kvinnorna.

– Ligg stilla! uppmanar hon. Det går strax över.

Vilket det också gör…

– Jag heter Tal, meddelar kvinnan.

– Du är mycket vacker, säger Grigg.

– Du är mycket stark, jag kunde knappt hålla ner dig! genmäler kvinnan.

Det hela övergår till att bli ett intensivt kärleksmöte.

– Hela denna ö är en dröm! Utbrister Grigg.

– Det är en kärleksö, förklarar Tal.

Senare går de ner till de övriga kvinnorna och dinerar på frukt och vin, vilket mättar Grigg på ett egendomligt sätt. De andra kvinnorna presenterade sig som Lek och Vin. Tal svarar emellertid inte längre på Griggs kärleksinviter, men Vin gör det. Hon råder Grigg att bränna motorbåten, bevismaterialet. De skjuter ut den obemannad på havet och Vin ser till att den tar eld och brinner upp innan den sjunker i havets djup. Därefter har de två en underbar kärleksstund på kvinnornas segelbåt.

Lever som lätting

Efter detta lever Grigg under en tid ett obekymrat lättingsliv på klippön, förljuvat av många filosofiska diskussioner med kvinnorna om livet, världen och människorna. Vin låter sig emellertid inte förföras fler gånger. I stället visar Lek mer intresse för den saken. Det kommer åska och regn. Lek tar då honom med sig upp på tornets tak. Där står de under en stormdrabbad himmel. Blixtar ilar åt alla håll över himlavalvet. Vinden rasar omkring dem. Plötsligt inser Grigg något.

– Tal är jorden, Vin är elden, och du, Lek, är luften! utbrister han.

Lek bara småler till svar. Men där, under den stormiga himlen, får Grigg sitt härliga kärleksmöte med Lek.

Mörk gestalt på taket

En natt hör Grigg emellertid besynnerliga klingande och bultande ljud. Det låter som om en inkräktare håller på med att arbeta med någonting. Han skyndar sig ner till borggården och får se en mörk gestalt göra något på tornets platta tak. Grigg skyndar sig upp mot tornet för att se, vad som händer – kanske också för att avstyra det men väl vid ingången till tornet konstaterar han att den dunkla figuren försvunnit. Han ser också en svart motorbåt tuffa i väg bort över det svarta havet.

När dagsljuset återvänder, vandrar Grigg till sovsalen, där de tre kvinnorna ligger i mörkröda nattkläder – ” their relaxed bodies as undefined as the good, the true, and the beautiful”, som författaren uttrycker det. Men när han möter dem, när de vaknat, gråter de högljutt.

– Vad har hänt? undrar Grigg förskräckt.

– Klippan är död! klagar de. Grigg kan bara berätta vad han upplevat:

– Det var en man här i natt. Jag såg honom!

– Och du dödade honom inte?! Utbrister Vin. Eller väckte oss och lät oss döda honom!

– Varför litade du inte på oss? Undrar Lek.

Klippan kvinnlig gud

– Klippan var levande och gav oss vatten och vin. Klippön var den kvinnliga guden under det att mannen där uppe på tornet var den manliga. Nu är klippan död och ingenting kan någon göra åt den saken. Detta var världens allra sista levande klippa och nu är den död!

– Jag förstår, om ni inte kan förlåta mig, förklarar Grigg nedslaget. Jag förtjänar att dö.

En i taget kysser då kvinnorna honom, Lek och Vin och Tal, under det att de alla lämnar salta tårar över hans mun. Så går de alla ombord på segelfartyget, sätter till seglen och lämnar ön.

– Kan du simma långt? undrade Lek.

– En halvtimme i varmt, strömfritt vatten, lovar Grigg.

Så iför han sig de kläder, han haft från början och vid en utskjutande landtunga hoppar han ner i vattnet och simmar i land. Sedan han vadat i land och vänt sig om ser han skeppet redan långt borta vid horisontens rand.”

Lång, vidlyftig berättelse

Vad jag här, tyvärr i alltför kortfattad form velat återberätta är den engelske författaren Robert Aickmans relativt långa och vidlyftiga berättelse: The Wine-Dark Sea som ingår i en samling av några av hans mest säregna berättelser med företal av Peter Straub, utgiven 1988 med berättelsens namn som boktitel. Och till vilken genre bör berättelsen hänföras? Till ”sagor” kanske? Men verkligheten är ju så påfallande i denna historia. Till ”spökhistorier”? Men några spöken finns ju egentligen inte i den. Till ”skräckhistorier”, månne, då? Nå, någon särskilt utmanande, uppenbar skräck hittar vi inte i historien.

Till ”science fiction” eller ”fantasy”? Ingendera genren känns rätt. Man förstår Peter Straub, när han i företalet – efter viss tvekan – till sist anammar Robert Aickmans egen beteckning: ”Säregna historier” (”Strange stories”), och medger att detta faktiskt är Aickman’s alldeles särskilda specialitet.

Efterföljare till H. G Wells

Personligen uppfattar jag Aickman som en värdig efterföljare till engelsmannen H. G. Wells i fråga om den särskilda genre, som Wells lade grunden till bland annat genom sin bok The Sea Lady. Genren – som är typiskt engelsk – skiljer sig från andra genrer genom att dess berättelser skildrar hur det in i den trygga vardagen smyger sig något främmande och obegripligt. Det hela slutade ju i och för sig väl i den ovan återgivna berättelsen av Robert Aickman, men hans berättelser kan verkligen vara riktigt subtilt otäcka med en påfallande, smygande psykologisk fasa.

I England är Robert Aickman oerhört uppskattad och han nämns gärna på samma gång som ”Sarban”. På omslagets baksida till Fontana-pocketboken Dark Entries – six curious and macabre stories of love, death and the supernatural av Robert Aickman – återges en recension i Irish Times, enligt vilken ”very ordinary, unimaginative people are presented, who suddenly find themselves caught in horrible nightmares.”

Skrev alltid säregna historier

Robert Fordyce Aickman (1913-1981) publicerade en rad böcker, fyllda av sådana ”säregna historier”, och även en uppskattad autobiografi, The Attempted Rescue. Han var sonson till en känd viktoriansk novelist, Richard Marsh. Här kan berättas genast att Aickman tilldelades ”the World Fantasy Award: Best Short story Winner” år 1975 för sin vampyrnovell Pages from a Young Girl’s Journal och vidare valdes till ”World Fantasy Lifetime Achievement nominee” samma år och till ”British Fantasy Society Best Collection nominee” år 1999 för The Collected Strange Stories of Robert Aickman, Volume II.

Intresse för vattenvägar

Robert Aickmans far var arkitekt och Robert studerade en tid arkitektur, varvid han fascinerades av Englands alla ”vattenvägar” – dvs. transportvägarna via floderna, vid vilka många imponerande byggnadsverk en gång uppförts för att underlätta transporterna. Detta blev hans livslånga intresse, och han bildade bl.a. ”the Inland Waterways Association”, en förening, som ägnar sig åt att bevara detta ”flytande” transportnät. Robert Aickman var också mycket intresserad av litteratur, teater, balett och musik. Han skrev teaterrecensioner och var aktiv i ”London Opera Club” och ”London Opera Society”.

Miss Elizabeth Jane Howard dedicerade sin allra första bok till Robert Aickman och samarbetade sedan nära med honom i hennes nästa bok: We Are For The Dark (1951). Boken innehöll sex otäcka spökhistorier, säkerligen inspirerade av Aickman, som skaffat sig ingående kunskaper i fråga om parapsykologi. Prosa-stilen är lika klart Elizabeth Jane Howards. I dag är boken mycket eftersökt både av beundrare av Howards författarskap och av samlare av spökhistorier.

Skrev ”efter diktamen”

Robert Aickrnan har sagt att han aldrig betraktade sina historier som ”fantasy”. De representerade för honom ett försök att återge den värld vi lever i såsom han upplevde den. Han nämnde också att hans bästa historier kom till honom som om de dikterats för honom, vilket liknar sättet att skriva poesi och endast är en delvis medveten handling, framhöll han.

Man kommer därvid osökt att tänka på vår egen diktare Hjalmar Gullbergs strofer: ”Än vaken utan ro min skaparlängtan skälver, när Vintergatans bro sig över himlen välver. En främlings andedräkt kan jag i rummet känna. Lycksalig och förskräckt jag griper bok och penna. Gör kort min väntans kval! Låt mig befinnas värdig. Ge order, principal! Diktera! Jag är färdig.”

Som jag nämnt kallade Robert Aickman själv sina berättelser för ”strange stories”.

Enligt honom sig själv beskrev de verkligheten, såsom han såg den – men kanske i så fall då – han medgav detta litet skämtsamt – ”ur ögonvrån”. Hans inre tycktes tala om för honom: ”På det här viset är det verkligen!”

Robert Aickman betonade vidare starkt att livet i grunden är en form av poesi. ”I now do not merely believe, no, I know, that a quality of the imagination is all that matters in life. This I can proclaim really from my heart!” som han uttryckte det.

Hans historier återfinns i följande åtta böcker (med de ”säregna” berättelsernas namn angivna inom parentes):

We are for the Dark: six Ghost Stories. London: Cape, 1951. (Perfect Love, Three Miles Up och Lejt Luggage av Elizabeth Jane Howard med Aickmans medverkan samt The Trains, The Insufficient Answer och The View av honom själv).

Dark Entries. London: Collins, 1964. (The School Friend, Ringing the Changes, Choice of Weapons, The Waiting Room, The View (också i We are for the Dark) och Bind Your Hair).

Powers of Darkness. London: Collins, 1966. (Your Tiny Hand Is Frozen, My Poor Friend, The Visiting Star, Larger Than Oneself, A Roman Question, The Wine-Dark Sea).

Sub Rosa: Strange Tales. London: Gollancz, 1968. (Ravissante, The Inner Room, Never Visit Venice, The Unsettled Dust, the Houses of the Russians, No Stronger than a Flower; The Cicerones, Into the Wood).

Cold Hand in Mine: Strange Stories. London, Gollancz, 1975. (The Swords, The Real Road to the Church, Niemandswasser, Pages from a Young Girl’s Journal, The Hospice, The Same Dog, Meeting Mr Millar, The Clock Watcher).

Tales of Love and Death. London, Gollancz, 1977. (Growing Boys, Marriage, The Mirror, Compulsory Games, Raising the Wind, Residents Only, Wood).

Intrusions: Strange Tales. London: Gollancz, 1980. (Hand in Glove, No Time Is Passing, The Fetch, The Breakthrough, The Next Glade, Letters to the Postman). Detta var den sista boken som publicerades under Aickmans livstid.

Night Voices: Strange Stories. London: Gollancz, 1985. (The Stains, Just a Song at Twilight, Laura, Rosamund’s Bower; The Trains (också i We are for the Dark), Mark Ingestre: The Customer’s Tale).

 

Vidare har dessa böcker av Aickman givits ut:

Know Your Waterways. London: Coram, 1954.

The Story of Our Inland Waterways. London: Pitman, 1955.

The Late Breakfasters. London: Gollancz, 1964. (En roman.).

The Attempted Rescue. London: Gollancz, 1966. (En autobiografi).

The River Runs Uphill: A Story of Success and Failure. Burton-on-Trent: Pearson, 1986. (Aickmans slutliga autobiografi).

The Model. New York: Arbor House, 1987. Roman.

Painted Devils: Strange Stories. New York: Scribners, 1979. (En samlingsvolym, utkommen i USA med ”de bästa historierna” ur tidigare nämnda böcker).

 

Ett sätt att mäta en författares popularitet kan också vara att se hur ofta hans historier förekommit i olika antologier. Berättelser av Aickman återfinns i följande antologier:

Best Tales of Terror (1962)

The Year’s Best Horror Stories 3 (1973),

The Far Reaches of Fear (1976)

Frights (1976)

Whispers (1977)

The Year’s Finest Fantasy (1978)

The Year’s Best Horror Stories VII (1979)

Dark Forces (1980)

New Tales of Terror (1980)

New Terrors I (1980)

Haunted Houses: The Greatest Stories (1983)

I Shudder at Your Touch (1984)

The Architecture of Fear (1987)

The Dark Descent: The Colour of Evil (1987)

The Oxford Book of Twentieth Century Ghost Stories (1987)

Uncanny Banquet (1989)

Dark Voices: The Best from the Pan Book of Horror Stories (1990)

My Favorite Horror Story (2000)

 

Själv var Aickman ansvarig för utgivningen av The Fontana Book of Great Ghost Stories nummer 2-8 för åren 1964, 1966 (två böcker), 1967 och 1969-1972,) Med denna min essä har jag velat fästa uppmärksamheten på en mycket säregen författare av egendomliga historier. Fritz Leiber har sagt om honom:

”Robert Aickman has a gift for depicting the eerie areas of inner space, the churning storms and silent overcasts that engulf the minds of lonely and alienated people. He is a weatherman of the subconsious.”



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22