PURUNGEN – En psykologisk djuplodning

Jan 10th, 2008 | By | Category: 2000-1, Artikel

AV BERTIL FALK

Den som vill läsa en bok som ger inblick i en psykopats sätt att tänka bör läsa Jean Bolinders Purungen (Lindqvist 1976). Med den psykologiska skärpan hos en mental skalpell blottläggs de kranfulla drivkrafter som leder till katastrof. Men jag vill redan här varna potentiella läsare. Det är en stark bok, inte minst för att de drivkrafter som det handlar om i långa stycken är helt normala företeelser med den skillnaden att de hos psykopaten tar sig övermäktiga proportioner. Bokens jagperson saknar förmågan att dra gränser.
Det handlar om otäck läsning, inte minst för att det vid sidan om skärpan i själva handlingen är en oerhört välskriven berättelse, som ytterligare framhäver det obehagliga. Om man därtill lägger att huvudpersonens ohejdbara drifter kopplas samman med ett kallt kalkylerande för att nå målet, så blir obehaget läsaren nästan övermäktigt.
Och allra värst, vi känner igen oss i de nyhetsrapporter av skilda slag som vi matas med i verkligheten.

Ingen konventionell roman

Jean Bolinder gör det inte lätt för oss att komma in i boken. Den inleds dels med rent poetiska förtecken och dels med vad som närmast kan betecknas som avancerad prosalyrik, avsnitt som av författaren är väl avgränsade i så måtta att de är kursiverade.
Den för många läsare svårsmälta upptakten har säkerligen gjort att många lagt ifrån sig boken innan den mer konventionellt framställda berättelsen kommer i gång på sidan tio. Begreppet konventionellt känns på sätt och vis malplacerat eftersom del kan missförstås. Purungen är ingen konventionell roman. Med konventionell avser jag enbart att det finns ett flyt i Bolinders penna, som gör boken lättläst, inte minst efter den mer svårlästa inledningen som kräver en viss ansträngning från läsarens sida.

Tillfredsställer egna behov

Vad vi står inför är en människa som tillåter reptilhjärnans krav på tillfredsställelse att förverkligas utan hänsyn till andra människors önskemål. Likt pedofilmannen i Örebro, som utan hänsyn till barnen använde dem som objekt för att tillfredsställa sina egna behov, går Bolinders jagpeson genom livet med sin egen behovstillfredsställelse som ledstjärna. Han döljer delta faktum för sig själv genom att intala sig att det handlar om kärlek. Hans renhetskrav på det motsatta könet står i direkt opposition till hans egen orenhet, som han emellertid skäms över, fast med diskutabla motiveringar.
Jean Bolinder brukar uppfattas som deckarförfattare. Purungen är ingen deckare. Den leder visserligen till ett kriminellt våldsdåd, men det finns ingen polis som griper den brottslige, ingen avbön, ingen katharsis, ingen försoning, inget annat straff än det som man kan ana sig till i den fortsättning som uteblir när Bolinder efter väl förrättat värv lägger sin skalpellartade penna åt sidan.
Det är en utomordentlig roman för den som orkar ta till sig den obehagliga blottläggningen.
Jag är naturligtvis medveten om att mitt sätt att tolka boken kan stå i strid med andra läsares. Torgny Lindgren i Sydsvenska
Dagbladet ansåg således att boken är en “ömsint och fin kärleksroman, en berättelse om en människa som inte kan undvara kärleken men inte heller kan klara av den.”
Christian Wigstedt i Karlshamns Allehanda menar att det handlar “om en människa som till slut krossas av den hårda, brutala, omänskliga tillvaron”. Alla uttolkare tycks vara överens om att Purungen – för att citera det Hans Stertman skrev i Aftonbladet – är “snudd på lysande.”
Varför bara “snudd på” frågar jag mig? Purungen är en mästerligt hanterad berättelse och det visar sig att Jean Bolinder själv betraktar den som en av sina två bästa romaner.

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22