Ritta Jacobsson: Stieg Trenter och Sjöwall-Wahlöö lärde mig behärska svenska språket

Mar 5th, 2010 | By | Category: 2007-1, Artikel

AV HELENA SIGANDER

Vi träffas i en bar i Söderhallarna. Inga andra är där och väl är väl det för Spårhundens vinnare 2006. Ritta Jacobsson har handlat och behöver utrymme för sina kassar. Jag har en tung väska som får en egen stol.

Vi beställer öl med tilltugg. Jag frågar hur Ritta lägger upp sitt arbete som författare medan hon ruskar sitt blonda hår som glänser av smälta snöstjärnor.

– Först och främst måste jag få en idé. Det blir ur tidningar och vad som händer i verkliga livet. Eller om jag gräver i mitt förflutna kan jag finna något som väcker min fantasi. När jag börjar skriva är jag mycket strukturerad, skriver synopsis på tre fyra sidor direkt.

Nu talar du om ungdomsböckerna, eller hur?

– Jag jobbar på samma sätt när jag skriver förvuxna.

Jag vill återgå till det där med idén. Du läser tidningen. Läser du om brott då?

– Jag slukar allt som skrivs om brott trots att det är nytt för mig att skriva renodlade deckare. Jag har skrivit 24 ungdomsböcker om det vanliga vardagslivet med sorg och glädje. Det är alltså händelser i vardagslivet som jag inspireras av. Men jag har i mina ungdomsserier haft spänningsinslag redan före Afrodite och döden. Det finns i Lov utan lov i serien om plastfamiljen Jonzon. Jonsson och i spökboken Midnatt råder, och i några andra Tina-böcker.

Vad är Tina-serien?

– Huvudpersonen är en trettonårig flicka. Stilen är jämförbar med Bert-böckernas. Grundtonen hos mig är dock seriös för serien handlar om relationer; till föräldrar, syskon och klasskompisar. Jag vidrör problem i skolan och funderingar på den egna förändringen från det man var liten till man blir tonåring. I Äventyret i Visby är deckareinslaget att Tina råkar fotografera något som sedan leder till äventyrligheter. I En tjuv i skolan blir hon, falskeligen, anklagad för stöld. Spökboken utspelar sig i en verklig miljö, ett sjukhus där det spökar.

– Vad handlar din senaste ungdomsserie om?

– Jonzon, Jonsson-serien handlar om en plastfamilj. En pojke och en flicka tvingas in under samma tak då pojkens pappa och flickas mamma blir kära i varandra. I en av böckerna ger sig ungdomarna i väg. De ljuger ihop en historia och kommer till landet. Där, i en stuga, händer mycket spännande saker när de kommer en smugglarliga på spåren.

– Har du haft deckartakter som du inte märkt? säger jag.

– Jag har haft den där lusten att skriva deckare väldigt länge. Men jag har gått omvägen via böcker med vardagshändelser vilket har legat mig närmast. Om jag går långt tillbaka i tiden trodde jag aldrig att jag skulle kunna lära mig svenska tillräckligt bra för att kunna skriva en bok.

– Just det, Ritta, du skriver ju inte på ditt modersmål!

– På grund av språket satsade jag därför på ett helt annat yrke när jag kom till Sverige. Jag studerade statistik, sociologi och statskunskap på universitetet och har jobbat med bostadsfrågor på olika fronter. Sedan pluggade jag litteratur och skapande svenska på universitetet och fick den där kittlande känslan av att jag kunde skriva på svenska. När jag fick en novell publicerad i en veckotidning började det. Jag fick svart på vitt på att jag erövrat det svenska språket. Redan då fanns behovet av det spänningsladdade i mitt skrivande. Jag testade en science fiction på Bonniers. De skrev i refuseringssvaret att mina vardagsinslag var helt fantastiska men själva science fiction var blaha och att jag borde hålla mig till här och nu. De uppmuntrade mig så mycket att jag började skriva mina realistiska ungdomsböcker. Så kom det sig att det tog tjugofyra böcker innan jag äntligen, vilket jag velat hela tiden, kom över på deckarsidan.

– Tycker du att deckarförfattare är de främsta blanda författarna?

– Nja, inte precis så, men … Jag har läst deckare hela mitt liv. Jag slukade allt som gavs ut på deckarfronten. Det har verkat som ett mål att en gång skriva en egen. Som liten skrev jag massor av spännande historier på finska om barn som löste deckargåtor. Och min väg till svenskan gick genom deckare faktiskt. Det var genom Stieg Trenters och Sjövall-Wahlöös deckare som jag började försona mig med språket svenska och med min läsarbakgrund av deckare är det inte konstigt att jag som författare har hamnat i genren själv.

– Okej. Jag förstår. Målet var att skriva en deckare och komma ut på Bonniers? Precis som du gjort med Exekutorn.

– Ja.

Vi skrattar och tuggar en stund på jordnötter.

– Just, ja, säger jag sedan. Hur ser livet ut efter att du uppnått målet, då?

– Då går man vidare, säger Ritta och jag anar en förnöjsamhet i hennes sätt att med nätta handrörelser räta till tröjan. Och man vinner ungdomsdeckarpriset.

– Det gjorde du rätt i, säger jag. Grattis till priset Spårhunden som du fick i september 2006. Men innan vi går in på segerns svallvågor vill jag tala mer om din barndom. Att du skrev historier och hade anlag för författande, det upptäcktes väl ganska snart, antar jag. Begrep du själv vad du kunde bli? Hade du en förebild i släkten, en författare eller annan konstnär?

Ritta ser ut som om hon inte tänkt på den saken och svarar att hennes pappa var mycket verbal, ordvitsar och så, men annars fanns det inga i släkten som skrivit mer än vykort.

– Men jag skrev mycket, fortsätter hon, och jag blev uppmuntrad av dem omkring mig och av mina lärare. De var väl inne på en journalistkarriär … alltså i Finland och självklart då på finska. Jag hatade svenska i skolan; tyckte att det var världens fulaste språk.

– Ritta, du tillhör gruppen invandrarförfattare som greppat svenskan till den grad att du blir utgiven. Du har tagit till dig en helt ny kultur. Det är fantastiskt.

– Jag tycker själv att jag varit duktig, särskilt med tanke på att jag blev kuggad i studenten i svenska. Det första halvåret jag var i Sverige pratade jag engelska, helt enkelt.

Men det är inte så många som tänker på mig som icke-svensk. Ritta reagerar de väl på, men inte på Jacobsson.

– Vi kanske ska tala om Jacobsson, säger jag. Vad har han betytt?

– Det var och är den stora kärleken. Vi gifte oss för en evighet sedan och jag bytte språk och land på grund av honom. Det är underbart att bo i Tumba med honom och familjen.

– Och en milstolpe i ditt författarskap är vinnandet av Spårhunden, ungdomsdeckarpriset, motsvarigheten till Nobelpriset i den här genren. Hur påverkar en sådan utmärkelse dig?

– Först och främst var jag oerhört stolt och lycklig över att ha blivit nominerad, säger Ritta eftertänksamt. Det var en personlig seger att ha kommit så långt att komma i fråga i sådana sammanhang. Att konkurrera ut andra när jag inte skrivit på mitt modersmål kändes otroligt stort. Det nästa var att jag vann. Då storbölade jag på scenen. Jag ser mosig ut på alla bilder, typiskt i ett sådant stort ögonblick i karriären.

Och hur har framtiden ändrats?

– Det är en hel del uppmärksamhet som riktas mot mig på grund av priset. Dels får jag många fler förfrågningar om författarframträdanden i skolorna är tidigare. Dels hör tidningar och medier av sig i högre utsträckning än tidigare. Jag får recensioner i de stora drakarna och får synas i DAST. Mitt namn blir känt genom olika kanaler och det är vad jag vill, så klart. Jag skiljer mig från mängden för att jag är pristagare.

– Vilken förlag ger ut dina ungdomsböcker och Afrodite och döden som segrade?

– Det är B. Wahlströms förlag. Jag är mycket nöjd med det förlaget. Redaktörerna är så hjälpsamma och kunniga och driver på för att böckerna ska bli riktigt bra; superunderbart med samarbetet vi har. De håller i mig, är finkänsliga, kan sitt jobb.

– Afrodite låter som en invandrare eller en gudinna. Nu får du berätta vem hon är, din vinnarhjältinna. Vad handlar boken om?

– Afrodite är en vanlig flicka. Hon går i åttan och ska fylla fjorton år och är yngst i klassen. Grannens flicka, Mikaela, går i samma klass som Afrodite. Afrodite hyser en slags hatkärlek till henne. En kväll försvinner Mikaela. Hon återfinns död, mördad. Afrodite får en obehaglig känsla av att mördaren är någon som hon känner och börjar därför undersöka vad som hänt. Hon dras in i en härva av lögner som utvecklas till farliga händelser. Mördaren kommer henne på spåren.

– Och hur skildrar du det här?

– Afrodite växer ur barnaskorna och blir en ung kvinna, under höstterminen i åttan. Hon upplever sin första kärlek och det påverkar hennes relation till pappan. De har varit mycket nära under Afrodites uppväxt; tillsammans har de mekat med bilar och sportat. Nu förändras deras relation dramatiskt. Ju mer Afrodite gräver i mordgåtan desto mer stärks en gnagande känsla som hon försöker förtränga. Hennes pappa är på något sätt inblandad i mordet på Mikaela. Afrodite får tackla känslorna en sådan misstanke föder. Hur mycket sanningar tål man om dem man älskar? Hennes och pappas relation ställs på sin spets. Den forna öppenheten dem emellan sluts i hemligheter. Familjelivet krackelerar och frågan är hur de tar sig ur det här.

– Hur löser du det som författare?

– Det gäller att bygga på det kärleksfulla förhållandet som funnits mellan barn och vuxna, när barnen blir tonårsupproriska.

– Du skriver om ungdomars uppvaknande ur barndomen, och hur de fjärmar sig från snuttefilten till egna vuxenbeslut, vars konsekvens de inte alltid kan förutse?

– Ja. Det är det grundläggande. Mina huvudkaraktärer är oftast flickor. Jag skriver om 13-14-årsåldern. Det är en spännande tid. Jag minns själv hur min mamma sa mig ett och annat med hög röst. Jag var en besvärlig tonåring. Det var otroligt jobbigt att känna sig vuxen i ena sekunden och övergiven av alla i den andra. Och så kommer kärleken in med sitt allvar. Jo, det finns mycket att ösa ur. I Exekutorn finns också en tonårsflicka som har liknande problem. Jag älskar att skriva om just den åldern.

– Du skriver om mord i en ungdomsbok. Har du något problem med själva dödsakten?

– Jag lämnar det därhän. Jag låter Mikaela dö i fred, om jag säger så. Det finns ingen anledning att dra ut på just själva den händelsen. Det är tillräckligt läskigt och spännande ändå. Afrodite får i stället i boken reflektera över döden. Själva dödsögonblicket skildrar jag i vuxenböcker men när jag skriver för ungdomar censurerar jag mig själv.

– Det var vad Enid Blyton gjorde, vilket har präglat oss alla, så att vi hellre vill tala om mat än själva dödshuggen. Men, Ritta, hur är det med sexskildringarna?

– Äh, till viss grad. I Exekutorn är det rejält sex. I Afrodite och döden kommer hon inte i närheten av en fullbordan. Det är klart att hon pussas och kramas lite lätt. Jag skildrar hur det känns, att sitta bredvid någon som man är kär i, känna närheten. Jag menar, det är väl det som är kul för vem som helst att känna. De underbara rysningarna i kroppen … det räcker med en blick från den man älskar för att få kroppen att reagera.

– Du är alltså fena på att skildra sinnligheten i kärleken?

– Det hoppas jag. Dessutom lättar jag upp allt det mörka, hemska och tragiska med roliga scener, så att man får skratta. Afrodite och döden är en skildring av hur det är att leva i skuggan av ett brott men också om hur man går vidare.

– Det ska bli tre böcker om Afrodite?

– Just nu ser det ut så. Nummer två är klar. Den kommer till bokmässan.

– Varför är det tre?

– För det blir precis lagom med hennes pubertet. Efter det stadiet vill jag lämna mina hjältar. Tina-böckerna blev sexton stycken. Det var mycket. Jonzon, Jonsson-böckerna blev åtta, där blev det liksom stopp. Det är skönt att veta hur många böcker i serien man ska skriva när man börjar, för helhetens skull.

– Vad handlar Exekutorn, din vuxendeckare, om? Blir det en uppföljare?

– Martina får jobb som bostadskonsulent på ett bostadsföretag och bara efter några dagar på det nya jobbet hittar hon en ung man brutalt slaktad i en tvättstuga. Efter det dras hon in i en härva av otäcka händelser och utsätter inte bara sig själv, utan också sina barn, för livsfara. Just nu verkar det inte aktuellt med en uppföljare om Martina. Däremot har jag en ny kriminalroman på gång, jag filar som bäst på slutet. Det är en fristående psykologisk skildring av hur ett fasansfullt brott begås av kärlek. Jag blev inspirerad av är en verklig händelse i min födelsestad Tammerfors i Finland men i boken utspelar sig ruskigheterna i Stockholm.

– Vad är ditt budskap, generellt, i dina böcker? Är du moralisk, religiös eller vad?

– Jag vill sprida carpe diem, att ta tillvara vardagen. Ta livet som det är. Stanna upp och fundera. Men mer ändå är det girl-power. Det behövs. Jag skapar tuffa tjejer som visar civilkurage och ger läsarna råg i ryggen. Afrodite brinner för att ta reda på sanningen och hon är beredd att leva med den hur den än ser ut. Martina i Exekutorn är likadan. Hon tänker ibland att varför är jag här ute i rusket Och söker sanningen medan vanligt folk sitter i godan ro framfört teven. Varför har jag det här rättspatoset?

– Du är kanske inte så feg själv, Ritta?

– Jag vågar nog ganska mycket, kanske lite för kaxig. Lite av mig finns hos mina hjältinnor.

– En sista fråga. Du är lyckligt gift och du har inte råkat ur för något trubbel. Hur vet du då hur det är att bo i plastfamilj och ha närstående som begår brott?

– Jag lyssnar. Tyvärr pratar jag mycket också och ibland tror jag att jag missar en del. Mitt nyårslöfte var att bättra mig på den punkten.

– Hur går det?

– Hyfsat.

Vi kramas adjö, stiger ut i kalluft som andas vår och vid Söderhallarnas knut vänder sig Ritta Jacobsson om och vinkar. Det lyser om henne.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22