Rejält experiment med rötter i riktiga runor

Sep 4th, 2009 | By | Category: 2002-2, Artikel

Lars Magnar Enoksen är mannen som tecknat serier, gett ut grafiska noveller, återinfört den fornnordiska glimabrottningen i Sverige och på senare år etablerat sig som en populärvetenskaplig författare om runor och fornnordisk mytologi. Med Odens korpar (Kulturfronten 2001) har han skapat en språkform ”som inte finns” som innehållsmässigt har sina rötter i isländska lögnsagor, men som till formen haft allitererade edda- och skaldedikter och runspråk till förebild. Han har helt enkelt överfört den tekniken till prosa.

MALMÖ (DAST) Han har ett vänligt, glatt, smittsamt och ofta återkommande leende. Lars Magnar Enoksen, som med sina böcker om runor accepterats av etablerade forskare och som inbjudits till England för att hålla föredrag om vikingarnas stridsmetoder.

Men så paras hans entusiasm också med gedigen kunskapsinhämtning på egen hand och egna seriösa efterforskningar.

Men det som gör att han får vara med i detta nummers avdelning för vikingar är inte främst böcker som Lilla Runboken (Vuxenskolan 1995), Runornas historia, tydning, tolkning (Historiska Media 1998), Skånska runstenar (HM, 1999), Fordnordisk Mytologi (HM 2000) och Skånska fornminnen (HM 2001) utan hans djärva experiment att skriva en dramatisk släkthistoria från vikingatiden på en ny sorts prosa. Om ordet tradition innebär att man tar vid och bygger på med avstamp i föregångarna så är Odens korpar förankrad i en tradition.

”Jag har alltid varit intresserad av historia och vikingatid och när jag började att lära mig isländska, så märkte jag att det språket påminner mycket om det som står på runstenarna”, berättar han.

”Min pappa var norrman och han sa till mig att det är svårt att läsa runor. Men Norge har inte mycket runor och det som finns där är ofta mycket tidigare än vikingatiden och skrivna med den äldre runraden. Därför blev jag förbluffad när jag märkte att man kan läsa vikingatida runsrenar. Jag ville hålla kurser om runor på Vuxenskolan. Där sa man det måste finnas kurslitteratur. Jag behövde en enkel kursbok, men det som fanns var antingen för svårt eller för dåligt: Då skrev jag på uppmaning av Vuxenskolan Lilla Runboken”.

Enok, som han kallas, är självlärd, men han har tagits emot väl i den akademiska världen. Två av hans böcker används som facklitteratur på universitet i hela Skandianvien. Men Odens korpar är något helt annat.

”Jag ville skriva en roman, som ger illusionen att den utspelar sig på 800-talet Dels var jag intresserad av runspråk, av edda och skaldedikt samt av isländska fornaldrarsagor, så kallade lögnsagor, där både gudar och människor befinner sig i samma värld. För att göra det lite svårare så har jag försökt att rensa ut alla ord som kommit in i svenskan efter 1400-talet. Men jag plockade också bort alla latinska ord som kommit in med kristendomen. Det skulle ju vara helt hedniskt.”

DAST: Men språket du skapat är ett nytt språk. Det finns ju inte.

”Jag brukar säga att jag har skrivit på ett språk som aldrig har funnits och riktar mig till läsare som inte finns, är det gäller själva formen, är jag mer påverkad i min prosa av runskrift, edda- och skaldelyrik än av det isländska sagospråket.”

Och det är naturligtvis detta som är det nya i Lars Magnar Enoksons roman.

”Jag har inte försökt att göra någon pastisch på isländska sagor utan jag har utgått från hjältediktningen. Och berättelserna är inte knyckta utan jag menar att man ska vara originell när man berättar. Det är amatörmässigt att stjäla, tycker jag.

Det är många som skriver historiska romaner. När jag nu också gjorde det så ville jag att det skulle innehålla någonting extra, kanske ge läsaren något mer. Jag vill få fram en stämning av en svunnen tid och den ska också vara mytologisk. Även om det är skrivet på prosa så har jag kapitel som är skrivna mer korthugget poetiskt. I den mån jag använt sånt som finns i sagor, så är det insatt i helt nya sammanhang.”



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22