Rikshalvan i våra hjärtan: Finsk sisu som varken väjer för morden eller ministrarna

Sep 19th, 2009 | By | Category: 1995-2, Artikel

Av ULF DURLING

Schildts förlag, som specialiserat sig på svenskspråkig litteratur i vårt östra grannland, har omdömesgillt nog en och annan kriminalroman på sina listor, och Staffan Bruun ger man ut i originalpocket. Det är ett lovvärt initiativ och, som det visat sig, en framgångsrik satsning.

Som Aftonbladets Helsingforskorrespondent är han väl skickad att anlägga initierade, fräcka och roande synpunkter på tillståndet i riket och på dess styresmän. Redan i sin debutbok ”Club Domina” (1992) gör han det med besked. Händelserna inträffar 1998, då Elisabeth Rehn blivit president, EU-tillhörigheten introducerat ecu som valuta, hundratusentals ryssar – de flesta illegalt invandrade – vällt in över gränserna och en inhemsk forskare tilldelats Nobelpriset för ett HIV-vaccin som bl.a. gör det möjligt för folk att, om så önskas, umgås under fria och otyglade former…

Ett ”praktexemplar”

Brunns huvudperson kan tyckas vara lite väl standardiserad, icke förty är naturligtvis en stjärnreporter som klippt och skuren för sitt ändamål: att spåra och avslöja mygel och maktmissbruk och därvid riskera att hamna i bokstavligt talat livsfarlig närhet till brott och brottslingar. Det här praktexemplaret är en skamfilad och alkoholiserad fyrtiotreåring, har hustrun Gun bekvämt deporterad till Uganda och åtnjuter ett märkvärdigt gott anseende. Knappt hinner han viska sitt namn – Burt Kobbat – förrän alla dörrar öppnas och alla munnar börjar glappa.

I ”Club Domina” får han i uppdrag att på den nya boulevardtidningen Hufvudstadsbladets vägnar undersöka en lyxbordell med Sadomasochistisk inriktning, endast för jetsetmedlemmar. Den har en fashionabel adress medan estniska horor och holländska haschförsäljare ”med sina pipor och vågar” hänvisats till Stora Robertsgatan i The Red Light District. Och dess sällskapsdamer har med inflytelserika höjdares välsignelse rekryterats från ett håll som snart får Burt att vädra den härligaste sensationsstank. Ett par flicklik påträffas och hetsar upp hans jaktiver ytterligare.

Wachtmeister industriminister

Privatspaningarna för honom till diverse ministerier, många krogar och omsider även till ett aids-sjukhus i Timisoara, Rumänien. Bus och makthavare passerar revy. Mauno Koivisto beviljar intervju, Finlands ambassadör i Bukarest, Jörn Donner (sic!), röker och svär och Sveriges industriminister Ian Wachtmeister framträder i en biroll.

Han är en friskus, Bruun, som inte väjer för några överdrifter. Syftet är uppenbarligen att utsända olika larmsignaler och medlet den lätta, ibland nästan väl giftiga satiren. Man kan tycka att somliga av hans grepp stör berättelsens trovärdighet och att Kobbat misslyckas i den hopplösa rollen som kombinerad hjälte och dekisfigur. Men Bruuns friska humör, djärva satsningar och flödande fantasi är onekligen medryckande.

I och med Opus två, ”Svit 740” (1993) lägger han korten på bordet. Han har minsann inte tänkt sig ett enstaka nedslag i genren utan en serie- och det s.k. konceptet ser ut på följande sätt:

Skandal på gång i Finland förlagd i en nära förestående framtid. Burt Kobbat tillkallas, genomskådar stämplingarna och över vinner ondskans och girighetens företrädare.

Av vissa tecken att döma anar man att Bruun i fortsättningen mer tänker befatta sig om sin mission som brandvarnare i journalistisk väckarklocka än om realistiskt detaljarbete. Nidbilden av svensken och antimachoprofeten Jönsson, exempelvis, är visserligen fruktansvärt elakrolig, men samtidigt ett parodiskt övertramp och Berts flykt ur kurran kan knappast accepteras ens som nödlösning.

Effektiv och uppfinningsrik

Med dessa reservationer framstår emellertid ”Svit 740” som en fullvärdig återkomst. Den spelar 1994 och blandar effektivt och uppfinningsrikt ett antal indignations- och spänningsingredienser: prostitution, atomläckage, olagliga vapenaffärer, spel under täcket och förbjuden kärlek på högsta nivå (hotell Vaakuna, sjunde våningen), storpolitiska misstroenden som hotar att stjälpa det pågående presidentvalet.

I ”Kannibalen” (1994), Bruuns tredje och hittills senaste thriller, kan han rentav tyckas gå ett par steg för långt. Kammen har växt Kobbat över huvudet. Året är 1996 och i egenskap av den som räddade segern åt Martti Ahtisaari, ”fetknoppen” kallad, vilket han öppet deklarerar, anser han sig ha rätt att skoja en smula på en internationell överbefolkningskonferens, där ett par sinsemellan oberoende terroristgrupper slår till, IRA och Kommandot för Ålands självständighet, och där all världens statschefer deltar, inklusive Ingvar Carlsson – hårt ansatt av pressen på grund av ryktet om en hemlig älskarinna i Björneborg. Det väcker stor upprördhet när Kobbat låter meddela att Finland behandlat ett anspråkslöst förslag som skulle garantera föda för miljoner: ”Vi har redan färdigttryckta kokböcker med recept på hur man tillreder människa”. Men CNN, som sväljer skämtet, har inte samma humor som Kobbat – och i likhet med honom Jonathan Swift tvåhundra år tidigare – varför en del hard feelings uppstår…

Lömsk nativitetsbroms

Så småningom gör han ett slags avbön genom att bege sig till Tunis och ta upp kampen med dr Miroshita, VD för den japanska läskedrycksjätten Super-Cola, en Gud Fader som kommit på en lömsk metod att bromsa nativiteten i världen.

Bruuns förmåga till spektakulära innovationer sviker honom inte. Frågan är som sagt bara om inte denna variant på James Bond från Mejlans och Gula Faran, modell -96, skjuter en bra bit över målet. Sannerligen en saftig actionhistoria, men kanske i frimodigaste laget.

Vi kommer att följa Burt med spänt intresse och i väntan på nästa överraskning – skall han framgent lanseras i ännu vidare kretsar eller nöja sig med att operera på lokalplanet? – må man begrunda vad som främst inspirerar hans hävdatecknare, som haft så uppenbart nöjsamt under författarknåpet: behovet att roa – och reta – sin publik eller patriotisk idealism? Och ett ögonblick fundera över vilket motiv som får åka snålskjuts med det andra.

Utmanar finsk sisu

Mindre tillfredsställande visar sig Lasse Lehtinens ”Nyfiken gul” (Keltainen noutaja, översatt av Tom Vouri) vara. Den är likaledes utgiven på Schildts – med stöd, svårbegripligt nog, från Nordiska ministerrådet. Författaren, f.d. diplomat och socialdemokratisk riksdagsman, och som kändis förmodligen lättsåld, har en diger œuvre-lista på sitt samvete, däribland flera deckare. I dem agerar en sällsam trio bestående av en frånskild bergsrådinna, ett datafreak och en pensionerad överstelöjtnant, de båda senare förfogar över teamets Hjärna respektive dess Muskler.

Uppdraget är denna gång att krossa en narkotikaliga (”som så småningom förstår vad det vill säga att utmana finsk sisu”, för att citera förlagsreklamen). Historien utmynnar till en s.k. farskarusell med kioskraffelinslag. Tyvärr är inte Lehtinen på långa vägar så putslustig som han inbillar sig och en del turer – exempelvis den som leder till Stockholm och den vattenfyllda tortyrkammaren i skönhetssalongen Diamantens källare – lockar verkligen inte till skratt, snarare till suckar och stön. Han gör sig gärna löjlig även på andras bekostnad. Nordiskt Kvinnoforum får en känga, vårt eget kära blågula fosterland en skur sparkar, eller om det är hånfulla petanden med tåspetsen: ”Hela staden andades förträfflighet, om nationens självsäkerhet, om att inga devalveringar eller saneringar, folkvandringar, krig eller katastrofer någon sin kunde rubba det präktiga svenska folkhemmet. Sverige har tagit emot många utlänningar, också sådana som tror lika mycket på demokrati som på jultomten.”

Detta vänsterhandsverk av Lehtinen ger följaktligen ingen nämnvärd mersmak. Slappt, slarvigt (döper man en person till Birgit i ett kapitel så skall hon helst heta detsamma i nästa, trots att det kanske blir mer komiskt med Ulla om efternamnet är Winblad) och Fördomsfullt – så han huvudintrycket av ”Nyfiken gul” sammanfattas. Den som inte vet hur ett parti pungpoker går till kan visserligen läsa boken för den lärdomens skull, övriga rekommenderas tills vidare att hellre sätta sin lit till jultomten som underhållningsartist och glädjespridare än till Lasse Lehtinen som seriös spänningsförfattare.

Få finska deckare i Sverige

Kriminalromaner från andra sidan Bottenviken är sällsynta företeelser på vår svenska bokmarknad. På rak arm kan jag bara erinra mig ett fåtal titlar utgivna under historisk tid (det vill säga den jag själv kan överblicka). På minnets näthinna avtecknar sig tydligast Matti Joensuus dystra socialreportage med överkonstapel Harjunpää i den ledande rollen – det lär komma en ny i höst, håll uppsikt!

Vad mera? En storartad småstadsdeckare från Nådendal, ”Vandrande skugga” av Bo Carpelan (1977), sedermera TV-filmad, och en småttig storstadsthriller av Johan Bargum, ”Den svarta portföljen” (1991). Dessutom översattes ett eller annat av pseudonymen Mauri ”Fallgropen” Sariola på 70-talet, utan att i varje fall ha påverkat mig varaktigt.

Men det perspektiv som kan anläggas på tillvaron utifrån De tusen sjöars land, så nära och så likartat vårt, ger många intressanta möjligheter. För att inte tala om de språkliga finurligheter som ideligen dyker upp i texterna, ord och vändningar som skiljer och berikar. Så nog vill man läsa mer från det hållet. Finlands sak är vår.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22