Richard Wright betydde mycket för flicka med författardrömmar

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-1, Artikel

AV ELISABETH PETERZÉN

Han såg mig rätt in i ögonen när jag kom inpå biblioteket. Han släppte mig inte med blicken.

Vem var han? Jag hade aldrig sett honom förut.

Han var en svart man. Det hade nästan ingen sett i Sverige 1954, särskilt inte i Motala. Det verkade som om han ville säga mig något. Skulle jag förstå? Hur? Jag hade läst engelska ett par år, men …

Jag lånade boken. Det var Richard Wrights Utanför, The Outsider i original.

Den slog mig till marken. Om jag inte förstod intellektuellt, gjorde jag det känslomässigt.

Jag var en sextonårig svensk flicka.

Stor då, nästan glömd nu

Richard Wright var ett stort namn på den tiden, numera nästan bortglömd. Hade han fått leva, hade han kanske kommit att nämnas i Nobelprissammanhang. Men han dog redan vid 52 års ålder 1960, i Paris. Sitt världsrykte som författare fick han med de två romanerna Black Boy och Native Son (Son av sitt land).

Särskilt den senare väckte mycket stort uppseende och är fortfarande den mest omtalade av Richard Wrights böcker. Kriminalroman, thriller eller bara nattsvart situationsbeskrivning från USA på 30-talet. Den handlar om Bigger Thomas, som får arbete hos den vita familjen Dalton. Det är en snäll och välmenande, liberal familj, som vill gottgöra slaveriets oförrätter. De är uppriktigt måna om goda relationer med svarta landsmän och introducerar Bigger till en grupp likasinnade, välbärgade vita vänsterliberaler.

Bränns i värmepannan

Den unga dottern i familjen vill att de ska bli vänner, riktiga vänner. Bigger vill helst bli lämnad ifred. I ren våda dödar han flickan när de hamnar i en för honom mycket komprometterande situation. Vild av förtvivlan styckar han henne och bränner upp henne i värmepannan i källaren, och deltar därefter i letandet. Naturligtvis dras snaran åt bokstavligt och bildligt; han blir avslöjad och gripen, rannsakad och dömd till döden. Det han egentligen döms för är ett ännu värre brott, då och där, än det han har begått: våldtäkt på en vit kvinna av en svart man.

Black Boy är Richard Wrights självbiografi, som han skrev efter berömmelsen för Native Son.

Han var en av de första tydligt artikulerade, svarta amerikanska författarna. Före honom kom emancipationskämpar som WEB DuBois och Langston Hughes. Efter kom James Baldwin, och efter honom Malcolm X, Eldridge Cleaver och de Svarta Pantrarna. Richard Wright var ganska ensam i mitten; en svart amerikan men samtidigt en europeisk intellektuell. Han drogs till kommunismen, men lämnade den tidigt. Han for till Afrika för att söka sina rötter och återkom förbryllad.

Häcklades som Onkel Tom

Efter sin död blev han anklagad för att varit en Onkel Tom, inte tillräckligt radikal. Den är alltid lätt för den som kommit efter att se ner på banbrytaren. Columbus var ingen vidare upptäckare. Han for bara till Amerika, inte till månen. Alexander Graham Bell misslyckades grundligt, eftersom han inte uppfann mobiltelefonen. Och så vidare …

Richard Wright skrev på sin tid och under sina egna förutsättningar. Ingen av hans efterkommande kritiker, svarta eller, än mindre, vita, levde exakt i hans tid och under hans förhållanden, och skrev det han skrev bättre än han själv gjorde.

Outsidern byter identitet

Jag kände varken till författaren eller hans andra verk när boken sög in mig med blicken. Jag lånade den och gick hem. När jag hade läst den, var jag en annan människa.

Boken är på sätt och vis en mer intellektuell variant av Native Son. Den handlar om Cross Damon. Det är hans ansikte som syns på det svenska omslaget, en perfekt omslagsbild. Cross är 26 år gammal och bosatt i Chicago, gift och trebarnsfar. Han har en gravid flickvän, en gnällig morsa, obetalda skulder och ett trist jobb på posten. Han känner att han sitter fast i en fälla, som livet gillrat åt honom. En kväll på tunnelbanan sker en olycka. Flera människor omkommer, och Cross finner sig sitta hopklämd bredvid en död man. Han tar sig loss och byter ytterkläder och identitetshandlingar med mannen. Pånyttfödd träder han ut i natten som Lionel Lane.

Han träffar snart ett gäng välmenande vita vänsteraktivister, som tycker synd om svarta efter allt vad de har fått gå igenom. Han plockas in i deras krets och får sitta med vid deras kvasiintellektuella diskussioner.

Föga anar de att han är intelligentare än vad de är. Han hamnar mitt i en maktkamp mellan olika röda fraktioner och bokstavligen slår sig fri: lik kantar hans väg. Han mördar deras vedervärdige rasistiske hyresvärd, som ger sig på hans nya vänner just för att de har tagit sig an Cross. Och han drabbas av den Stora Kärleken:

Kall och fanatisk mördare

Chefsideologen Gil är kall och fanatisk. Hans unga hustru Eva längtar efter kärlek och den finner han, tror hon, i den Ädle Vilden. Cross är mjuk där de andra är hårda, han kan lyssna när de orerar, han ger värme där de utstrålar kyla. Han är känslomässigt ren. Hon tyr sig till honom, och en stark passion uppstår mellan de två.

Han är inte alls den hon tror. Han har mördat flera människor, och han uppträder under falskt namn. Men han vill inte leva med henne på en lögn. Kärleken tvingar honom att bekänna vem han verkligen är, och hoppas på hennes förståelse och förlåtelse.

Hon ser för sina ögon den hon trott vara en ängel avslöja sig som en djävul, värre än någon av hennes kommunistiska småpåvar. Hon hoppar ut genom ett fönster och krossas mot marken. Hon dör.

En enda person har genomskådat Cross mjukt åtsmitande förklädnad. Det är åklagaren Ely Houston, själv en outsider genom ett fysiskt handikapp. Han är den ende som förstår, och Cross förstår att Houston förstår.

Vilken emotionell upplevelse för en sextonåring, före TV:s och den kommersiella underhållningens tid! Han fick mig i sitt grepp.

Det har han än.

Wright skrev svar

Något år senare var Richard Wright på besök i Stockholm. Jag skrev ett brev och adresserade det till hans hotell. Där berättade jag vilket oerhört intryck The Outsider gjort på mig, och jag skrev om mina egna författarambitioner.

Han svarade!

Han skrev att han var glad att jag hade tyckt om The Outsider. Själv, skrev han, ansåg han den vara sin bästa bok, men de flesta läsare saknade modet att förstå den. Han önskade mig god lycka som författare och gav mig några praktiska, konkreta råd. Han avslutade brevet med meningen:

”Keep up the cold courage that burns like a blue flame.”

Aldrig kan jag glömma Richard Wrigth och hans stora gåva till mig.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22