Rex Stout: Wolfe deckade fett bakom skrivbordet

Mar 10th, 2010 | By | Category: Artikel

Av Lennart Bråding

Mångsysslaren och sedermera författaren Rex Stout levde mellan åren 1886 och 1975 och han blev känd över stora delar av världen för sina kriminalromaner om den självsäkre, mycket överviktige detektiven och gourmeten Nero Wolfe som satt stationär på sitt kontor eftersom han led av torgskräck. Inte desto mindre löste han alla gåtor, för enligt egen utsago var han ett geni.

Stout publicerade sin första roman om Wolfe – Fer-de-lance – 1934. Ordet är beteckningen för djuret lansorm och titeln behölls när boken publicerades i Sverige 1940 i översättning av Margaretha Odelberg. Boken slog an, vilket förvånade många kritiker eftersom romaner om länsstolsdetektiver ansågs vara en förbrukad genre. Nu hade rännstensdeckare med cigarretten i mungipan blivit på modet men Wolfe gick ju aldrig ut ur sitt hus med sandstensfasad på Manhattan, New York City.

Men lite av det nya fanns med eftersom Wolfes sekreterare, livvakt och yttre ögon, en man vid namn Archie Goodwin, var klipsk och gatusmart. Dessutom var han lika snabb i repliken som i benen.

Böckerna om Nero Wolfe blev många, hela 47 stycken. Det feta geniet och hans assistent satte fast mördare, utpressare, förrädare (under krigsåren) och minst en gång lyckades de dra FBI:s legendariske chef J. Edgar Hoover vid näsan. Wolfe blev så populär att inte ens Rex Stouts död 1975 gjorde slut på hans äventyrligheter. Under 1980-talet fortsatte han sin verksamhet, nu beskriven av Robert Goldsborough.

Rex Todhunter Stout kom till världen i en kväkarfamilj i Noblesville, delstaten Indiana, den 1 december 1886. Som barn flyttade han och familjen runt en del innan de hamnade i staden Topeka i Kansas där fadern fått arbete som lärare. Han tog tydligen med sig jobbet hem och uppmuntrade sina nio barn att läsa mycket. Rex hävdade senare att han läst Bibeln rakt igenom två gånger innan han ens hunnit fylla fyra. Som 13-åring segrade han i delstatens stavningsmästerskap, så han var tydligen predestinerad för sitt kommande yrke.

Efter en relativt kort sejour vid Kansas University lät han som 18-åring värva sig till flottan. Där tjänstgjorde han mellan åren 1906-1908 som expeditionsofficer på president Theodore Rooseveltsjakt Mayflower.

Efter sjön arbetade han som bokhållare, försäljare, turistguide, hotellchef och butiksbiträde – för att nämna några påhugg.

Hela tiden försökte han få något av allt han skrev för den tidens pulpmagasin publicerat och honorerat. Han åstadkom science fictionberättelser, äventyrsnoveller och romantiska historier. Så fick han en artikel om jämförelsen mellan två politikers handavtryck publicerad i tidningen World. Honoraret var 200 dollar. Det hände hösten 1908 och grejen var väl tajmad. Samtidigt pågick nämligen presidentvalskampanj.

Men det skulle dröja ytterligare fyra år innan han fick sin första novell publicerad, trots att han jobbat med sådant till och från en längre tid och med annat tillsammans med sin bror. Novellen hette Excess Baggage och hamnade i magasinet Short Stories.

Sen började det rulla på. 1916 hade han hunnit skriva fyra romaner och 32 noveller. De flesta sålde han till Munsey Förlag som bland annat gav ut tidskriften All-Story.

Detta år gifte han sig med en dam som hette Fay Kennedy. Tyvärr levde han över sina tillgångar, men hade så pass mycket ”sjukdomsinsikt” att han tillsammans med brodern kom på ett sparsystem för skolor. Detta gav honom en del royalty och efter en tid lyckades han bli ekonomiskt oberoende. Det tog honom emellertid tio år att skrapa ihop den förmögenhet på 400.000 dollar som han tyckte att han borde ha för att kunna skriva utan att fundera på plånbokens innehåll.

I slutet av 1910-talet lade han sig till med det bockskägg som i fortsättningen blev något av hans image. Under den här tiden reste han mycket, bland annat i Europa där han bodde två år i Paris och umgicks med det amerikanska konstnärliga och litterära kotteri som fanns där. Men han aktade sig för att bli alltför involverad. Det är möjligt att han vid något tillfälle kände sig trängd för en period gick han på fotvandring genom Grekland.

1926 kände han sig mogen för att börja skriva på allvar. Tre år senare publicerades hans första egentliga bokhandelsroman How like a God – som sålde bra, och tur var väl det för börskraschen samma år åt upp mycket av hans sparpengar.

Nya romaner följde och eftersom Stout var en insiktsfull person fattade han att han aldrig skulle bli någon stor författare.

– Men jag är en god berättare, sa han.

1934 kom thrillern The Presicent Vanishes – och lyckokastet Fer-de-Lance, den första detektivromanen med Nero Wolfe som huvudperson. Wolfes debut blev en succé pyramidale som kom att följas av 46 andra. Det kan inte hjälpas att flera verkade skrivna på rutin. Men pengar trillade in. Romanerna kom en om året, först som följetong i en tidskrift och därefter som bok.

1939 kom romanen Double for Death med huvudpersonen Tecumseh Fox. Fram till sin död höll Stout den som hans bästa deckare.

När andra världskriget började var han ivrare för att USA skulle göra en insats. Han höll tal både i radio och för betalande publik och satt som ordförande i Författarnas Krigsnämnd. Efter kriget arbetade han för fred och demokrati i olika fora. Det var närmast självklart att kommunistjägaren McCarthy skulle få vittring på honom. Men Stout lyckades hålla sig undan och McCarthy gav upp, kanske för att han fattade att Rex Stout inte alls var kommunist.

Under krigsåren 1943-45 var han ordförande i författarförbundet Authors’ League of Americas fackliga underavdelning Author’s Guild och senare blev han ordförande i författarförbundet (1951-55) och hade flera andra poster där. Ordförande blev han igen 1962 och behöll befattningen till 1969. Samtidigt var han också ordförande i Mystery Writers of America vars Grand Master Award han erhöll 1958.

Stouts böcker om orkidéälskaren (och allt det andra) Wolfe skiljer sig från många andra i detektivlitteraturen genom att ha en sprudlande ton genom hela berättelsen. De flesta slutar också relativt lyckligt.

Men en roman skiljer sig. Det är A Family Affair (Kvintetten som sprängdes 1977) som kom ut i USA 1975, en månad innan Stout avled den 27 oktober samma år. För ett år sedan hade Richard Nixon avgått i efterverkningarna av Watergateskandalen och författaren döljer inte sin avsky för den förhatlige presidenten.

Vid sidan av böckerna om Dol Bonner (kan ha varit den första kvinnliga detektiv som dykt upp i romanform), Alphabet Hicks och Tecumseh Fox skrev Stout flera romaner som inte ingick i serier.

Nero Wolfe har förekommit på vita duken ända från 1930-talet och framåt. Själv gillade inte Stout att han filmades, så under hans livstid filmades endast Meet Nero Wolfe och The League of Frightened Men 1936 och 1937. Sen har det blivit många fler, inte minst en TV-serie som fortfarande vevas på eftermiddagarna i USA och i en del andra länder.

Naturligtvis har den fete detektiven en fan club. Den heter The Wolfe Pack och arrangerar diskussionsaftnar, en årlig sammankomst med tillhörande bankett i New York.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22