Raymond Chandler och Hollywood

Jan 17th, 2008 | By | Category: 2001-4, Artikel

Av Björn Fremer

Björn Fremer pensionerades för en del år sedan och har sedan dess pendlat mellan Limhamn och Hollywood. Han har nämligen barnbarn därborta. Mannen som tidigare spottade fram skrönor och kåserier varenda dag har på senare år vägrat att skriva. DAST har i ett anfall av hårdkokt nit trångt in honom i det hörn bland hans bokhyllor där han har sina böcker om Chandler, Hammett, Bogart, Lake und so weiter. Under pistolhot (pekfingret och långfingret) släppte vi inte ut honom förrän han lovade att författa sin första artikel på arton månader. Här är den.

BEVERLY HILLS (DAST) Raymond Chandler var på väg att fylla 55 år när han fick ett telefonsamtal från Paramount. Han hade börjat skriva tio år tidigare och fått in ett tjugotal noveller i pulpmagasinet Black Mask. Han hade hunnit med tre romaner The Big Sleep 1939, Farewell My Lovely 1940 och The High Window 1942. Ytterligare en roman The Lady in the Lake var färdigskriven men ännu inte publicerad.Chandler tyckte dock att han skulle syssla med något annat än att skriva deckare. Han var fortfarande okänd för den stora publiken och tjänade inga stora pengar. Han hade press på sig att sköta om sin sjuka och betydligt äldre hustru. Han kämpade mot sin alkoholism och hade inte druckit under en lång tid.

Billy Wilder hade blivit uppslukad av att göra film på James Cains Double Indemnity (En kvinnas samvete) publicerad 1938. Wilder ville ha Cain som partner i manusskrivande men det gick inte eftersom Cain var uppbunden av Foxfilm, Wilders gamle medarbetare Charles Brackett ville inte ha med Cains roman att göra, han avskydde det vulgära sätt på vilket Cain presenterade sin historia, som för övrigt var byggd på ett verkligt fall som skapat stora rubriker i sensationspressen. Det famösa Snyder/Gray mordet 1920 rörde sig om en snaskig komplott där en billig blond gift kvinna, Ruth Snyder, fick sin älskare Judd Gray, en alkoholiserad journalist, att ta livet av hennes man.

Wilder förstod att han behövde hjälp att skriva ett manus som skulle hålla publiken fastnaglad vid duken. Hans producent hade läst några av Chandlers mordhistorier och föreslog att Wilder skulle låna några Chandlerdeckare.

Wilder läste The High Window och blev helt såld på Chandler. Man ringde författaren och bad honom komma till Paramount för ett möte.Det blev något av en chock för Wilder när han upptäckte att Chandler var en 55-årig man som såg ut som han var 65, helt klädd i tweed och rökande en pipa. Chandler talade långsamt och han verkade hela tiden som om han ville vara någon annanstans. Vid den har tiden hade Chandler levt ett mycket isolerat liv tillsammans med sin sjuka hustru och tyckte inte om främmande människor. (Han tyckte egentligen inte om någon annan än hustrun.)

Chandler fick Cains Double Indemnity och ombads läsa den. Dagen efter kom han och bad att få några filmmanus som han ville studera.

“Jag är intresserad om ni tror att jag är rätt man men eftersom det är tisdag redan så kan jag inte ha manuset klart förrän på måndag”, sa Chandler. “Jag vill ha tusen dollar för mitt arbete.”

Wilder och producenten tittade på varandra för de förstod att Chandler inte hade en aning om hur man arbetade med film i Hollywood. De talade om för Chandler att han skulle skriva ihop med Wilder och att han skulle få två tusen dollar i veckan. Dessutom skulle han arbeta tolv veckor. Wilder behöll Chandler under hela inspelningen för han ville ha hjälp med att sätta sprätt på replikerna under arbetet i studion.

Arbetet mellan Wilder och Chandler kan bäst beskrivas som ett långvarigt krig. De hatade varandra från första stund. Chandler hotade att lämna Wilder gång på gång. En dag hittade inte Wilder sin medförfattare och gick omkring och letade efter honom på Paramount. När han kom till sin producent fick han reda på att Chandler varit där och lämnat en förteckning på en serie klagomål.

Chandler klagade på att Wilder inte bad hövligt när han ville ha gardinerna neddragna. Chandler påpekade att han inte kunde acceptera att Wilder drack på arbetstiden, ringde upp kvinnor och bestämde möten trots han var gift. Wilder var rå och nedsättande i sin konversation.

Wilder tvingades be om ursäkt och lovade att hålla en normalt hövlig samtalston samt att inte dricka och ringa upp kvinnor.

“Problemet med Chandler var att han försökte hålla sig nykter trots han var alkoholist. Han var gift med en äldre sjuklig kvinna. Så för honom var det ingen sprit och inget sex. Han var avundsjuk på mig men jag fick min hämnd. Han började dricka igen”, berättade Wilder för en vän.

Den stora utmaningen för Wilder och Chandler var att lura Hollywoods självcensur, the Hays Office, som totalt dominerades av den katolska kyrkan. Redan från början krävde dessa moralens väktare att allt våld, all sex och nämnandet av droger och alkohol skulle strykas ur Cains berättelse. Man vände sig mot att filmen skulle glamourisera två mördare som dessutom var inbegripna i ett utomäktenskapligt förhållande.

50.000 dollar

Chandler som hade stor erfarenhet av censur eftersom han fått två av sina böcker sålda till Hollywood. Farewell my Lovely såldes till RKO för 2.000 dollars och The High Window för 3.500 vilket var utmanande billigt.

Ett originalmanus betalades med cirka 50.000 dollar vid denna tid. RKO använde historien till ett avsnitt i sin Falconerserie (en billig Helgonetkopia) och Fox tog handlingen i The High Window som en del till sin Michael Shayne serie. Båda filmerna blev så nedtonade och könlösa att de var närmast oigenkännliga jämförda med Chandlers original.

Double Indemnity blev en oväntad jättesuccé. Kritikerna slog kullerbyttor i verbala hyllningar. Woody Allen har sagt att för honom är Double Indemnity världens bästa film och troligen alla andra regissörers.

Få kritiker uppmärksammade Chandlers namn i förteckningen, men Paramountcheferna var så nöjda att de erbjöd honom ett fast jobb för 1.200 dollar i veckan. Han flyttade in bland de andra författarna och blev snabbt populär. Alla tittade in hos Chandler som tyckte om att bli avbruten i arbetet. Chandler blev något av Paramounts dialogdoktor men de två filmer han skrev (And now and tomorrow och The Unseen) lämnade inga avtryck i filmhistorien.

1945 greps Paramount av panik. Deras stora stjärna Alan Ladd blev inkallad och hade bara tolv veckor på sig att göra en film innan han drog iväg för att rädda världen. Chandler sa att han hade ett halvfärdigt manus The Blue Dahlia som han möjligen kunde få färdig i tid. Paramount köpte det för 25.000 dollar. Historien involverade en soldat som kommit tillbaka och funnit sin hustru mördad. Han blir misstänkt för mordet men får hjälp av sin bäste kompis och hustrun till den mördade kvinnans älskare. Ladd spelade huvudrollen, William Bendix som kompisen och Veronica Lake som den vackra kvinnan. Chandler kallade Veronica Lake för Moronica Lake och fick allt svårare och slutföra sitt arbete.

Två Cadillacs sjuktransporterade

Han lyckades få en bonus på 5.000 dollar men det hjälpte inte utan han krävde att få arbeta hemifrån, ha två Cadillacs redo 24 timmar om dygnet för att föra hustruns läkare till och från sjukhuset och köra hushållerskan till och från affärer. Chandler behövde också sex sekreterare, två åt gången, som var redo dygnet runt.

Paramount okejade allt och Chandler blev på gott humor och skrev snabbt manuset klart. Efter Den Blå Dahlian tröttnade Chandler på manusskrivandet men kunde inte säga nej till ett erbjudande från MGM att flytta över sin bok The Lady in the Lake till film. Efter tre månaders jobb för 1.000 dollar i veckan gav han upp. Chandler hade dock fått 35.000 dollar för filmrättigheterna vilket gjorde att han kunde ta sin hustru och flytta ned till La Jolla. Chandler lämnade Hollywood 1946 samma år som The Big Sleep byggd på hans roman gick upp på biograferna.

Filmen regisserades av John Huston och hade Humphrey Bogart i huvudrollen som Philip Marlowe. Manuset till filmen skrevs av Nobelpristagaren William Faulkner och en ung kvinna vid namn Leigh Brackett samt Jules Fuhrman.

Chandler ansåg Bogart perfekt i rollen som Marlowe och Bogart älskade Marlowe så högt att han kom att spela Marlowevariationer resten av sitt liv. “Bogart kan vara tuff med en revolver och han har en humoristisk känsla som gränsar till förakt”. skrev Chandler i ett av sina brev.Bogart såg till att Chandler höll kontakt med Huston och frågade en gång varför Marlowe aldrig gick till sängs med en kvinna.

“Jag vet att Marlowe inte kan fortsatta att säga nej som han gör men jag tror att han skulle förlora mycket på att vara promiskuös”, svarade Chandler.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22