Resor i fiktionen

Sep 18th, 2009 | By | Category: 1996-3, Artikel

Av BENGT ERIKSSON

Följande hände i London, för några veckor sen:

Jag stod där på bron, riktade blicken mot Houses Of Parliament, som knappt skymtade i dimman, och försökte föreställa mej Westminster Bridge i slutet av 1800-talet. Kanske just här, vid den här gatlampan som jag lutade mej mot, mördades ett antal parlamentsledamöter, en efter en…

Inte i verkligheten – utan i fiktionen. Men inte i någon av Sir Arthur Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes – utan i en annan historisk detektivroman: Bethlehem Road, författad av Anne Perry (och utgiven av Fawcett Crest), Den senaste tiden har jag smuttat på – snarare än slukat – den ena pocketboken efter den andra i hennes långa deckarserie med Victorian Mysteries (vid det här laget bör serien omfatta ungefär femton böcker).

De gåtor, som kriminalinspektör Thomas Pitt löser med hjälp av sin fru Charlotte, är inga under av fyndighet. Däremot har Anne Perry förmågan att (nästan) fysiskt förflytta läsaren till 1800-talets London: gator och människor, samtal, diskussioner och politik, klassmotsättningar och också motsättningar mellan man och kvinna…

Manssamhället hotas. Kvinnorörelsen är på väg att födas. De engelska kvinnorna kräver rätten till sina egna åsikter – till en plats också utanför hemmet. Ja, kvinnorna har t o m börjat kräva platser i Parlamentet!

Anne Perrys Bethlehem Road är också en feministisk detektivroman.

En egyptisk skurk

Av alla de oräkneliga privatsnokar som förekommer i deckarlitteraturen måste Huy vara en av de mest annorlunda och originella. Huy är problemlösare i engelsmannen Anton Gills minst sagt historiska detektiv romaner.

Året är 1361 före Kristus och platsen Egypten.

Följande har hänt:

Farao Akhenaten, som snart ska omtalas som ”Den store skurken”, var filosof och visionär. Akhenaten avskaffade de gamla gudarna och ersatte dem med en enda, Aten. Han lät också bygga en ny huvudstad, City Of The Horizon, som Anton Gills första roman tagit sin titel efter.

När deckarberättelsen börjar är både Akhenaten och farao Smenkhare, hans adopterade son och arvtagare, döda. Den nye faraon ska heta Tutankhamon, men det är den före detta arméchefen, Horemheb, som har den egentliga makten. Klockan vrids tillbaka. Alla förändringar och nya tankar som ”Skurken” införde suddas bort ur historien.

Huy, som var en av Akhenatens skriftlärda, stödde de nya idéerna. Han är orolig. Vad ska hända med honom? En dag står en ”Medjay” (en polis) och väntar utanför Huys hus i ”Horisontstaden”, som nu är en stad i förfall.

Huy förlorar jobbet, kan inte försörja sej. Han blir en lodare, som slår dank i hamnkvarteren med de andra utslagna. Tills ett fartyg lägger till i hamnen…

Skepparen, Amotju, är en gammal vän från södra Egypten, som Huy inte träffat på många år. Amotju berättar att någon hotat honom till döden. Ta reda på vem det är, ber han Huy, och du får allt du begär.

Genast börjar Huy fråga ut Amotju: ”Har du en älskarinna? Någon rival?”

Amotju tvekar. Kan det vara polischefen? De har ju samma älskarinna. Amotju misstänker dessutom polischefen för gravplundring…

Ja, så går det till när Huy inleder sin karriär som privatsnok i det historiska Egypten. De följande romanerna i Anton Gills serie ”egyptiska deckare” heter City Of Dreams och City Of The Dead (alla utgivna i pocket av Bloomsbury).

Öppen slaktarbod i Florens

Florens i augusti: sommarvärme (asfalten brinner!) och folktomt (om man inte räknar turisterna).

Affärerna och restaurangerna är igenbommade (de enda restauranger som håller öppet serverar ”turistmat till turistpriser”), Florentinarna har flytt stan: åkt till havet eller bergen på semester.

Med undantag för marshal Guarnaccia, som hade semester i juli. Den store, kraftige marshal Guarnaccia svettas i hettan, stånkar och pustar. Fru Guarnaccia tvingas gå genom halva Florens för att hitta en slaktare som inte har stängt.

Och med undantag för det fattiga San Fredianodistriktet,  Där är alla hemma och allting öppet, för där har ingen råd att resa bort på semester.

Så börjar The Marshal And The Madwoman (Collins Crime) – en av Magdalen Nabbs polisromaner om marshal Guarnaccia. Samtliga har Florens som kriminell miljö.

Magdalen Nabb – en engelsk före detta keramiker som började skriva deckare – är numera bosatt i Florens. Genom sin hjälte, marshall Guarnaccia, ursprungligen från Sicilien, skildrar Nabb sitt eget möte med människorna och miljöerna i Florens.

Fortfarande i den sjunde romanen, The Marshal Makes His Report (Harper/Collins), säger marshal Guarnaccia: ”Jag har varit här i sjutton år, men jag kommer aldrig att förstå mej på florentinarna”.

En av fotfolket

Hustrun, Teresa, kallar honom Salva. Annars tilltalas han marshal – den lägsta titeln för en underofficer i Italien. Trots titeln är marshal Guarnaccia inte militär utan polis. Han tillhör den italienska polisens militära gren, ”Carabineri”.

Och trots att han är chef för polisstationen i Palazzo Pitti tillhör han fotfolket. Marshal Guarnaccia är hela tiden underställd åklagaren. För att inte trampa någon på tån i de finare kretsar, där också åklagaren umgås, måste Guarnaccia ta sej fram försiktigt. Samtidigt är han plikttrogen och rättsmedveten. Moralen gnager. Ska någon klara sej undan rättvisan för att han eller hon tillhör de inflytelserika familjerna i Florens?

Ständigt är marshal Guarnaccia rädd för att göra bort sej och bli förflyttad med familjen (hustrun och två söner) till någon annan del av Italien.

Underdånigheten och den ständiga rädslan skiljer honom från Simenons kommissarie Maigret. Men en viktig egenskap har Guarnaccia gemensam med Maigret: människokunskapen.

AIDS-skräck i London

Åtskilliga deckarförfattare har importerat en hårdkokt amerikansk privatsnok à la Philip Marlowe, Sam Spade och Lew Archer och försökt omplantera honom i någon europeisk stad. Resultat: (oftast) pastisch.

Men Dan Kavanagh – ”deckarpseudonym” för den engelske romanförfattaren Julian Barnes försöker inte ens.

Kavanaghs huvudperson, Nick Duffy, är en före detta polis som blivit privatdetektiv. Inget ovanligt i privatdeckarbranschen. Mer ovanligt är det att Duffy bor i Acton, London W3, och är lika engelsk som fish & chips, Monty Python och Ray Davies.

Dessutom är han bisexuell.

Den engelske privatsnoken Duffy läser tidningsartiklar (”Måste homosexuella byta livsstil?” lyder en rubrik) och oroar sej. Han kollar benen och ryggen. Några förändringar? Visst har han gått ner i vikt? Är inte lymfkörtlarna stora? Hela tiden oroar han sej för AIDS.

Kavanagh har skrivit lyra deckarromaner om sinengelske privatdetektiv. I den första, som också heter Duffy, är miljön Soho – men inte turisternas Soho. Istället tar Duffy oss med till peepshowernas, stripklubbarnas och sexbutikernas ägare: till Sohos ”maffia” eller, med Duffys ord, ”de lokala affärsmännen”.

En annan Duffy-deckare, Putting The Boot In, är på samma gång en kriminalhistoria och ett reportage om Londonklubben Athletic, som under sin storhetstid spelade engelsk cupfotboll och t o m lyckades ta sej till semifinalen. Sen dess har Athletic halkat ner och kämpar nu i tredje divisionen.

Dan Kavanaghs deckare om den engelske privatdetektiven Nick Duffy – de resterande två heter Fiddle City och Going To The Dags kan läsas i pocketsamlingen The Duffy Omnibus (Penguin).

Nattsvart i Paris

Noir kallas den, Frankrikes motsvarighet till den hårdkokta deckarromanen made in USA. Pappan till noir-deckaren, Leo Malet, var en surrealistisk poet (kompis med Breton och Magritte), anarkist, kabaretsångare, kontorist, spökskrivare, tidningsförsäljare mm som under kriget råkade läsa några deckare av Chandler och Hammett.

Strax satte sej Malet vid Remingtonmaskinen och började skriva franskamerikanska deckare om Nestor Burma, privatdetektiv vid byrån Fiat Lux. Debuten, 120 rue de la Gare (1943), utspelar sej under tyskarnas ockupation av Frankrike.

I fyrtio år skrev Malet deckare om Nestor Burma – oftast med Paris som miljö. Där, på Paris gator och nattklubbar, snokar han bäst. (Detektivbyrån finns på rue de Petits-Champs). I deckare efter deckare – en för varje arrondissement! – guidar Burma läsaren genom dagens och nattens Paris. (Obs! Böckerna innehåller kartor!)

Orden är pastisch och ironi men också allvar. Interiören till ett ”mordrum” kan Malet låna från Agatha Christie. Nestor Burma är en Philip Marlowe med fransmannens intresse för kvinnor. Sexigare fransyska än sekreteraren Hélène Chatelain finns inte! Florimond Faroux, den polisiäre trätobrodern, kunde vara polisinspektör i tusen deckarromaner. Nestor Burma åldras knappt en minut. Från 40- till 80-talet förblir han densamme. Men tiden går. Paris och världen, samhället och politiken förändras omkring honom.

Besvär med franskan? Några av Malets noirdeckare – 120 rue de la Gare, Sunrise Behind The Louvre, Mayhem In The Marais med flera (Pan) – finns utgivna i pocket på engelska.

På svenska kan man endast provsmaka Leo Malet i form av seriealbumet Dödens adress (Medusa), som landsmannen Jacques Tardi tecknat efter den första deckarromanen om Nestor Burma. Också seriealbumet är noir. Tardi har tecknat svart-gråa snarare än svart-vita serierutor.

Återuppståndelse i Harlem

Deckarlitteraturen är vitskinnad. Få litterära poliser och privatdetektiver har en mörkare nyans i ansiktet. Ännu färre deckarförfattare är svarta.

Den mest omtalade svarte amerikanske deckarförfattaren har Walter Mosley blivit – just nu dubbelt aktuell i Sverige med dels romanen Djävul i en blå klänning (LeanderMalmsten), dels filmen efter romanen.

Chester Himes, som skreven serie lika hårdkokta som burleska polisromaner om Coffin Ed och Gravedigger, två svarta snutar i Harlem, räknas som pionjären bland de svarta deckarförfattarna från USA. Men nu hävdar ett engelskt bokförlag, X-Press, att man upptäckt och återutgivit den allra första detektivromanen aven afroamerikansk författare.

Rudolph Fisher hette författaren, en av representanterna för den litterära riktningen ”Harlem Renaissance”, Romanen, The Conjure Man Dies, publicerades första gången 1932.

Kväll i Harlem. Kyligt, mörkt och tyst. Doktor Archer är skyndsamt på väg till ett hus på 130:e gatan. Ett dödsfall, konstaterar läkaren. Den döde, Frimbo, kallades The Conjure Man; trollkarl och spåman, en kung från Afrika med examen från Harvarduniversitet. Hur dog Frimbo? frågar en av Harlems tio svarta poliser, detektiven Perry Dart. Dödsorsaken? Men läkaren är svarslös. Det finns ingen förklaring .

Rudolph Fisher ersatte London med Harlem, New York och skrev en pusseldeckare à la Conan Doyle. Den kriminalgåta som Perry Dart, en svart Sherlock Holmes, och Dr John Archer, en likaså svart Dr Watson, försöker lösa kan sammanfattas med frågan: Hur förhåller sej den västerländska medicinska vetenskapen, representerad av Dr Archer, till religion, voodoo och annan mumbo jumbo från Afrika?

Problemet ställs, om man säger, på sin spets när Frimbo, The Conjure Man, plötsligt återuppstår från de döda. Frimbo lever och mår bra! Trots att Dr Archer dödförklarat honom…

Privatsnokan besöker Afrika

Allt fler kvinnor öppnar privata detektivbyråer i kriminallitteraturen. Men Penelope Wanawake – det hörs ju redan på namnet! – är inte vilken kvinnlig privatsnok som helst.

Förnamnet fick hon av mamma och efternamnet av pappa. Penny Wanawake – huvudperson i Penny Black, Penny Dreadful, Penny Post, Penny Royal och Penny Pinching (alla Futura) av den engelska deckarförfattarinnan Susan Moody – är resultatet av en adlig engelsk dams vänsterskutt med den lilla afrikanska republiken Senangalands ständige FN-ambassadör.

Utbildning: engelsk privatskola, École Internationale i Schweiz, några år på Sorbonne och Stanford. Penny är på god väg att bli en internationell jetsettare när hon för första gången besöker pappas hemland. Hon reser till Senangaland i Afrika med sexton Gucci-väskor och en kamera – och återvänder med en canvasbag och foton på svältande barn.

Hemma i London sticker hon bilderna framför ögonen på mammas överklassbekanta och får, deras dåliga samvete att skriva ut den ena checken efter den andra. Tillsammans med sin älskare, antikhandlaren och tjuven Barnaby Midas, startar Penny en egen hjälporganisation: de stjäl och säljer juveler – pengarna går till de svältande i Afrika.

Som om detta inte skulle räcka är Penny lång, smal och vacker som en afrikansk gudinnestaty. När hon i Penny Royal, ”naken som ett knivblad”, dyker i en italiensk swimmingpool måste en karl ha mjölk – minimjölk! – i ådrorna för att kunna avhålla sej från att glo.

Penny Wanawake är, kort sagt, ”too much”. Det tyckte i alla fall jag – tills jag träffade författarinnan Susan Moody. Hon berättade att Penny, som både vågar älska med glupande aptit och kan oskadliggöra karlarna med en välriktad knockout, blivit en idol för unga svarta kvinnor i England.

Glömt något? Visst ja, deckargåtorna.

Vid sidan om de övriga sysselsättningarna anlitas Penny Wanawake som amatördetektiv.

I Penny Black – den första romanen – mördas en av hennes vänner, en fotomodell. Privatsnokan Penny reser till Los Angeles och hamnar på inspelningen av en ”blue movie”.

Den manlige aktörens erektion är enorm! Har han silikon i snoppen…?



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22