Reginald Hill i dammbyggets skugga

Jan 11th, 2008 | By | Category: 2000-1, Artikel

AV BERTIL FALK

Dalen som dränktes (Bokförlaget Minotaur), som i original heter On Beulah Height, är förvisso en spännande deckare, där nervpirret stiger långsamt till att börja med, för att sedan sätta av i allt snabbare takt över de drygt 400 sidorna. Under färdens gång hinner författaren Reginald Hill med att beskriva den situation som uppstår när ett helt område köps in eller exproprieras för att bana väg för ett dammbygge.

Alla byggnader raseras och när dammen fylls med vatten översvämmas hela området. Invånarna har erbjudits nya bostäder i en by i närheten. Situationen är förvisso inte helt okänd hos oss i Sverige. I samband med dammbygget försvinner tre små flickor spårlöst medan en fjärde flicka klarar sig undan. Benny, en av de två som misstänks vara förövaren, försvinner han med. Lika spårlöst.
Idén till Dalen som dränktes kom från en verklig upplevelse. Under en torkperiod kom Hill att besöka en plats där en damm byggdes på 30-talet. Det rådde torka i England och dammens vattenyta hade sjunkit så att man kunde se husen som dränktes när vattnet fyllde dammen.

Efter femton år

När läsaren kommer in i handlingen har det gått femton år sedan dammen fylldes med vatten. En kväll sprejas orden BENNY’S BACK (Benny är tillbaka) lite varstans i byn och dagen därpå försvinner en liten flicka. Den bufflige och rejält tilltagne chefsintendenten vid kriminalpolisen Andrew Dalziel, kallad Den Tjocke, vars älskarinna efter ett samlag kommer att tänka på en artikel hon läst om sumobrottares kärleksliv, var den som femton år tidigare misslyckades med att lösa fallet.
Dalziel får nu en andra chans och hans medhjälpare Peter Pascoe, som inte var med den gången, får läsa in ärendet. En rad andra gestalter förs in i handlingen och Hill skildrar utmejslat hur kvinnor och man på olika nivåer inom polisen agerar och reagerar på varandra och den uppgift de har att lösa. Hill har själv understrukit att Dalen som dränktes är en kriminalberättelse och inte en thriller.
Hills sätt att strukturera sin berättelse genom att varva utskrifter av bandinspelade vittnesmål från flickan som överlevde med innehållet i en barnbok och det aktuella händelseförloppet, alltsammans hela tiden kopplat till det förflutnas traumatiska upplevelser och nuets konflikter, innebar – som alltid nar metoden används – att det för läsaren känns som att ständigt börja om från början tills man kommer till den där förlösande punkten där de olika strömfårorna börjat löper samman och en bild (som inte nödvändigtvis är sann) av något slag tonar fram. Till råga på allt arbetar Hill med parallell dramatik, skickligt sammanvävd med polisutredningen.

En kannibal som kallas Tiden

Reginald Hill är klassiskt bildad och i så måtto en typisk produkt av det brittiska utbildningssystemets högre sfärer (Cambridge). Han strör omkring sig anspelningar på Chronos och Odysseus och andra symbolladdade arketyper ur den grekiska mytologin: Det behöver emellertid inte betyda att vår tids obildade svenskar, som tror att man talar om en andra klassens filmskådespelare när man råkar nämna Sir Richard Burton (tidernas störste äventyrare), ska behöva gå vilse i hans texter. Man missar knappast något väsentligt om man inte vet att Chronos, som åt upp sina egna barn, var Tiden personifierad för grekerna och att Odysseus irrade omkring på havet i Odysséen.
Likmätigt nyare tiders lössläppthet så förekommer hos Hill vara vanligaste runda ord om än inte direkt ymnigt, så dock återkommande med en viss frekvens. Han är emellertid inte grafisk i sin samlagsbeskrivning, vilket kan kännas bra i en tid då det på sina håll gått inflation i utförligt beskrivet pippande i polis- och deckarkretsar.
Dalen som dränktes innehåller förvisso sorgliga partier, men Reginald Hill är dessutom en man med humor. De liknelser han då och då excellerar i är små pärlor. Över huvud taget har Hill ett rasande tjusigt bildspråk. Exempel: “När man hade fått tag i ett bra vittne så fick man inte låta den fuktiga trasan slippa undan innan man hade vridit ur den varenda droppe …” Metaforen “fuktig trasa” för vittne är ganska typiskt för hans sätt att formulera sig i liknelser. Eller vad sägs om den har: “Han bar shorts och en nätundertröja genom vilkens maskor rutor av rödstekt hud låg pressade. Om man hade flått honom så skulle man kunna använda hans skinn till att dekorera en indisk restaurang.” Och som sista exempel en obscen variant av ett känt ordspråk: “Wieldy, för helvete, du måste hålla ögonen på fruntimren. Du får inte ge dom en tum, för då slutar de med att dom leder dej i snoppakuken.”

Musikaliska mordspår

En av dramatis personae släpar in Mahlers Kindertotenlieder i handlingen. Det kan tyckas lite väl krystat, men när en identitet så småningom fastställs, så faller även den biten orubbligt på plats. Och Mahlers Lieder och symfonier visar sig därefter utgöra delar av mordspår. I Milwaukee framhöll Hill på direkt fråga att musiken betyder mycket för honom själv. Och han hade själv en oerhörd upplevelse nar han första gången hörde Mahlers Kindertotenlieder på skiva,
Överraskningarna duggar – inte tätt, utan välutspridda, fast i accelererande tempo. Ju djupare in i romanen man tränger desto oftare avslutas kapitlen med upptäckter som för läsarens del hänger i luften. Riktiga Cliffhangers helt enkelt. Hill har sannerligen lärt sig hur man snurrar slipstenar. Hill vill dessutom, som också framgår av referatet av hans framträdande i Milwaukee, att en läsare ska uppleva hans böcker så här: “Jag fattade aldrig att det skulle gå så, men det var oundvikligt.” Nåja, jag fattade visserligen inte att det skulle gå som det gick i Dalen som dräkntes med dess komplicerade intrig, men att upplösningen som den nu blev var oundviklig – det vete sjutton.

Svensk Yorkeshire-dialekt

Även om det här inte är tänkt som en recension, så vill jag ändå påpeka att den ambitiöse översättaren Carl G Ljungman i sin ansträngning att på ett lämpligt sätt
överflytta Dalziels Yorkshiredialekt till en svenska som avviker “från svenskt normalskriftspråk” bromsar upp läsningen. Dalziel säger systematiskt hela boken igenom “han” i stället för “honom” och “hon” i stället för “henne”. Det funkar inte bra. Det hade nog varit bättre om Ljungman använt sig av normalskriftspåk. Dalziels särart framgår ändå mycket tydligt i de sentenser som Reginald Hill lagt i hans mun.
Att översätta Hill har drag av gigantiskt arbete. Den i övrigt utomordentlige Liungman förklarar också i ett förord varför han gjort som han gjort med den oöversättliga Yorkeshiredialekten. Det handlar alltså om ett övervägt och genomtänkt grepp, därtill tydligen förankrat hos förläggaren. Mot slutet av boken hade jag vant mig vid den språkliga anomalin och den här lilla anmärkningen innebar inte att bokens läsvärde skjutits i sank. Jag tar med den ändå, eftersom det inte handlar om en detalj i översättningen, som man självfallet kan ha överseende, med utan om ett systematiskt återkommande fenomen och min synpunkt kanske tål att tänka på inför nästa Dalziel/ Pascoe-bok på svenska.

Fotnot: Varför har vi inget bra svenskt ord för “cliffhanger”? Norstedts engelsk-svenska föreslår flera alternativ, varav det som kommer sanningen närmast utan att vara sanningen är “rysare”. Har någon DAST-läsare ett bra förslag att komma med?



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22