Rekryten slipade kniven – 30 år sedan Jean Bolinder debuten

Sep 16th, 2009 | By | Category: 1998-1, Artikel

Av KJELL GERDIN

Deckarförfattare var förr fixstjärnor, inarbetade namn som troget kom ut med en bok om året. Deras läsekrets var stor och inte alltid så kräsen, förmodligen var många av de inköpta böckerna presenter. Moster Ulla skulle ha sin Maria Lang till jul och farbror Agne sin Vic Suneson till födelsedagen i november. Det var tryggt, trevligt och vant.

På sex tiotalet var ”de tre stora” Stieg Trenter, Maria Lang och Vic Suneson. I undervegetationen fanns namn som gjorde sitt bästa att skriva som dessa stjärnor men som inte lyckades. I stället kom en ny generation med delvis annan inriktning, framförallt då paret Sjöwall-Wahlöö vars Roseanna 1965 fick ett ganska blandat mottagande. 1967 dog Stieg Trenter. Samma år kom Jean Bolinder och året därpå Jenny Berthelius. K Arne Blom och Ulf Durling debuterade 1971. Deckaren omvandlades till roman om mord, de stereotypa figurerna blev psykologiska porträtt, poliskollektiv ersatte amatördetektiver och författarna ville mera än att enbart underhålla.

Bolinder och Svedelid

I fjol höst var det således trettio år sedan Bolinder kom med debutromanen Skulle jag sörja då … Med hjälp av Gunborg Fridolfs bibliografi (1993) går det att leta fram de recensioner Bolinder fick och att även se vilka andra böcker som också recenserades 1967. Det är nästan ingen av dessa andra författare – utom Olov Svedelid – som fortfarande är verksam och, som i likhet med Bolinder, kom med en ny kriminalhistoria i höstas. (Oskulden utges på Carlssons.)

Första recensionen kom i Östgöta Correspondenten och det var Anders Runwall som recenserade under titeln ”Tre svenska deckarböcker”. Bolinder gavs beröm ”trots den inte alltför säregna historien”. Hans ”sätt att turnera historien är lika ovanligt som fängslande – de som på något sätt var inblandade i dramat skildrar tiden före, under och efter morden i dagboksform. /…/ Styrkan ligger i den ovanligt skickliga uppläggningen, en konsekvent genomförd stilblandning i de olika dagboksbladen och en bevisföring i sista kapitlet som innehåller en hel del beundransvärd tankeskärpa.”

Tage Giron och Tord Hubert

I samma recension behandlades Tage Girons Sista budet och Tord Huberts Mord och morske män. Giron beskrivs i DAST 3/97 som nestorn bland svenska deckarförfattare och kommer nu ut med sin Sista budet i ny upplaga. I ÖC hette det då bl.a. att miljön var ”väl vald, missnöjet med den växande storpampen som hänsynslöst försöker lägga allt under sig en intressant vinkel och författarens korthuggna, raka stil en förtjänst i genren”.

Tord Hubert hör till de stora i deckargenren och det är synd att han av allt att döma lagt av. Han var liksom Bolinder och Svedelid med på listan över århundradets bästa svenska deckare med sin Den andres död. Han fick beröm av ÖC för Mord och morske män och sades vara ”en mästare då det gäller att blanda humor, mord och makabra situationer”.

Bolinders nästa recension kom i Nordvästra Skånes Tidningar då signaturen SELL (Sven-Erik Lundell) avslutningsvis konstaterade att ”skall någon sörja är det knappast läsaren”. I Expressen skrev Jörgen Elgström (1919-80) om ”Rekryt Bolinder slipar kniv”. Entusiasmen var återhållen men det sägs att ”Bolinder är lätt på handen och tät i tanken. Han har verkligen tänkt igenom sitt problem grundligt och har uppenbara talanger som pusselmakare.”

Gripa, anhålla, häkta…

I Norrköpings Tidningar recenserade ”Dvl” Bolinder ihop med Jan Brobergs antologi Mord i slutna rum och Göran Börges Agenten. Broberg är ej längre med i Deckarakademin och verkar i stort ha lämnat genren. I Iwan Hedman-Morelius Kriminallitteratur på svenska 1749-1985 med Supplement 1986-90 tas inte upp någon annan bok av Börge än Agenten. I Norrköpings Tidningar fick Agenten lovord, medan kritiken av Bolinders bok är blandad.

”Det måste /…/ betecknas som svagt att låta bokens kriminalkommissarie hota med häktning. Nog bör deckarförfattare kunna skilja mellan gripa, anhålla och häkta.”

I DN skrev Barbro Hähnel om Giron, Bolinder och Jan Ekströms Ålkistan. Den (på 100-årslistan!) anses av många vara Ekströms bästa och han har fortsatt att skriva, om än mer sporadiskt med åren. Hähnel inleder med en belåten kommentar: ”Vi håller på att få en riktigt fin uppsättning av inhemska deckarskribenter. Tidigare verkade det som om vem som helst som var en smula skrivkunnig och satte sig ner och totade ihop en nödtorftig intrig kunde räkna med att bli tryckt. /…/ Nu kan förlagen kosta på sig att vara kräsna, det hafsiga, slarviga draget hos nykomlingarna försvinner alltmera, och de mera erfarna skärper sig och försöker finna nya vägar.”

P G Peterson i Vecko-Journalen

I Vecko-Journalen nr 46 skrev PGP, själve PG Peterson (1896-1977) om Kerstin Ekmans Pukehornet. Ekström och Bolinder underrubriken ”Av högsta svenska klass”. Om den senare heter det bl.a.: ”Boken är välskriven av en god berättare med angenäm motvilja mot att yvas över sina litterära kunskaper”. Om Ekman kan sägas att Pukehornet var hennes sista deckare och att karriären tog en ovanlig bana in i Svenska Akademien. Dock återkom hon till genren med Händelser vid vatten 1993 då deckaren 100-årsjubilerade. Hon var – då tillsammans med bl.a. Bolinder nominerad till Deckarakademins pris. Det behöver väl ej sägas att Kerstin Ekman vann!

I G-T behandlade Helge Härneman Suneson ”som skriver väldigt trevligt” och Jan (!) Bolinder som åstadkommit ”en rolig bok” och som bör ”kunna komma igen utan farhågor”.

Strax före jul skrev Ingegärd Martinell om ”Mordmiljöer” i – Aftonbladet. Al Anderssons Perfekt brott, finlandssvenska Wava Stürmers Ro ro till Dödmansskär, Olov Svedelids En säljare är död, Giron, Wilding, Ekström, Joakim Bergmans Midsommarmord, Roland Gyllanders Rena giftet, Hubert och Bolinder tas upp. Al Andersson återkom aldrig. Joakim Bergman är pseudonym för Bengt Söderbergh och har av allt att döma slutat med deckare. Vem är det 97 nämner ej ens deckarna. Senaste bok där är från -91. Gyllanders senaste kom 1970. Men Olov Svedelid debut -64 – är fortfarande lika aktuell som Bolinder. I höstas kom han t.ex. med Giftiga karameller, en samling deckarnoveller. Martinell var på sin tid inte helt nådig mot den blivande mästaren Svedelid men fann delvis boken ”givande och underhållande”. Bolinder hade skrivit ”En föredömligt omsorgsfull kriminalhistoria av den stillsammare sorten; inga gastkramande scener men ett fint nät av spänning från början till slut.”

Långrandig

I Sydsvenskan skrev Jan Mårtensson om Hubert, Ekman, Lang, Bolinder och Vic Sunesons Vem av de sju? Hubert och Ekman ansågs okonventionella medan Lang, Ekström och Suneson var ”traditionella”. Bolinders debutroman hade ambitiös personteckning och var hyfsad om än lite långrandig.

Under rubriken ”Morden i Norden” tog Jan Broberg i Kvällsposten upp Lang, Sten Wildings Sista viljan och Bolinder. Lang kunde knappast ”sägas höra till deckareliten” dit Broberg räknade Stieg Trenter, Ekman, Elvy Ahlbeck (senaste bok 1978) Ekström, Suneson och Sjöwall-Wahlöö. Sten Wilding (Bennie Liljenfors) som nu verkar ha slutat fick tummen ner, men Bolinder var trots svagheter ”en debutant som det inte skadar att hålla ögonen på”. Dagen innan hade Broberg gjort en ”Sammanfattning 67” och då nämnt debutanterna Joakim Bergman, Jean Bolinder och Sven G Svensson. Den senare återkom ej med deckare och avled 1997.

God Jul!

Hade Jean Bolinder i stort ganska goda omdömen under sin debuthöst borde han dock ha satt sin julglögg i halsen när han dagen innan julaftonen slog upp Svenska Dagbladet och läste den då tongivande kritikern Gunnar Ungers (1915-76) recension under rubriken ”Veteran och rekryt”. Där rosades Vic Suneson (som f.ö. fick Sherlock det året) och risades Bolinder: ”Offret övertygar inte som poet, mördaren inte som mördare och det gamla goda knepet att låta var och en av de inblandade ge sin version av händelserna har överansträngt författarens individualiseringsförmåga”.

Roligare blev det ej för Bolinder efter nyår. I Biblioteksbladet 1.2 1968 skrev Bo Lundin att ”Uppsåtets renhet räddar debutanten Bolinder från ett komplett misslyckande. Gåtan är på tok för enkel – något slags deckare for nybörjare – och psykologin rent åt skogen /…/ nätt och jämnt godkänd standard”. Nå, Bo Lundin har fortsatt att vara en av våra främsta kritiker medan PGP, Elgström och Unger gått bort.

Men det som är mest anmärkningsvärt med Bolinders debut är ändå att ingen kritiker fattade att i och med Skulle jag sörja då… och Jöran Bundin var svensk deckarlitteraturs förste antihjälte född!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22