Reflektioner kring Sjöwall-Wahlöös kvinnosyn

Jan 17th, 2008 | By | Category: 2001-4, Artikel

Av Kalle Lind

..BRÖSTEN VAR SMÅ MEN BRÖSTVÅRTORNA STORA OCH STYVA OCH MÖRKBRUNA…

En omläsning av Sjöwall-Wahlöös dekalogi år 2001 ger vid handen att det mesta håller; personskildringarna är fortfarande oöverträffade och mycket av det politiska stoffet är obehagligt aktuellt. Vad som dock åldrats utan värdighet är den kvinnosyn som genomsyrar böckerna. Maj Sjöwall har själv bekant att det var Per Wahlöö som stod för kvinnoporträtten, detta då de räknade med att få en läsarskara främst bestående av män.Beskedet gör väl knappast någon förvånad; inte minst de återkommande beskrivningarna av bröstvårtor – än är de “som landfasta sjömärken”. än “cylindriska som radergummit på en ny blyertspenna” – känns som manliga iakttagelser, rationella och konkreta i all sin lustfyllda fixering.

Det sjöwall-wahlööska universat liksom förstås dess reella förebild – behärskas av män, man med pistoler, män bakom skrivbord, man i uniformer och man med makt. En kvantitativ undersökning ger vid handen att det i de tio böckerna förekommer 324 kvinnogestalter, varav 75 endast omnämns och aldrig medverkar i historien med handlingar eller repliker.

Bland dessa 324 kvinnogestalter urskiljer sig snart ett antal dominerande kategorier: förutom mödrar, döttrar, fruar, fästmör och älskarinnor företrädesvis sekreterare, receptionister, servitriser samt horor och porraktriser. (Givetvis faller många kvinnor in under flera kategorier – en sekreterare kan givetvis också vara mor, och älskarinnor är inte sällan fruar – men jag har delat in dem efter vilken funktion de har i historierna.) Jämför man sedan antalet kvinnliga förövare- fem stycken gör sig skyldiga till mord – med antalet kvinnliga offer – åtta stycken får sätta livet till – så syns en viss jämvikt, men har visar också de kvantitativa beräkningarna sin största svaghet; tre av dessa mörderskor nämns bara i en bisats i en replik, medan fem av de åtta mördade kvinnorna (och småflickorna) alla utgör absoluta centra i respektive intrigmaskineri.

Givetvis stryker en betydligt större skara män med, men de får å andra sidan också betydligt oftare hålla i mordvapnet. De fyra (4) kvinnliga poliserna agerar minst lika mycket i rollen som kvinna som i rollen som polis: Sonja Hansson i Roseanna (1965) är med i historien för att agera lockfågel till den presumtive våldtaktsmannen, och får i Mannen på balkongen (1967) förhöra vad kvinnor anses särskilt lämpade att förhöra – ett barn. Ruth Salomonsson i Terroristerna (1975) blir uppraggad av vad som visar sig vara den efterlysta terroristen; som hon nu råkar vara anställd inom polisen har hon sett efterlysningen och kan göra anmälan. Något polisiärt arbete utför hon dock inte i romanen.

Försök till nyanserad kvinnosyn

I seriens sista tre delar Det slutna rummet (1972). Polismördaren (1974) och Terroristerna märker man dock tydliga – om än inte lyckade – försök att nyansera de tidigare volymernas kvinnosyn. Här förekommer kvinnliga läkare och taxichaufförer, Åsa Torell utvecklas från änka och älskarinna till duglig polis, den överförträffliga Rhea Nielsen introduceras, mördarna är vid två tillfallen faktiskt kvinnor, tillika tänkande sådana. Å ena sidan svartmålas det svenska samhället med allt mörkare och allt tydligare penseldrag, å andra sidan blir företrädesvis trion Beck-Kollberg-Larsson allt öppnare i sin vänsterpolitiska åskådning, samtidigt som kvinnorna ges en större plats på arenan.

Där de första böckerna i serien alltså försöker, i förment objektiva ordalag, beskriva det svenska samhället som det ser ut, försöker de sista på något vis att förklara varför det ser ut så (SAP:s “låtsassocialism” och kapitalismens rovdrift). Till det senare hör då också att visa samhällets, kanske inte positiva sidor, för några sådana finns det knappast plats för, men väl möjligheter.

Diaboliska sossar

Det sammanlagda resultatet av dessa ambitioner ger visserligen en skev verklighetsbild, där sossarna är diaboliskt onda och Rhea Nielsen parodiskt felfri, men inte desto mindre måste aspekten tas med i helhetsbilden. Eftersom böckerna är tänkta att utgöra ett gemensamt helt kan man också tänka sig att de sista böckerna vill presentera ett alternativ: hur det skulle kunna se ut istället.

Men två författare, elva år, tio romaner och tonvis med åsikter ger givetvis mycket komplexa verklighetsskildringar. Det är inte alltid helt lätt att ringa in Sjöwall-Wahlöös åsikt i en specifik fråga. Inte minst rör sig deras hållning till pornografi inom en moralisk gråzon. De fördömer explicit porrbranschen: man anar i Brandbilen som försvann (1969) ett författarnas äckel t.o.m. över kvinnorna på bilderna när de beskriver “en kolorerad helsidesbild föreställande en grisskär dam med väldiga, feta bröst och väl använt rakat könsorgan, som hon inbjudande öppnade med två fingrar mot betraktaren”.

Jag menar att det inte är alldeles enkelt att avgöra vilket ben Sjöwall-Wahlöö vill stå på i debatten. Å ena sidan motsätter de sig pornografin och dess mekanismer, å andra sidan rider de tveklöst själva på samma väg. Jag är själv varken av den åsikten att porr är enbart en yttrandefrihetsfråga eller att grundläggande mänskliga sexuella aktiviteter inte hör hemma inom litteraturen, men jag tvekar ändå inför vad jag upplever som Sjöwall-Wahlöös dubbelmoral. Det finns nämligen samtidigt något starkt moraliserande över deras tonfall i så många andra sammanhang.

Ett par exempel belyser tydligt vad jag syftar på. I Mannen på balkongen (1967) avbryter detektiverna den sökta rånaren mitt i en älskogsakt. På förekommen anledning berättar hans älskarinna att hon känt honom i “exakt två timmar och tjugofem minuter. Jag träffade honom i Vanadisbadet”. Hon berättar senare för Kollberg att hon föredrar tillfälliga förbindelser och ibland går ut i uttalat syfte att träffa en karl. Kollberg berättar för henne detta levnadssätt inte är “riktigt bra. [-] Det kan vara farligt”. Hon erkänner själv, sen älskaren visat sig vara rånare, att hon “fått tankeställare förr, men det här var den värsta. Det här var mycket obehagligt”. Några sidor längre fram kommer Kollberg på, att den flicka Karlström påmint honom om “på ett olycksbådande satt”, är den mördade Roseanna – vars sexvanor gjort att hon fått sätta livet till.

Roseanna, liksom Teresa i Den skrattande polisen (1968), behäftas i böckerna med ett epitet som under de sista decennierna enbart florerat inom pornografin: “nymfoman”. Vad gäller Teresa använder Beck begreppet som vore det vetenskapligt accepterat. Så sent som 1968 torde dock det klart androcentriska uttrycket vara bortrensat ur läkarjournalerna; nymfomani – en starkt stegrad könsdrift hos kvinnor, av grekiskans nymphe (ung kvinna) och mania (sjukligt exalterad sinnesstamning) – är inget annat än ett manligt fantasifoster, skapat av lika delar skräck och erotiska fantasier.

Sjöwall-Wahlöö visste nog vad de gjorde när de förde in detta nymfomanitema i handlingen. Lika lite som den kuriöse “exploition”-regissören Torgny Wickman – mannen bakom bl.a. Kärlekens språk (1969) – hade några påstådda sociala ambitioner med sin spekulativa Anita – ur en tonårsflickas dagbok (1973), har Sjöwall-Wahlöö det. Nymfomani säljer böcker – de åkte helt enkelt med på det pornografi-tåg de så djupt föraktade. Varför de gjorde det är förstås en öppen fråga; var syftet rent ekonomiskt spekulativt eller kan man ana samma inställning som fick dem att skriva populärlitteratur för att sprida ett politiskt budskap? Antagligen, och förhoppningsvis, ligger det senaste alternativet närmst till hans. Att “ändamålen helgar medlen” var en vanligt förekommande inställning i den vänsterextrema diskussionen – det var ju också så man försvarade proletariatets diktatur.

Från nymfoman till hora

Från nymfomanen är steget påfallande kort till horan; hos Sjöwall-Wahlöö är gränsen många gånger diffus. Det talas vid upprepade tillfällen om “gratisluder” och det påpekas att nymfomanen Teresa till en början gjort det “mer eller mindre gratis”, men sen börjat att exploatera sitt begår. De ca sexton prostituerade som förekommer i Roman om ett brott fyller främst en roll som staffage i miljöerna från den undre världen. Förekomsten av horor i böcker som skildrar en undre värld är naturligtvis inte i sig frapperande. Däremot kan man i tonen gentemot dem ana mycket av en moralism, och betydligt mindre av ett medkännande.

Gunvald Larsson förhör till exempel ett “fnask”, den sextonåriga Carla Berggren, i hennes hem. Skildringen av deras möte genomströmmas av en hånfull ton, som inte bara är Larssons utan också författarnas.

När han stiger in i hennes rum, som “stank av sex och andra kroppsodörer, inpyrt tobaksrök och billig kosmetika”, säger hon: “Det är faktiskt lite för tidigt för mej, men, kör till”. Under förhöret berättar hon på sitt barnsliga vis om ett “sex party” hon varit delaktig i: “Vi tänkte köra single först och sen byta och så sluta med en allgemeines om killarna orkade. Det är egentligen det som är kuligast”. Inget av det äckel inför den manliga sexualiteten som verklighetens prostituerade vittnar om; hon framhärdar i att den orgie hon frivilligt och gratis deltagit i, varit “fina grejer”.

Helena Hansson i Polis, polis potatismos tillhör “den finare genren av yrket”; hennes kundkrets är affärsmannen och hennes officiella titel är “resesekreterare”. Åsa Torell vid sedlighetsroteln gör hembesök och tar kontroll över situationen genom sin känslokyla och, vilket framhävs som något positivt, sin brist på medlidande. När Hansson undrar “Hur fan kan en tjej bli snut…” kommenterar författarna: “Åsa Torell kunde ha kommit med en motfråga, men avstod”. Underförstått: hur fan kan en tjej bli hora? Torell avstår från att fråga hur det kan komma sig att Hansson tvingats prostituera sig; hon vet för övrigt redan svaret – hon har börjat “mer eller mindre gratis”. Dvs, för att hon hade lust.

En av flera intriger i Terroristerna gäller mordet på porrproducenten Petrus. Mördaren avslöjas som Petrus trädgårdsmästare och fadern till en av de flickor hans industri utnyttjat. Hennes väg in i de sociala träskmarkerna är överbelamrad med socialstyrelseklyschor. Problemet här är, att när författarna nu vill väga upp sina tidiga­re bilder av horan som professionell sexmaskin, stjälper vägskälen över åt andra hållet. Istället för att förslaget utnyttja de kvaliteter hon har, som Helena Hansson, är Kiki Hell enkom ett offer för manliga manipulationer.

Ställd mot övriga skildringar av prostituerade i Roman om ett brott bidrar denna skildring naturligtvis till en nyansering, men knappast till en tillfredsställande helhetsbild. Var finns Kiki Hells egna tankar, känslor, bevekelsegrunder? Vem var Kiki Hell innan hon lockades in i fördärvet? De frågorna hänger frustrerande kvar i luften.

Frun och överklasskvinnan

Den kvantitativt dominerande kvinnokategorin är vad vi kan kalla horans absoluta motsats: frun. Så gott som samtliga skildrade poliser är gifta – med den evige ungkarlen Gunvald Larsson som tydligaste undantag – men ytterst få av dessa fruar förekommer ens i handlingen. De äkta hälfter som ges mest plats är, inte oväntat, Inga Beck och Gun Kollberg. De är också varandras absoluta motpoler. I Den skrattande polisen ställs de mycket tydligt mot varandra. I ett stycke får vi se in i den sexuella och idylliska kollbergska familjeinteriören, där författarna mantralikt understryker att det har tagit Kollberg “tjugo år att hitta henne och ytterligare ett att tänka efter”. Mot detta kontrasteras mycket drastiskt Becks samtida hemmakväll: “Martin Beck hade inte använt tjugo år för att leta reda på sin fru. Han hade träffat henne för sjutton år sen och genast gjort henne med barn. Hux flux.”

I den manliga frihetsdrömmen finns ingen plats för annat än tillfälliga kvinnor. Som gift är man bunden, och är frun sen gnällig och tråkig är äktenskapet inget annat än ett fängelse. Här finns tydlig påverkan Från ett tidens revolutionära ideal, där experimentlustan frodades i storfamiljer, kollektiv och hippieinspirerade subkulturer, levnadssatt som satte kärleken på undantag och sexualiteten i centrum.Jämför man med de frihetsideal som formuleras och lanserades på bred basis i samtida filmer, som de amerikanska Mike Nichols The Graduate (Mandomsprovet, 1967), Dennis Hoppers Easy Rider (1969), Robert Altmans MASH (1970) eller Bob Rafaelsons Five Easy Pieces (1970), så ser man att vad alla är överens om är att mannens frihet alltid är på kvinnans bekostnad. Kvinnan måste lämnas vid vägkanten eller trånande i sängen medan mannen grenslar motorcykeln för att ge sig ut på de ändlösa vägarna. Beck slår sig fri från fruns kvävande grepp och hans världsberömda magont försvinner. Kollberg sluter sig i familjens kokong – och lämnar poliskåren.

Av allt det förakt Sjöwall-Wahlöö vräker ur sig i sina senare romaner, är det kanske det som riktas mot överklasskvinnan som generar mest. Kvinnorna har genom historien – Från Marie Antoinettes “De kan väl äta kakor” och framåt – framstått som särskilt aningslösa, bortskämda och verklighetsfrånvända hos de (män) som kritiserat societeten. Det har naturligtvis haft sina uppenbara skäl; de tillhörde en klass där kvinnan hänvisades in i salongerna medan mannen stod som härförare för slagen, nationerna och fabrikerna. Ändå lämnar många satiriska porträtt av aristokratins kvinnor kvar en bismak av, inte bara klass-, utan också könsförakt. Det faktum att hon är kvinna gör gärna en överklassmadame till en extra löjlig preciös. Hos Sjöwall-Wahlöö är det framför allt tre överklasskvinnor som träder fram i blickfånget; två av dem änkor till mördade män och en Gunvald Larssons syster. Man anar en stor tomhet i alla kvinnornas liv. Fru Palmgren – fd. fotomodell- uttrycker inte “något annat än leda och total likgiltighet”, fru Petrus ser “härjad ut”, Larssons systers enda kall verkar vara att hålla minutiös koll på sina grannar.

Fond åt meningslöshet

De stora tomma husen tjänar som fond åt deras meningslöshet. Alla tre har låtit sina man arbeta ostört för att, som fru Petrus säger, ge familjen “en dräglig tillvaro”. Ingen av de tre har funnit någon annan funktion i tillvaron än att sköta hem – som de ändå har “tjänstefolk”, trädgårdsmästare och hembiträde till – och ordna parties. Fru Palmgren prasslar med sin framlidne makes närmaste vän, antagligen för att få någon form av krydda i tillvaron. Fru Petrus verkar inte ha några intressen, men lapar oroväckande mycket sherry.

Man kan kanske tycka att överklasshatet är berättigat och, med en anakronistisk term från vara dagar, politiskt korrekt. Att detta hat däremot drabbar överklassens kvinnor, som rimligtvis är lika mycket offer för klassamhällets patriarker som hela underklassen är, rimmar illa med de analysmodeller som under senare decennier velat komplettera den marxistiska klassanalysen med genus- och etnicitetsperspektiv. Sjöwall-Wahlöö väljer genomgående en hånfull attityd till de stackars halvalkoholiserade eller enfaldiga direktörsänkorna. Det är satir när den är som billigast och samhällsanalys när den är som mest opportun.

Så har vi då de båda kvinnliga mördare som porträtteras. Monita i Det slutna rummet och Rebecka i Terroristerna är tecknade i förvånansvärt varma färger, och som personer sällar de sig till övriga vilsna, desperata mördare i Sjöwall-Wahlöös senare produktion: den sparkade och vräkte i Polis, polis, potatismos, polisen vars fru dött i arresten i Den vedervärdige mannen från Säffle (1971), ynglingen som på lösa grunder utmålas som “desperado” i Polismördaren, fadern till den utnyttjade porraktrisen i Terroristerna. De är slagna människor som desperat kämpar för sin värdighet i ett samhälle som tagit sin hand ifrån dem.

Monita känner sig isolerad i samhället, kommer i kontakt med småtjuven Mauritzon och stjäl till slut hans pistol, rånar en bank och lämnar landet. Hon är, om inte en hjältinna, så åtminstone någon vi som läsare får förståelse för och kan sympatisera med. Ändå kommer man inte ifrån känslan av att hon är ett exempel snarare än en människa; i hela det kapitel som behandlar hennes bakgrund har hon inga repliker och väldigt få karaktärsdrag. Den riktigt misstänksamme anar att Monita-figuren är kvinna av följande orsaker: för att väga upp den tidigare kvinnobilden och/eller för att intrigen – där man tar Mauritzon för kvinna – ska få ytterligare absurt humoristiska förtecken.

Undantar man den stora boven kapitalisten, är Monita faktiskt den enda förövare i Roman om ett brott som klarar sig undan lagens långa arm. I det socialistiska Jugoslavien, långt bort från skendemokratin Sverige, är hon enligt romanens sens moral värd sin framtid, sedan hon på sitt desperata sätt protesterat mot det kapitalistiska systemet.

Rebeckas öde är inte lika lyckosamt. Hon är det naiva naturbarn som i Terroristerna förebådar vad som skulle ske i verkligheten drygt tio år senare: Palmes död. Med den övertydlighet som utmärker dessa senare romaner vet Rebecka ingenting om den moderna statsapparaten; hon känner till en början varken till statsministern eller kungen. Det enda uttrycket för det urbaniserade samhället hon känner till är kärnkraften, därför att den är ett hot mot den av henne så omhuldade naturen. Hur ömsint detta kvinno- eller kanske flickporträtt än må vara, så fungerar det inte, särskilt inte om man ställer det mot t.ex. tidigare romaners bild av slampighet och billighet. Rebecka – ovetande och skyldig till statsmord – får författarnas och Becks sympatier. Är hon då idealet, när sexuellt utlevande och utmanande kvinnor som Teresa Camarao eller Carla Berggren inte är det? Hon är en överdriven gestalt, en bild snarare än en människa, ett typfall hellre än en karaktär. Vad tjänar denna symbol då för syfte? Vill författarna berätta att det är så har det är, så förfelas som sagt syftet genom karaktärens överdrivenhet. Vill de berätta att det är så här det borde vara, lämnar det tveklöst en unken efterton. För även om Rebecka på flera plan har genomskådat samhällets förljugenhet och snikenhet, är hon ju inget annat än ett aningslöst offer. Pistolskottet räddar ju ingenting; samhällsapparaten förändras knappast, själv spärras hon in och tar livet av sig.

Mot den aningslösa Rebecka ställs i romanen den ytterst gåpåiga Rhea. Hon smyger sig in i handlingen i Det slutna rummet och blir den som – symboliskt och konkret – öppnar dörren för Beck, och blommar sen ut för fullt först i Terroristerna. Där får vi å andra sidan i ett och samma kapitel veta om henne att sex är ett av hennes intressen “och dessutom att deras intressen på den punkten var fint samstämda”, att hon är “hälften tjej och hälften tuffing”, att hon trots åderskillnaden på tretton år inte ser några hinder för deras förhållande, att hon kan läsa honom utan att han behöver förtydliga sig, att hon går i trätofflor på krogen, att hon satt upp en Mao-affisch över Becks säng, att hon pratar “praktiskt taget oavbrutet”, att hon är påläst, att hon gärna har roligt i sängen och då ligger “platt på rygg med benen vitt isär”, att hennes “varma smörgåsar var mycket svåra att motstå” samt att hon är genomskådande nog att instämma i författarnas otvetydiga åsikt: “Vilken jävla värld vi lever i”. Som grädde på moset har hon god kontakt med fadern till sina barn och bär aldrig BH.

Figuren håller förstås inte ihop. Tjugofem år senare framstår hon mest som en provkarta på tidens alla vänsterideal, som en fusion av samtliga medverkande i Lukas Moodyssons filmiska storfamiljsskildring Tillsammans (2000). Hennes samhallsanalyser, där hon presenterar svensk utrikespolitik anno 1975 som underordnad nazismen, Nato och USA, verkar väl idag mer gymnasialt svartsynta och ensidiga än klarsynta. Redan samtiden – inte minst AB:s Olle Svenning i en berömd recension – reagerade mot henne. De skarpa kontrasterna i Terroristerna gör, som nämnts, att bilden förlorar i trovärdighet. Samtidigt måste man kunna se författarnas goda intentioner; att balansera inte bara tidigare romaners kvinnobild utan också den övriga dystopin i Terroristerna..

Sammanfattningsvis är det en skev kvinnobild som presenteras i de tio böckerna, underlig inte minst därför att en kvinna satt sitt namn under den. Visst finns där nyanser och försök till balans – liksom i Balzacs mänskliga komedi vimlar det ju av människor och med dem personligheter och särdrag – men icke desto mindre lämnas man, i dessa tittstimstider, kvar med en fadd smak i munnen när man läser dem med moderna glasögon.

Jag tror dock att man måste ha överseende med den, liksom man måste ha med Strindbergs kvinnosyn eller Celines antisemitism. Eller måste och måste, valet står en naturligtvis fritt, men för egen del väljer jag att se de ovanstående exemplen som skönhetsfläckar eller olycksfall i arbetet. Detta av rent egoistiska skäl; jag vill för allt i världen inte bli av med mina favoritböcker bara för att författarna emellanåt visade prov på sällsynt dåligt omdöme.

OM ARTIKELFÖRFATTAREN

Malmö-baserade litteratur- och filmvetaren Kalle Lind som har rejält bantat en D-uppsats har passerat 25-årsstreeket. Han försvarar fulkulturella värden, har “för många” akademiska poäng i bagaget, har skrivit uppsatser om raptexter, tecknade serier, kriminalromaner, TV-humor och collegefilm. Gott öga till deckare eftersom han främst försörjer sig som kriminalvårdare och har tillgång direkt till hästens mun.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22