Reginald Hill: “Mamma, vad är våldtäkt?”

Jan 11th, 2008 | By | Category: 2000-1, Artikel

Det var mamma, som fick den produktive deckarförfattaren Reginald Hill att intressera sig för det kriminella i tillvaron. Det var också hon som vanligt men bestämt tog ifrån honom den bok han läste, när han i koltåldern oskuldsfullt frågade henne: “Mamma vad är våldtäkt?” när Reginald Hill i höstas var internationell hedersgäst på Bouchereon 30 i Milwaukee, så utgjorde den offentliga intervjun, som Beverly DeWees genomförde med honom en höjdare, som DAST rapporterade redan i förra numret. Här följer ett referat med några av toppnoteringarna i den informationsrika, trivsamma och humorfyllda timme, som deckarvänner delade med honom i Milwaukee.

Av BERTIL FALK:

Laddad med brittisk humor och självironi slog sig Reginald Hill ned på podiet och plockade fram två vinglas, varpa han öppnade en flaska vin – om det nu inte rentav var champagne – och under allmänt jubel inledde sitt framträdande med att skåla med sin utfrågare Beverly DeWeese. Reginald Hill är en herre med stil, eller “class”, som Beverly DeWeese framhöll. Få lär kunna uttala “piss off” med sådan gentlemannaliknande elegans som denne sofistikerade deckarförfattare. Nu är Reginald Hill förvisso inte bara en deckarförfattare. Han har skrivit äventyrsberättelser, krigsskildringar, science fiction, spionhistorier med mera.
“Jag började att läsa din beskrivning av mitt oerhört intressanta liv i kongressbroschyren”, sa han till Beverly DeWeese, “men jag somnade. Inte för att den var illa skriven, utan för att mitt liv tycks sakna intressanta inslag. Jag avundas mina skrivande kollegor, som har arbetat i specialstyrkorna, gjort rymdfärder eller seglat baklänges jorden runt. Jag har inte gjort någonting i den stilen. Jag kan möjligen skryta med att vara den ende utexaminerade från Cambridge universitet över sextio år som inte har varit en sovjetisk spion under de senaste fyrtio åren.”

Underlåtelsesynd

Men varför valde då Reginald Hill att skriva deckare?
“Det var snarast en underlåtelsesynd”, förklarade han. “I likhet med de flesta unga män var jag helt igenom arrogant, en intellektuell fårskalle. Jag trodde att jag skulle skriva – kanske inte direkt Den Stora Engelska Romanen – men i alla fall Det Stora Engelska Skådespelet eller Det Stora Engelska Episka Poemet. Vilketdera spelade mig ingen större roll. Men jag har alltid gillat deckare. Deckare var de första vuxenböcker som jag läste. Min mamma var en stor deckarläsare. Hon brukade skicka mig till bibliotekets vuxenavdelning, där jag talade om att ‘min mamma vill ha en bok av Agatha Christie eller Ngaio Marsh eller den allra senaste deckaren’ och efter ett tag började jag läsa dem och fann att det hände intressanta saker i dem.
Jag kommer fortfarande ihåg när jag var åtta eller nio år och satt fram för brasan – vi hade inte TV på den tiden – och tittade upp från deckaren jag läste och sa. ‘Mom, what’s rape’? Jag minns fortfarande den tystnad som inträdde. Boken togs ifrån mig och en Bill-bok placerades i min hand. Men jag såg naturligtvis till att jag fick tag i den där boken och läste ut den.
Jag började skriva en roman, som jag tänkte avsluta, men det tog lång tid. Det berodde inte på bristande fantasi utan på bristande självförtroende. Varför skulle någon vilja sätta sig ned och läsa en bok som jag skrivit? Trehundra sidor. Vad hade jag att säga? Jag förde in ett par lik i handlingen och det gav berättelsen bokstavligen talat ett skelett, vilket gjorde, att även om jag genomgick denna intellektuella och filosofiska självförtroendekris, så gav det mig i alla fall en färdriktning när det gällde intrig och komposition, så jag skrev verkligen färdig boken.

Slutet klart – största ögonblicket

Och det är det stora ögonblicket. Om någon av er är författarkandidat, så är detta det stora ögonblicket. Det ögonblick då du för första gången skriver slutet på en bok. Vem som helst kan skriva första kapitlet. Det är att skriva slutet som gäller. Och när du väl har gjort det, så vet du att du kan göra det och du gör det om och om och om igen.
Jag tycker om det element av mysterium som finns i deckare. Det gåtfulla puzzelelementet som gör det möjligt att erbjuda en lösning. Att hämta upp en kanin ur en hög hatt. Åtminstone så länge det sker på ett sådant sätt att läsaren säger ‘Jag fattade aldrig att det skulle gå så, men det var oundvikligt.’ Det är nämligen väldigt lätt att mystifiera. Det är inte mystifierandet som är svårt när man skriver. Det är att komma ut tillfredsställd i andra änden som är så svårt att åstadkomma.
Jag har massor med idéer. Hemma i min dator finns det massor med uppslag, men jag vill inte berätta alltför mycket om vad jag håller på med just nu för åtminstone en av mina förlagsredaktörer finns här inne i rummet. Men jag håller bland annat på med en bok där jag lyfter fram en Ling detektiv, som finns med i Arms and the women. Jag återvänder där till det traditionella. Jag går tillbaka till 30-talets Agatha Christiestoff – på sätt och vis.”
På tal om alt Ellie Pascoe förändrats i de senare böckerna i Dalziel/Pascoe-serien fick Reginald Hill frågan om han medvetet arbetar på att förändra romanerna i serien.
“Efter tre-fyra böcker upptäckte alt jag var inne i en serie. Jag visste att den största faran, när man skriver en serie, är att man börjar att skriva samma bok om och om och om igen. Många författare har gjort det mycket framgångsrikt, för vi tycker om upprepning av upplevelser och det är inget fel med del. Men jag ville inte göra så. Jag har alltid känt att om jag tröttnar när jag skriver en bok, så kommer läsarna att bli mycket, mycket trötta när de läser den. Men någonstans under författandet av Dalziel/Pascoe-serien så insåg jag, att det är mer än bara en romanserie för mig.”

Precis som Byrons “Don Juan”

“Jag hoppas att det inte låter alltför pretentiöst om jag drar en parallell med en av mina stora litterära hjältar, Lord Byron. Jag beundrar honom för hans litteratur, inte för hans liv. Jag bara avundas honom hans liv. Han skrev många fina verk, men när han började skriva sitt stora, långa poem Don Juan, sa började han skriva det för att komma åt etablissemanget och tidens sexualmoral, men det blev efterhand mer än så för honom. Det blev en motvikt till hans eget liv och hans egna idéer. Allt han ville säga kunde sägas inom ramen för detta poem. Det skulle bli tolv episka sånger, men när han dog var han inne på den trettonde sången utan att något slut kunde skönjas. På liknande sätt har Dalziel/Pascoe blivit min Don Juan. Varje idé jag får numera, testar jag mot Dalzie/Pascoe. För mig är det i dag inte så mycket en romanserie utan mera en mental, intellektuell och andlig journal.
Jag har ingen färdig plan när jag skriver och det är inte alls systematiskt utan berättelserna växer fram organiskt. En del komplikationer uppstår under skrivandets gång och da måste man gå tillbaka till början och lägga in en annan trad. Det är en process som jag trivs med. Edgar Allan Poe sa visserligen nedlåtande att det inte finns mycket för en författare att vara stolt över när han löser ett problem som han själv har konstruerat. Men jag tror ändå att det finns anledning att vara stolt när man gör det på ett sådant sätt, att man missleder folk. I en tidig bok nämnde jag mördarens namn i bokens första rad. Jag gillade det. Jag tyckte det var klipskt. Jag har inget emot att vara klipsk. Jag gillar klipska böcker och hoppas att jag kan skriva dem.”

Den pålitlige Flynn

Dalziel/Pascoe-serien omfattar vid det här laget sexton böcker och ligger till grund för en uppskattad TV-serie från BBC. För Hills del började serien mycket bra, men med tiden har saker och ting krånglat till sig.
“BBC hade bra skadespelare och utmärkta manusförfattare. De kom med något helt nytt när det gällde adaption till TV av en serie. Något som aldrig förr hade prövats”. konstaterade Hill med spjuver i blicken. “De skulle nämligen spela in dem i den ordning som de skrivits. Jag antar att de diskuterade saken flera dagar på BBC. De satte i gång och allt såg ut att gå bra. Jag tänkte på alla vänner, som sagt mig att det kommer att sluta i tårar. Jag sa, nej det går bra, men slutligen så… David Niven har berättat en historia om hur trött han var på att höra alla säga hur opålitlig Erroll Flynn var, för han fann att Erroll Flynn var den mest pålitlige människa han någonsin träffat. Han svek alltid! Och jag kan avslöja för mina läsare att det är likadant med television. TV har nu börjat svika mig.”

Tragisk nyhet

“Jag är alltså ledsen att nu behöva komma med följande tragiska nyhet. TV har fruktansvärd aptit. Man har redan glufsat i sig alla mina Dalzie/Pascoe-böcker i fyra serier. Den nya serien är dels baserad på två av mina böcker, dels två originalmanus.
Och de har enligt kontraktet rätt att göra egna manus. Jag åt lunch med en av producenterna. Det var en trevlig lunch, men jag la märke till en undvikande attityd. Det kröp fram att de tänkte göra sig av med Ellie Pascoe. ‘Vad ska ni göra med henne?’ undrade jag. ‘Vi tänkte att de skulle separera.’ ‘Kan ni inte skicka henne att hälsa på sin sjuka kusin i Milwaukee i sex månader? sa jag och trodde att jag lyckades få dem att ändra sig, men när min agent nyligen lunchade med dem, fick jag veta av honom att de tänker ta livet av Ellie Pascoe. Och vad förväntar de sig att jag ska göra? Tror de att jag ska låta svansen vifta på hunden? Det tänker jag inte alls göra, så vi får den absurda situationen att hon är död på TV, men lever i välönsklig välmåga i mina böcker. Ni får gärna starta en ‘Rädda Ellie Pascoe-kampanj’ och skriva till de ansvariga på BBC, för det här är helt absurt och jag är ganska ‘pissed off’ .”

Fotnot: Arms and the women, som den nya Dalziel/Pascoe-romanen heter, delades ut till alla de tusen deltagarna på Bouchercon i form av ett “advanced reading” exemplar som inte korrekturlästs.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22