Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv – några tankar kring en av Leif G W Perssons självbiografiska texter

Aug 6th, 2018 | By | Category: 2018-08 aug, Artikel

Leif GWAv ELISABETH TEGELBERG

År 2011 utkom Leif G W Persson med sitt första självbiografiska verk, Gustavs grabb, en bok som fick stor uppmärksamhet och blev en stor framgång hos såväl publik som kritik. Författaren, som med sin ikonstatus i Sverige knappast behöver någon närmare presentation, hade tidigare rönt stor uppskattning för sina samhällskritiska romaner från 1970-talets slut och, inte minst, för sina kriminalromaner under de senaste decennierna. Han visade sig med Gustavs grabb också kunna skriva en annan sorts litteratur som likaledes förmådde fängsla läsarna och även denna bok fick ett mycket stort genomslag. 

I juni 2018 utkom andra delen av Leif G W Perssons självbiografi, Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv. Detta verk är koncentrerat kring författarens skolgång, studier och arbetsliv och Omslag till Gustavs grabbOmslag till Professor Wille Vingmutterprivatlivet är här relativt nedtonat. Å andra sidan ges stort utrymme åt att upplysa läsaren om hur olika typer av statliga utredningar och undersökningar går till, förvisso intressant, informationsrikt och pedagogiskt föredömligt presenterat, men från och till något väl detaljerat. De behandlade ämnena och utvikningarna är många, vilket gör att boken kan ge ett något ”splittrat” och oenhetligt intryck, och jag kommer under läsningen ibland på mig själv med att tycka att det hade varit önskvärt med två olika böcker i stället för en.

Är boken läsvärd? Ja, definitivt, men den hade mått väl av att ”stramas upp” i vissa fall. Det inledande kapitlet (90 sidor) om författarens tid som ”prao” hos polisen i Chicago känns t.ex. onödigt långt och dess placering i boken kan diskuteras. Kapitlet är instruktivt i sig, men det tycks mig inom ramen för denna bok alltför omfattande – eller är det mina förväntningar som läsare som lurar mig? Hur som helst skulle kapitlet passa utmärkt i en ”egen” bok om hur rättsväsendet fungerar på olika nivåer och i olika länder.

I slutet av boken beskriver författaren de mest uppmärksammade morden i Sverige under de gångna decennierna (t.ex. mordet på Catrine da Costa och turerna omkring det) och även dessa i och för sig mycket initierade och läsvärda redogörelser skulle ha haft en mer naturlig plats i ett annat slags bok. En hel del av det vi kan läsa om i Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv känns igen från ”Veckans brott” och andra sammanhang, och också ett och annat från Gustavs grabb, vilket dock inte förtar den nya bokens dess värde. 

Pedagogisk ådra
Leif G W Perssons språk är koncist, ordvalet precist och han har en klar pedagogisk ådra. Vissa fraser återkommer regelbundet, såsom ”svårare än så är det inte”, ”och för en sådan som jag”, ”därmed hög tid att”, men de sticker inte ut på samma sätt som ibland är fallet i kriminalromanerna där uttryck som ”om du frågar mig” kan ha en påfallande hög frekvens. 

Persson ställer sig i boken för övrigt själv frågan om hur bra författare han egentligen är och blir sig inte svaret skyldig: ”Jag vill påstå att jag skriver bättre än de flesta, och konstigt vore det väl annars med tanke på allt som jag har skrivit.” (s. 313) Och, skulle man kunna tillägga, med tanke på allt han har läst: han var läskunnig redan som femåring och har alltsedan dess läst olika typer av texter i en sällan skådad omfattning. Han ser på sig själv som en skönlitterär författare med stor potential, vars problem är att han inte lagt ned tillräcklig tid och möda på författande eftersom han har splittrat sig mellan sin verksamhet som mästerdetektiv och sitt författarskap, till förfång för båda verksamheterna. Här kan man möjligen tillägga att för att bli en skönlitterär författare av rang krävs i allmänhet också mer än möda, tid och träning…

I Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv får läsaren ta del av både författarens självrannsakan och, skulle nog en och annan hävda, hans självöverskattning. Ovedersägligt är att Leif G W Persson har haft en framgångsrik karriär av det mer extraordinära slaget: respekterad och ständigt konsulterad professor i kriminologi, uppburen och omskriven författare och TV-personlighet som nästan betraktas som ett orakel och tillfrågas om sin åsikt i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Han säger sig ha haft pengar och revanschlust som drivkrafter alltsedan gymnasiet då han blev medveten om sin klasstillhörighet och att han bodde på fel sida om Odengatan i Stockholm. Han försöker heller inte dölja det faktum att han periodvis har visat stor hänsynslöshet mot sin omgivning för att nå sina mål. Han nämner vid åtskilliga tillfällen att han utsatt familj och vänner för svek och lögner men är däremot mycket återhållsam med konkreta exempel på sitt agerande. Numera anser han sig dock vara en bättre människa och ser också ett försonande drag i den generositet som har varit ett utmärkande drag hos honom livet igenom.

Vänner och fiender
Persson är angelägen om att framhålla hur väl han har kommit överens med de flesta av sina kollegor och chefer och hur många goda vänner han har skaffat sig i yrkeslivet. Detta finns ingen anledning att betvivla, men om man läser mellan raderna är det inte långsökt att misstänka att han dessutom skaffat sig en och annan svuren fiende genom åren. Han lovordar många av sin medarbetare och många av de överordnande han har haft, inte minst kvinnor, t.ex. Anna-Greta Leijon, Laila Freivalds och Ann-Marie Begler, men han framför också skoningslös kritik mot ett antal väl valda personer som han anser vara moraliskt klandervärda.

Några institutioner, liksom undermåliga polisutredningar, får svidande och minutiöst redovisad kritik, och så även, inte helt oväntat, DN på grund av denna tidnings roll i Geijeraffären och i andra sammanhang. Bland dem som har upprört honom djupt genom deras brist på professionalitet och hederlighet utmärker sig Hanna Olsson vars roller i den prostitutionsutredning där Persson också ingick och i styckmordet på Catrine da Costa är minst sagt tveksamma, rektorn för Polishögskolan Göran Lindberg (alias Kapten Klänning), rättspsykologen Sven-Åke Christiansson (”Rättspsykologins egen motsvarighet till Karolinska institutets doktor Macchiarini och den enskilda person som vållat vårt rättssystem mest skada under de senaste fyrtio åren.” [s. 394]) och förläggaren Tryggve Carlsson som, enligt författaren, inte har dragit sig för att publicera plagiat av den senares publicerade undersökningar. Det är emellertid inte fråga om att författaren gör rent hus med sina fiender och vedersakare och det är heller inte fråga om en memoar där det tas hämnd på meningsmotståndare och andra misshagliga personer, i stort ger berättelsen ett balanserat och välunderbyggt intryck.

Som alltid när det gäller självbiografiska texter riskerar minnet att vara en bedräglig ledsagare. Man minns inte allt i detalj, vilket också Persson påpekar vid några tillfällen, och det är frestande att fylla ut texten med antaganden och bilder som sannolikt inte alltid är med sanningen överensstämmande. En och annan detalj kan kännas lite tillrättalagd, men till stöd för minnet har författaren i alla fall de anteckningar han systematiskt fört om sin verksamhet ända från det han i barndomen startade som engagerad amatördetektiv i hemkvarteret. Dessutom förefaller han vara i besittning av ett fenomenalt minne som har gagnat honom i många sammanhang, inte minst som mästerdetektiv.

Mästerdetektiv
Det var också mästerdetektiv han ville bli, hans stora ambition från barnsben och framåt, och också blev, bland många andra saker. Livet blev ett kontinuerligt kunskapsinhämtande, inte bara inom skolans ram, men den åstundade och planerade bildningsresan fick med jämna mellanrum stryka på foten då arbetsnarkomanin tog över.

Klassamhället och författarens klasstillhörighet synliggörs i de avsnitt som handlar om skolgången på 50- och 60-talen, bland annat i redogörelsen om hur hans fröken i första klass visade sitt maktspråk genom att se till att han inte fick hoppa över första klass trots att han redan vid skolstarten behärskade det som skulle inhämtas under första skolåret. Hos henne skulle han, enligt hennes sätt att uttrycka sig, få lära sig läsa ”på riktigt”! Det minst sagt vetgiriga och frågvisa barnet Leif lär ha satt hennes tålamod på prov vid åtskilliga tillfällen – om sig själv vid den åldern säger han för övrigt att ”jag är nämligen en fullkomligt olidlig liten besserwisser.” (s. 120) Bäst i klassen var han givetvis i folkskolan och han läser och skaffar sig kunskaper på ett imponerande antal områden på egen hand. På realskolan och gymnasiet fick han äntligen uppleva att han lärde sig nya saker, men det mesta tycks han dock ha inhämtat utanför läroplanens ramar och på det sättet skaffat sig en betydande allmänbildning. Detta bekräftas bl.a. av att han fick delta i det mycket populära radioprogrammet ”Vi som vet mest” där särskilt framstående gymnasister från hela landet tävlade. 

Flitig skolkare
Några läxor tycks eleven Leif sällan eller aldrig ha läst och på gymnasiet var han en flitig skolkare. Hans tidiga intresse för vetenskapligt detektivarbete och rekonstruktioner visar sig i hans frekventa besök i Stockholms domstolar där han inhämtar värdefulla kunskaper och knyter kontakter, vilket naturligtvis tar tid, liksom det nyväckta intresset för flickor som också är tidskrävande. Det verkar inte som om lärarna satte några större spår hos Leif med undantag för kemiläraren ”Molekylen” som skildras på ett mycket dråpligt sätt i boken – författaren är för övrigt själv inte främmande för att göra kemiska experiment. Men gymnasietiden innebär även att Leif blir tydligt medveten om att han kommer från en annan miljö än klasskamraterna som bor på ”rätt” sida av Odengatan: de bodde i lägenheter av ett helt annat slag än Leif och hade andra ekonomiska möjligheter att anordna fester än vad Leif hade.

Han härrör själv sin livslånga besatthet av pengar från denna period – övertygad som han var om att pengar skulle fixa allt – liksom det enorma revanschbegäret. Som en bestående klassmarkör hos sig själv pekar författaren på att han oavbrutet fortsätter att prata om pengar, trots att han har så mycket han någonsin kan önska, ett beteende som inte är förenligt med det som återfinns hos dem som tillhör ”rätt” klass från början. 

De avsnitt som handlar om Leif G W Perssons skolgång är klart intressanta, kanske extra intressanta för mig som själv är fyrtiotalist och kan konstatera en hög igenkänningsfaktor, både i fråga om skolundervisningen och det då rådande klassamhället, folkhemideologin till trots, och de ger en värdefull bakgrund till författarens senare utveckling. Man kan konstatera att kunskapsbildning kan ske på många olika sätt och att Leif G W Perssons tidiga förvissning om att det var ett liv som mästerdetektiv med vetenskapliga ambitioner som var hans kallelse fick honom att målmedvetet, oförväget och vid tidiga år söka kunskap på för honom relevanta områden.

De akademiska studierna vid Stockholms universitet, som resulterade i en doktorsexamen och senare i en professur, förefaller inte ha varit lika spikraka eftersom många arbeten och aktiviteter bedrevs parallellt med forskningen. Läsaren får utförlig information om alla vetenskapliga artiklar och undersökningar författaren producerade under denna period och hans imponerande meritportfölj. Emellertid finns här en tagg som tycks ha bitit sig fast hos honom: vissa kollegor och konkurrenter anklagade honom för att vara en lat och oduglig professor som hade avancerat genom rätt politiska kontakter. Till sitt försvar anför han bland annat sakkunnigutlåtandena vid tillsättningen av professuren och att vedertagna rutiner följdes till punkt och pricka. Det förefaller ändå på något sätt vara ett känsligt ämne om man läser mellan textraderna.

Alkoholmissbruk
Under skoltiden lades grunden till det alkoholmissbruk som har följt Leif G W Persson genom livet och som han berör vid ett antal tillfällen i boken. Det är, som han säger, ”den kanske viktigaste enskilda förklaringen till det liv jag kommer att leva. Den där drivkraften som handlar om att välja den enklaste vägen ut, som ett sätt att lösa dina aktuella problem eller bara fly från dig själv när det är som svårast.” (s. 214) Drogproblemen har drabbat de närmaste hårt, förstår man, även om få konkreta exempel ges, men det har dock inte hindrat honom från att leva ett ytterst produktivt liv. De hälsoproblem han har är självfallet en konsekvens av en föga hälsosam livsföring under närmare femtio år, vilket han är helt medveten om. Författaren har ju i många sammanhang varit mycket öppen kring sitt missbruk, och heller inte stuckit under stol med att han har sig själv att skylla, och han har sannolikt av många blivit uppskattad och respekterad för sin ärlighet och självrannsakan på detta område.

De år Leif G W Persson arbetade på Rikspolisstyrelsen (från sent sextiotal till slutet på 70-talet) betecknar han som de bästa i livet, år från vilka han har goda och starka minnen. Goda relationer med omgivningen har han också, och Carl Persson anser han vara en av de bästa chefer han har haft under hela sitt yrkesliv ”och den enda rikspolischefen värd namnet.” (s. 261) Under denna period arbetar författaren samtidigt på Statistiska centralbyrån och Stockholms universitet och hans delvis tvetydiga förhållande till de akademiska studierna blir återigen synligt.

Man får i det aktuella kapitlet ta del av en hel del brottsbeskrivningar och brottsstatistik och man får en god inblick i de olika arbetsuppgifter och åtaganden som denne ständigt arbetande man har. Några språkliga kommentarer av intresse består oss också författaren med, nämligen när det gäller den i dagens kriminalpolitiska debatt använda beteckningen ”livsstilskriminella”: ”Ett ord som jag tycker säger mer om betraktaren än den betraktade.”; själv föredrar han att kalla denna grupp för ”persistenta” eller ”ständigt återkommande lagöverträdare” (s. 272). Han fortsätter: ”Ett barn av samma slags beskrivning av människor som när man inom psykologin kallar psykopater för ”jagsvaga”. Sådana har jag träffat åtskilliga genom åren och det är aldrig deras ”svaghet” som har slagit mig.” (s. 272-273)

Ibland kan man tycka att Leif G W Persson är lite självgod i redogörelserna för sina bedrifter och yrkesmässiga framgångar, men han visar även vid upprepade tillfällen prov på självrannsakan och självkritik. Han skriver t.ex. i fråga om de ovan nämnda framgångsrika åren: ”Jag är ingen trevlig människa. Jag är en människa som vill komma sig upp oavsett det pris som min omgivning får vara med och betala. ” (s. 281), dock är han även här sparsam med konkreta exempel. Han tillstår ärligt: ”Jag är högmodig, har mycket höga tankar om mig själv och mitt eget värde, och jag behöver inte särskilt mycket näring av yttre framgångar för att drabbas av ren hybris.” (s. 288). I samband med det ekonomiska oberoende som han skaffar sig under dessa år erkänner han utan omsvep att ”Girigheten har slagit klorna i såväl mitt hjärta som mitt huvud” och att han håller på att bli galen över att han inte tjänar ännu mer, och han avslutar med: ”Att man kan vara en dålig förlorare är väl känt. Själv är jag betydligt värre än så. Jag är en fullkomligt outhärdlig vinnare.” (s. 303)

Ett försonande drag är naturligtvis att författaren under de senaste tjugofem åren ägnat sig åt att ångra det som han gjorde för ett halvsekel sedan och försökt bli en bättre människa. Men, framhåller han, och det är lätt att hålla med honom: ”Det som är gjort, är gjort och mycket av det kan aldrig göras ogjort.” (s. 289) De självkritiska inslagen i boken känns viktiga och ger läsaren ett mer nyanserat perspektiv på författarens liv och personlighet. 

“Gilla läget”
Polisens byråkratisering och dåliga polisutredningar får läsaren likaledes insyn i, ibland blir det emellertid lite väl detaljerat, tycks det mig. En god byråkrat har Persson aldrig varit även om han har verkat inom den svenska byråkratin. Det är ”vetenskaplig detektiv” han alltid har velat vara och strävat efter att bli och en sådan skall, enligt honom själv, ”i en och samma person, vara lika noggrann som en gammaldags kamrer och samtidigt lika kreativ som en skapande konstnär.” (s. 415) Och vi känner igen credot ”Gilla läget”, ”Inte krångla till det i onödan” och ”Hata slumpen” från andra sammanhang där Persson framlagt sina teser.

En utvikning om författarens synpunkter på den orealistiska deckarfiktionen känns inte helt motiverad i denna kontext och en längre, i och för sig bra och pedagogisk men lite väl utförlig, redogörelse för hur ett spaningsmord bedrivs har här också givits plats. Mordutredare tar ofta för lätt på kartläggningen av offrets person, hävdar han, och även bra mordutredare läser alldeles för få böcker om det de håller på med. Att dåliga mordutredare inte läser böcker stör honom däremot inte: ”Knappt läskunniga som de är, tillika oförmögna att ta till sig det budskap som texten erbjuder dem.” (s. 443), avfyrar han som slutkläm. 

Författaren har medvetet undvikit att ta upp de två mest spektakulära mordutredningarna i Sverige, nämligen de som rör statsminister Olof Palme respektive seriemördaren Thomas Quick, vilket är ett klokt val. Han berör också bara kortfattat, för att ge en bakgrund till de följande årens utveckling, Geijeraffären som blev slutet på hans goda år på Rikspolisstyrelsen och som så när fick honom att begå självmord, också detta ett klokt val eftersom det avhandlats i så många andra sammanhang. Det var ju också Perssons roll som ”hemlig källa” i Peter Bratts DN-artikel som indirekt gjorde honom till den succéförfattare han senare blev: hans första bok, nyckelromanen Grisfesten (1978), skrevs som en hämnd på de inblandade i Geijeraffären och blev en makalös försäljningsframgång. Slumpen och tillfälligheterna gjorde alltså att Leif G W Persson halkade in på författarbanan och sedd i backspegeln blev ju knappast Geijeraffären slutet på en lyckosam karriär utan början på en ny minst lika lyckosam sådan!

Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv avslutas med författarens reflektioner om sin klass- och bildningsresa. Klassresan tog aldrig slut, skriver han, och vad beträffar bildningsresan säger han sig ha stigit av vid fel station. Han fastslår att barndomen var den period då han trivdes bäst i livet, den period då han känt sig mest hemma, och att ”Gustavs grabb blev kvar på perrongen” när tåget han stigit på lämnade stationen. Han åkte bort men kom aldrig hem igen. Arbetslivet med alla dess krav blev ett arbetsliv, inte den bildningsresa som det var tänkt från början. Men någon anledning att klaga finns verkligen inte, tillstår författaren: ”Jag har levt ett mer privilegierat liv än nästan alla andra.”  (s. 520)
———————————–

Elisabeth Tegelberg är f.d. lektor i franska vid Göteborgs universitet.
E-post: elisabeth.tegelberg@sprak.gu.se

Recension av boken: http://www.dast.nu/recension/professor-wille-vingmutter-privatdetektiv

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22