Raymond Chandler: Nu kommer hans hårdkokta deckare ut på nytt

Jul 11th, 2017 | By | Category: 2017-07 juli, Artikel

Av KJELL E GENBERG

Förlaget Modernista har den goda smaken att på nytt ge ut böcker av äldre författare vars verk börjar komma i skymundan. Tidigare i år publicerade de tre tegelstenar av James Ellroy och nu har turen kommit till den betydligt mer sparsmakade författaren Raymond Chandler. Mer om nyutgåvorna Den stora sömnen och Farväl, min älskade senare.

Raymond ChandlerRaymond Thornton Chandler är en av deckarlitteraturens viktigaste författare, enligt en del finsmakare den allra viktigaste. Han föddes den 23 juli 1888 i Chicago, dit hans föräldrar kommit från Irland. Efter deras skilsmässa (fadern var gravt alkoholiserad) växte han upp tillsammans med sin mor och mormor på Irland, studerade sedan på Dulwich College, en public school i London och reste en del i Frankrike och Tyskland innan han återvände till USA för att bli tjänsteman i oljebranschen men blev till sist ändå författare.

Jag hade länge för mig att det var om honom det sagts att han tog mordet från det engelska biblioteket och förpassade det till gatan. Men så var det inte, Johan Wopenkatillrättavisade mig deckarexperten Johan Wopenka (bilden tv). Citatet handlar om en annan författare och lyder ordagrant “Hammett tog mordet ur den venetianska vasen och slängde ut det i gränden”. Men det myntades av Reymond Chandler om kollegan Dashiell Hammet i hans essä Mordets enkla konst (The Simple Art of Murder från 1950, på svenska i Bonniers Litterära Magasin nr 1/1951 och i bokform hos förlaget Janus i samarbete med tidskriften Jury 1984.)

Nåväl, när han bosatt sig i Los Angeles kom han att bli en i författargänget kring pulpmagasinet Black Mask. De skrev ofta samhällskritiska kriminalhistorier med ingredienser som sociala missförhållanden, fattigdom, korrupta poliser och politiker. Detta var något nytt och sågs till och med som samhällsomstörtande och omoraliskt av de styrande makthavarna.

Men det var inte allt. Chandler, Hammett och flera av de övriga ville också bryta med det som tidigare varit kriminalberättelsens elementa, nämligen att skildra ett eller flera mord och jakten på förövaren, för att i stället koncentrera sig på att visa fram den samhällsstruktur som tillät att mord begicks och mördare blev mördare. Detta skulle beskrivas med den koncentrerade adjektivfria stil som Ernest Hemingway gjort stor lycka med. Det viktiga för Chandler var att skriva en text av det slag som sedermera kom att kallas hårdkokt fyllt av tuffa repliker och ironiska oneliners. Om det gick ut över intrigskapandet gjorde det inte så mycket.

En sak som Chandler inte bröt emot när han publicerades under 1930-talet var att skriva sina berättelser i jag-form. Detta var genrens mest etablerade teknik och den utvecklade han med ett rikt talspråk ofta långt ifrån det finlitterära som präglade de populära i huvudsak engelska detektivromaner som amerikanerna började distansera sig ifrån. De hjältar som nu kom på modet var tuffa ensamvargar som inte spottade i glaset, ofta privatdetektiver i sjaskiga kontor som upplever omvärlden som korrumperad. De åtar sig fall där polismakten är deras fiender, brottslingar deras jämlikar, överklassen kriminell och kvinnor ofta förövare, allt beskrivet på ett jordnära språk.

På senare tid har Chandler klandrats för både homofobi och unken kvinnosyn. Visst, sådant finns i hans böcker, men jag vill gärna tro att det är en eftergift till tidsandan och genrekraven.

Björn FremerDet var ofrånkomligt att Raymond Chandler skulle fångas upp av filmindustrin. Björn Fremer (bilden till höger) berättar i en artikel i Dast om hur han var på väg att fylla 55 år när han fick ett telefonsamtal från Paramount. Han hade då fått ett tjugotal noveller publicerade  i Black Mask, hunnit med att få ut de tre romanerna The Big Sleep 1939, Farewell My Lovely 1940 och The High Window 1942 och var så gott som färdig med The Lady in the Lake. Trots detta var han så gott som okänd för den stora publiken, relativt fattig, lätt alkoholiserad och sedan en tid upptagen med att sköta om sin betydligt äldre hustru Cissy som var svårt sjuk.

Uppringare var regissören Billy Wilder som ville göra film av författare James Cains En kvinnas samvete från 1938 men nekats att få Cain som manusförfattare eftersom han var bunden till ett annat filmbolag.  Men hans producent hade läst några av Chandlers mordhistorier och rekommenderade honom. När författaren anlände chockades Wilder av att han såg ut att vara tio år äldre än han var, klädd i engelsk tweed och blossande på en pipa. När han talade kom orden sakta och intrycket blev att han var ointresserad, närmast fientlig. Men Chandler fick läsa Cains bok och eftersom han inte kände till hur man arbetade med skriven text i Hollywood bad han nästa dag att få studera några filmmanus. Det slutade med att han fick kontrakt på tolv veckor för två tusen dollar i veckan och Wilder såg till att han fanns på plats hela tiden för att spetsa till repliker när så krävdes. Chandler avskydde detta och deras samarbete blev närmast ett krigstillstånd. Wilder i sin tur tyckte att Chandler var en arrogant typ som skröt med sin klassiska bildning. ”Han blev inte särskilt omtyckt i Hollywood.”

En svårighet som den bråkande duon var tvungen att tackla var den censur som påtvingades dem av The Hayes Office, som mer eller mindre styrdes av katolska kyrkan. Denna censurinstans krävde att all beskrivning av sex, våld, alkohol och droger samt utomäktenskapliga förbindelser skulle tas bort ur manuskriptet. De lyckades trixa sig igenom detta och En kvinnas samvete blev en stor framgång hos både publik och kritiker. Även kolleger i branschen imponerades. Woody Allen sade långt senare att Double Indemnity, som filmen hette i original, är världens bästa film.

Efter det här blev Raymond Chandler Paramounts dialogskrivare nummer ett med fast jobb. Själv skrev han dessutom manus till filmerna And now and tomorrow och The Unseen som inte lämnade större avtryck i filmhistorien. Vid den här tiden betalades ett originalmanus med cirka 50.000 dollar men Chandler hade avyttrat två manuskript betydligt billigare. Han sålde  Farewell my Lovely till RKO för 2.000 dollar och The High Window för 3.500. Bolaget använde sig av handlingen till filmer som ingick i serier och skrev om Chandlers manus till oigenkännlighet.

Affisch till The Blue DahliaParamount råkade i trångmål 1945. Deras stjärnskådespelare Alan Ladd var kontrakterad för ännu en film när han blev inkallad och skulle sätta på sig uniformen tolv veckor senare. Det fanns inget manuskript men Chandler råkade ha ett halvfärdigt sådant till en story han kallade The Blue Dahlia och trodde sig kunna bli klar i tid med det. Filmbolaget högg direkt och köpte det på rot för 25.000 dollar. Det handlade om Ladd som återvändande soldat. Han hittar hustrun mördad, blir misstänkt för mordet men får assistans av sin kamrat (spelad av William Bendix) och en vacker kvinna (Veronica Lake).

Veronica Lake och Alan LaddChandler och Veronica Lake (bilden till vänster tillsammans med Alan Ladd i filmen), som han gav öknamnet Moronica, hade svårt att komma överens och dessutom drabbades han av skrivkramp. Han krävde att få arbeta hemifrån, ha tillgång till ett par lyxbilar som kunde köra hustrun till sjukhus och hushållerskan till butiker när så behövdes. Dessutom behövde han sekreterare som fanns till hands dygnet runt. Det var en utpressning som fungerade. Paramount gick med på allt, gav honom dessutom 5.000 dollar i bonus, vilket gjorde honom så nöjd att han blev klar med manuskriptet i tid.

Hans SidénMen Hans Sidén (bilden th) påpekar i en artikel i Dast att Chandler blev upprörd över att tvingas skriva om sitt manus ideligen och kommenterade efteråt bittert att Paramount förvandlade en ganska originell thriller till en rutindeckare.

Den blå dahlian blev en lyckad film (den Oscarsnominerades i kategorin Bästa originalmanus) och kom dessutom att påverka författaren James Ellroy. När den 22-åriga servitrisen Elisabeth Short hittades makabert mördad på en trottoar i Los Angeles döpte pressen henne till Den svarta dahlian (hon gillade att gå klädd i svart) efter filmen. Ellroy blev besatt av historien, som hade likheter med mordet på hans mor, och när han skrev sin bokserie LA-kvartetten byggde hans första bok i den på detta brott och fick följdriktigt namnet Den svarta dahlian.

Efter filmen med Ladd och Lake hade Chandler tröttnat på filmindustrins manusharvande men när MGM ville filma hans The Lady in the Lake (Kvinnan i sjön) gick han med på det men slutade skriva manus efter tre månader, tog arvodet för rättigheterna och flyttade med sin hustru till La Jolla 1946. Nobelpristagaren William Faulkner färdigställde manuskriptet tillsammans med Leigh Brackett och Jules Fuhrman.

Affisch till Farewell My Lovely 1975Samma år fick filmen Den stora sömnen premiär. Det var inte så lätt att förvandla böckernas hjälte Philip Marlowe till en gestalt på film. Den som var skickligast på det var nog Humphrey Bogart vars timing och tonträff i Howard Hawks Den stora sömnen var närmast perfekt. När Farväl, min kära (Farewell my lovely) filmades 1975 gjorde också Robert Mitchum en utmärkt rolltolkning.

Helt lämnade inte Chandler filmen. Han skrev bland annat manuset till Alfred Hitchcocks Främlingar på tåg som baseras på Patricia Highsmiths debutroman med samma namn.

Cissy avled 1954 och Chandler blev helt vilse. Han började dricka kopiöst och för att få ordning på sitt liv flyttade han till England en tid. Det gick någorlunda men när han återkommit till USA föll han tillbaka i kaos och dryckenskap. Under dessa år skrev Chandler en enda bok, en relativt kort sak med titeln Möt mig i Esmeralda (Playback). I de tidigare romanerna hade aldrig Marlowe haft något sexliv. Här fick han uppleva erotik men de flesta kritiker tyckte ändå att den dystra boken var en blek avslutning på ett stort författarskap.

Nu till nyutgåvorna:

Omslag till Den stora sömnenDEN STORA SÖMNEN
Av Raymond Chandler
The Big Sleep, 1939
Översatt av Mårten Edlund
Modernista, 2017
ISBN 978-917499-691-3, 234 sidor

Privatspanaren Philip Marlowe får i uppdrag att ta hand om ett utpressningsförsök mot den åldrande generalen Sternwood, som tillbringar sina sista dagar rullstolsbunden i det palatsliknande hemmet i Los Angeles. Boken berättar om Marlowes upplevelser med Sternwoods båda perverterade döttrar, den pornografisäljande bokhandlaren Geigers pojkvänner, yrkesbrottslingen som accepteras av etablissemanget och hans sadistiske medhjälpare. Här förekommer dödsfall, självmord och försvinnanden, allt under en knapp vecka  Den stora sömnen bygger på några noveller Chandler redan publicerat i olika deckartidskrifter och som han nu, enligt egen utsago kannibaliserade på. Mer än tio av de drygt 30 kapitlen är nyskrivna, de övriga kraftigt omarbetade novelldelar.

Det är en rätt krånglig yttre intrig som förutom allt annat inbegriper maffian i Los Angeles som ställs emot Marlowes relation till en vacker med outsägligt odräglig kvinna där huvudpersonens iakttagelseförmåga och reflekterande får större betydelse än avslöjandet av de många skyldiga till utpressning och mord. Det är Chandlers sätt att bygga scener och använda sin korthuggna stil till att berätta om det liv som förs i gråzonen i lagens utkanter som blev gränsöverskridande. Senare tiders kriminalförfattare har följt i fotspåren så det är nu kanske svårt att begripa vad som var så märkvärdigt i skarven mellan 30- och 40-tal.

Senare tiders litteraturforskare har ägnat stor möda på att analysera Chandler. Titeln Den stora sömnen skulle kunna vara en synonym till döden eftersom Sömnen/Hypnos enligt gammalt är Dödens/Thanatos tvillingbror. Mycket i storyn är typiserat och synligt genom berättarjagets iakttagelser och intryck. Färger, bilar och egennamn har betydelse. En särdeles grym typ heter Canino (Den lilla hunden) och åker i en brun, stor bil. Gangstern Eddie Mars är höjd över alla misstankar eftersom han är rik, umgås i societeten och har politiska kontakter. Kvinnorna beskrivs som lögnaktiga psykopater med diffus bildning, några med nymfomana tendenser. De blir typer, kanske en lek med schabloner, de precis som Marlowe själv som blir lite osannolik och bakåtsträvande enligt dagens politiska synsätt. Men det viktigaste tycks vara att han inte lyckas i sitt uppsåt. Han är inte som Sherlock Holmes och de övriga litterära detektiverna. Han lyckas inte befria världen från ondskan och sätter aldrig dit den verkliga boven.

Omslag till Färval min älsklingFARVÄL, MIN ÄLSKLING
Av Raymond Chandler
Farewell, My Lovely, 1940
Översatt av Mårten Edlund
Modernista, 2017
ISBN 978-91-7499-684-5, 279 sidor

Även här är stämningen viktigare än händelseförloppet. Raymond Chandlers prosa är inte så lättillgänglig som man kan tro när man läser baksidestexterna till hans sju romaner (alla utom den sista filmade) om jagberättaren och privatdetektiven Philip Marlowe som jagar sanningen runt om i det kaliforniska Los Angeles men bara hittar egoism och korruption. Så går det till i alla Chandlers böcker om den luttrade huvudpersonen. Från början verkar allt vara så enkelt men fallen blir alltid mer och mer svåra att överblicka, Chandler syr ihop – nå, nästan i alla fall – berättelsen som ett lapptäcke. Ibland sitter lapparna ihop, ibland inte.

Också Farväl, min älskling är fylld av dessa fragment där författaren är uppfylld av att vilja förstå sin samtid. Marlowe tar uppdraget att söka rätt på en kvinna som försvunnit i den stora staden på Amerikas västkust, i den fiktiva stadsdelen Bay City. Staden har inte återhämtat sig efter trettiotalsdepression och den whiskydrickande detektiven jagar förgäves efter spår i jakten på flickan.

Däremot stöter han på ett mord på en nattklubb och snart finner den snabbkäftade mannen (Marlowe excellerar som alltid med giftiga repliker) på ledtrådar som säger honom att försvinnandet och mordet hör samman. Det för honom vidare in i en våldsam historia där korruption – författarens älsklingsobjekt – råder, något han försöker bekämpa med kvicka lakonismer, till båtnad för läsaren.

Taggar: , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22